Hemlösa i Sverige får vänta på vaccinet

Leif är 73 år och vid god vigör. Varje dag promenerar han raskt och rundar udden vid sjön. Han har koll på sitt hjärtas slag med hjälp av pulsklockan och har, sedan hans partner – min mamma – gick bort för ett år sedan, varit ensam. Mammas prenumeration på Hemmets journal har han inte sagt upp »för det finns så fina recept gjorda för två så när jag lagar har jag mat i två dagar«, säger han och kopierar recepten som smakar extra gott och sätter in i en pärm. Han för också loggbok om vädret, temperatur och eventuell nederbörd. 

De fick nästan 50 år tillsammans, innan mamma somnade in. Under hennes sista år skötte han henne hemma dygnet om, med hjälp av hemtjänst och hemsjukvård, i ständig beredskap att ringa ambulans vilket han då och då tvingades göra. När hon i perioder vårdades på sjukhus kunde han andas ut, vila lite. Åka till stugan och skotta snö utan stress. När hon dog skulle han äntligen få lite tid att umgås med gamla arbetskamrater, käka middag med kamratföreningen från regementet – ja, resten vet vi. 
Pandemin kom.  
»Orkar du hålla ut«, undrar jag. 
Han svarar på sms: »Jag håller ut, har ju ett års erfarenhet av ensamhet«.
Han väntar på vaccinet. Leif tillhör en prioriterad grupp och är därmed en av de första som får sprutan.

Vi kan kalla honom Arne. Hans kamratförening tillhör inte något nedlagt regemente, snarare gubbarna på parkbänken. Många suparbröder har redan gått bort och för dem fanns sällan någon som vakade över dem dygnet om, hemsjukvård, hemtjänst eller regelbunden kontroll av förskriven smärtstillande medicin. Arne sover inte utomhus längre, inte alla nätter i alla fall, istället lägger han huvudet på kuddar på olika härbärgen. Men visst funderar han på vad som skulle hända om det där viruset fick fäste på de tillfälliga boenden han är hänvisad till. I Arnes luftrör rasslar det. Han blir andfådd när han går upp i trappan till Faktums lokaler för att köpa tidningarna. Hans kropp bär tydliga spår av det hårda liv han lever och som säkerligen gjort den äldre och skörare än hans biologiska ålder. Han minns inte när han träffade en läkare senast.  
Men Arne är ingen riskgrupp, han har ju inte fyllt 70 och har inga konstaterade underliggande sjukdomar. 

De allmänna råden, restriktionerna och rekommendationerna kan vi utantill. För människor utan hem är det omöjligt att isolera sig, näst intill omöjligt att skydda sig. Jag minns orden från myndigheternas representanter i våras, under det pressade läget i april – då uttrycktes oro för »de mest utsatta«. De med skör psykisk hälsa, med fysiska sjukdomar och klen förankring i samhället. De fattiga.

I dag är det tyst om den här gruppen. Ingen för deras talan. I Sverige lever nära 6 000 personer i akut hemlöshet – och då har Socialstyrelsen inte räknat in papperslösa och så kallade utsatta EU-medborgare. Så de är fler. 
Socialstyrelsens kartläggning från 2017 visade att drygt 30 000 människor lever i någon kategori av hemlöshet, myndigheten delar in hemlösa i fyra kategorier där den akuta är den allra värsta. Då sover du på härbärgen, vandrarhem eller utomhus. 
Men de mest utsatta är inte en prioriterad grupp när vaccinationerna ska dra igång. Först kommer personer över 70 år, individer med underliggande sjukdomar och personal inom vård- och omsorg. 

Människor som lever i hemlöshet må vara tåliga och tycka att covid-19 inte är något att oroa sig för – deras liv är ju en ständigt pågående strid för överlevnad. Ett argument för att inte se hemlösa som en riskgrupp är avsaknaden av utbrott av corona på härbärgen och tillfälliga boenden. Som svar på min fråga om varför hemlösa inte är en prioriterad grupp svarade Anders Tegnell att det svenska skyddsnätet är, jämfört med andra länder, så pass bra att man som hemlös ändå får den vård man behöver. Dagen efter sände SVT ett reportage om hemlöse Valentin i Malmö där han berättar hur han undviker härbärgen, han är rädd för smittan och tar hellre kylan utomhus.
Andra länder har fattat andra beslut. 

WHO:s riktlinjer är att människor som lever i hemlöshet och i fattigdom ska ses som en riskgrupp. I USA ser man vaccinationerna av hemlösa som ett steg två, efter det att vårdpersonal, äldre och personer med underliggande sjukdomar fått sin spruta. I den medicinska tidsskriften The Lancet skriver forskare att man också måste beakta vem som riskerar att hårdast drabbas om hen blir sjuk. Därför måste socioekonomiska faktorer som trångboddhet, fattigdom och hemlöshet också tas med i besluten.
I tyska Hamburg, som har en liknande tågordning som Sverige, slår man därtill fast att »hemlösa, flyktingar och andra sårbara grupper« ska prioriteras, skriver gatutidningen Hinz&Kunst.
När Ursula von der Leyen, EU-kommissionär, stolt tillkännagav att 300 miljoner doser vaccin var säkrade från Pfizer/BioNT kommenterade en representant från det europeiska nätverket mot hemlöshet, Feantsa, att »personer i hemlöshet är en medicinskt sårbar grupp, ofta med redan existerade hälsoproblem«.
Detta är fakta som svenska beslutsfattare blundar för. Personer som lever i hemlöshet är vana att ingen bryr sig. De är ingen högljudd grupp som kräver att bli lyssnad på. De har inte alltid en telefon, att boka tid på en vårdcentral är övermäktigt, de har sällan bank-id, kanske saknar legitimation. Det är inte ovanligt att de hyser misstro mot samhällsinstitutioner och lever under radarn. Men kommunernas socialarbetare, liksom delar av det civila samhället, bland andra Faktum, möter dessa personer varje dag. Vi vet att här finns äldre och sköra människor med underliggande sjuk-domar som inte höjer sina röster.
De hör till en riskgrupp som inte att prioriteras.

Ska vi fortsätta att strunta i dem?