”Ordet ’hem’ transformeras när det slickas på tummen och räknas pengar.”

En gång har jag bott i en bostadsrätt. Det var inte min, utan min dåvarande pojkväns. Men jag bodde där, billigt. En gång i veckan trillade det ner reklam från en mäklarfirma på hallgolvet. De meddelade att de sålt en lägenhet i närheten. Renoverade kök, blanka ytor, ofattbara summor, vita tandrader började slita i lägenheten och väggarna, började städa alla ytor, släpade mig ut genom dörren. 

Ordet ”hem” transformeras när det slickas på tummen och räknas pengar. 

Jag har alltid försökt låta bli att tänka på hemmet i termer om möjlig ekonomisk transaktion. Vill inte att det språket ska förgifta min blick på livet, och det har varit lätt att undvika, jag har inte haft några pengar. Men nu är jag trettio, har fast jobb och söker boende, i Malmö. Herregud vad det är billigt med lägenhet i Malmö kommer jag på mig själv att säga, inte för att jag vet det, utan för att inflyttade stockholmare har sagt det till mig. Och när jag börjar räkna på det (mäklarfirmorna samarbetar med bankerna som ger sina kunder en  förmånlig boendekalkyl) så blir det billigare för mig att köpa än att hyra. 

”När jag var yngre brydde jag mig inte särskilt mycket om hemmet. Att vara ute, på bar eller café, med vänner och i sammanhang var det som kändes tryggt,” skriver Elsa Billgren på sin blogg. Hon skriver detta för att det är långt ifrån hur det ser ut nu. Nu är det mycket hem, ett i Stockholm och ett på Gotland. Tankar om att byta hem, byta upp sig, inreda, ta bilder. Förr bjöd man in till kalas, kom kolla på mitt finrum och mitt finporslin, kom smaka min fina mat, sedan gick gästerna hem. I Elsas liv är det kalas varje dag, varje dag finns något att fira, det ska unnas. 

”Nu känner jag att hemmet kanske är min viktigaste plats”, skriver Billgren vidare och drar en parallell mellan hemmet och vännerna: ”Det är nog den där känslan av trygghet, att jag kan vara prick mig själv hundra procent, som jag bara får när man sitter öga mot öga och pratar.” Total avslappning, hudlöst, omhuldad, omfamnad. Så köper hon special-beställda element och visar upp i ett inlägg. Eller radiatorer som de tydligen heter. De ska likna de gamla i hennes vackra sekelskifteslägenhet, och hon slänger ut de fula, fula nittiotalselementen. Jag tänker, men snälla Elsa, väggarna har vi väl för att skydda oss, element för att hålla oss varma? 

Visst måste det väl finnas risker med att köpa bostad, trots att det helst inte talas om dem? Ett beroende skapas, av att marknaden sväller och breder ut sig som ett jättelikt monster, ett beroende av konstant tillväxt. Och den verkliga frågan, den jag helst inte vill ställas inför, är hur ägandet kommer att påverka min egen politiska hållning? Vilket parti kommer jag att rösta på, när det är min egen plånbok det gäller? För jag märker ju, att jag inte ser mäklarreklamen som ett intrång längre, utan som en service. Jag står här på fiskbensparketten och ser noga över elementen, väger för och emot. Investera i en lägenhet med fula element? Nej, det duger inte, när livet ska vara ett kalas. Jag vill ju bara ha det alla andra har; trygghet, frihet och vackra radiatorer.