Linda Skugge: Jag bekänner färg

Att min vansinniga roadtripsommar var en livskris fattar ju vem som helst. Och att den mest handlade om att den utlöstes av en märklig kombo av att vara riskgrupp (binjurebarksvikt som står som nummer sju på Socialstyrelsens lista över riskgrupper som bör isolera sig och sitta i karantän) under en pågående pandemi och att jag – efter att ha opererat bort sköldkörteln – fick en enorm energi och livsglädje som jag – på grund av att min sjukdom är dödlig, en magsjuka kan räcka för att ta kål på mig – inte tänkte låta någon jävla influensa stävja.

Jag som i hela mitt vuxna liv inte orkat det som tillhör ett vanligt liv, resa, festa, vara uppe till midnatt, tänkte faktiskt att jag för en gång skull var värd att få ha lite skoj.

Sagt och gjort, jag köpte en sommarbil för femton lax och bilade land och rike runt med en missbrukare och skrev dagliga texter som alla i min närhet avskydde och förfasade sig över. De få gånger jag kom hem var jag övertygad om att de skulle sitta i soffan och fånga in mig i en intervention och spärra in mig på psyket. Mina skilda föräldrar började plötsligt ses och höras varje dag, för att ha krismöte om sin femtioåriga dotter.

Jag skämde ut så många, sårade så många, skrev så mycket dåligt som aldrig borde ha publicerats, förlorade så många uppdrag på grund av att jag var för kass, gjorde så mycket obeskrivligt pajiga för att inte tala om rent ut av livsfarliga saker.

Hela tiden påstod jag att jag hade mitt livs sommar och att jag aldrig mer ville ha en man, eller en relation över huvud taget. Leendet blev stelare och stelare. Liksom blicken. Liksom musklerna som värkte.

Och som ett brev på posten övergick sommarens livskris i vinterns. Min pågående livskris handlar nog mer om relationer än jag vill erkänna. Om allt jag ångrar. Jag är med på allt. Mottot jag använde på Tinder och som jag tatuerade in. NOT. Det stämmer ju inte någonstans. Och skammen är monumental.

Alla gånger jag sagt att jag är indifferent. Så jävla töntigt. Alla idiotiska tatueringar. Som jag nu täckt över. Och placerat en ring på. Från självständig, jag tänker inte kompromissa i en relation blablabla-lögner till att bli helt jävla despo. Så mycket för den »sanningen« om att jag vill leva ensam.

En enda kritisk blick på min kropp gjorde susen. Jag må vara smal men består enbart av skelett och … slappt skinn. De blå ådrorna slingrar sig tydligt utmed huden som små ormar och får mig att se ut som en man. Eller transa.

Jag har insett att jag har cirka en sekund på mig att hitta – det vill säga snärja, och i mitt fall som kroniskt sjuk handlar det bokstavligen om att LURA, för vem vill vara med en människa som kan dö när som helst av en kräkning – någon. Innan raset befinner sig i fullständigt fritt fall.

Men – istället för att ge efter för raset och livskrisen tänker jag nu göra rätt. Jag tänker börja ta hand om mig och min kropp. Liksom mina relationer till dem jag älskar. Jag ska sluta ljuga för mig själv och andra.

Och jag hoppas ni gör detsamma.