Thomas Ovebratt

66 år, säljer Faktum på Donsö utanför Göteborg

”Första gången jag drack sprit var jag sju år. Min lillasyster bara fyra. Det var nyårsafton hemma i Lidköping och pappa hällde upp ett glas till oss båda. Jag tyckte det var gott, så jag drack syrrans också. Sedan dess var det så, varje jul, nyår, påsk, midsommar. Pappa var alkoholist, drack varje dag. Mamma lämnade honom när jag var tio. Som barn upplevde jag mamma som elak och pappa som snäll så därför ville jag bo kvar hos honom. Vi bodde i ett rum och kök med järnspis, kallvatten och toa på gården. Hyran var 40 kronor i månaden, men det hade pappa inga pengar till, trots att han jobbade. Han söp upp allt.

Min trygghet under de åren fanns hos farmor och farfar, som bodde två mil utanför stan. Där fick jag mat och omsorg. De odlade jordgubbar och när jag ombads gå ut och plocka kunde jag avslöja mig själv med att vara röd om munnen när jag kom tillbaka. Det tyckte farfar bara var roligt.

I skolan gick det bra för mig fram till högstadiet. Matte var mitt specialämne. Men i sjuan när vi plötsligt fick nya lärare i varje ämne tappade jag koncentrationen. Det blev rörigt. Efter nian fick jag sommaren på mig att fixa ett jobb för att sörja för pappas behov. Jag blev springpojk på Sandvik och flyttade så snart jag kunde till en egen etta. Nu hade jag också börjat dricka. På helgerna med kompisar och på vardagarna hemma för mig själv. Jag försökte dölja det, kanske visste de inte, eller så visste de. I dag säger jag till alla jag möter: Du känner alltid någon som dricker för mycket.

När jag var i 20-årsåldern drog jag till Göteborg. I 18 år hade jag eget företag där jag sålde förbrukningsvaror till kök på marknader. Som längst var jag nykter i sju år. Jag gifte mig också, men är man alkoholist får man återfall och när hon lämnade mig söp jag ner mig totalt.

I åtta år var jag uteliggare tills jag fick hjälp av Länkarna. De räddade livet på mig. För några år sedan kom en kille dit som sålde Faktum. Jag fick följa med honom till Faktum och pröva. Det gick jättedåligt i början, men i dag har jag en stadig kundkrets ute på Donsö. Mina kunder är så trevliga och omtänksamma. Det har känts som att komma tillbaka till farmor och farfar.

Jag har inte kontakt med någon i min familj. Mina föräldrar är döda och min syster och min lillebror har jag själv sagt upp bekantskapen med. Jag har en son också, som är född 1980. Hans mamma brydde sig verkligen om mig, men jag var för ung för att begripa det. Min son fick stå ut med mitt supande sina första sex år i livet, och jag vet att barn inte glömmer så lätt. Så vissa saker i livet är det för sent att göra något åt. De får bara vara.
Men det finns hopp för alla människor. Jag känner mig starkare för varje nykter dag.”