När kriget kommer

Vad som helst kan hända. Pandemin gjorde klart för oss att vi inte är odödliga och Rysslands invasion av Ukraina visar att kriget kan komma. 
Det går inte att skygga för katastrofen när närhetsprincipen slår oss rätt i ansiktet; vissa av de drabbade pratar svenska, ser ut som vi, är européer och delar västvärldens värderingar.
Kriget i Ukraina är en katastrof och det pågår några timmars bilresa från Skåne.
Kriget i Ukraina är inte ett krig som gör allt annat pågående dödande, det som sker i medieskugga var timme, varje dag, under flera års tid, mindre smärtsamt eller mindre viktigt att uppmärksamma. 

Men detta trodde vi inte. Lika lite som jag trodde att influensan i Kina skulle utvecklas till en pandemi, som skulle påverka oss flera år framöver, lika lite har jag konkret tänkt på att Rysslands invasion skulle bli en realitet.
Mot detta är vi dåligt rustade, mentalt och beredskapsmässigt. 
Jag, uppväxt i Norrbotten under 1980-talets kapprustning och kalla krig mellan USA och Sovjetunionen, borde vetat bättre. För känslan har funnits förr, den som krafsar i ryggraden, påminner om osäkerhetens kalla grepp.

Hur lever jag mitt liv nära ett krig? 
Kan jag gå på fest?
Gnälla över vädret?
Njuta över att gå ut i skogen och lyssna på fåglarna?

Borde jag inte göra något mer betydelsefullt? Mellan vardagslivets trivialiteter och direktrapporteringens ångestfyllda tårar av sorg och rädsla så fortsätter våra liv i det vi i dag ser som tryggt. 
Vi går ut med soporna. Rastar hunden. Går till jobbet.

Men jag tror att något har skett med oss. När jag skriver detta vet jag inte vad som hänt när tidningen kommer från tryckeriet. 
För vad som helst kan ju hända. 

Kanske måste vi lära oss att vila i detta. Hitta fäste, sammanhang och trygghet i de människor vi har hos oss i dag. Tillåta oss att vara glada för det lilla.

På Panzisjukhuset i Kongo vårdar, vårdas och överlever kvinnor som används som vapen i ett krig varifrån vi inte får några direktrapporteringar. Ett krig som de inte kan fly ifrån och dit inga konvojer av hjälp når.
Faktums reporter Malin Clausson och fotograf Lisa Thanner besökte sjukhuset, intervjuade överlevare och skildrar en tillvaro fylld av smärta men också av hopp som ger perspektiv.