Nu har Larry en egen trappa

I fyra år har han bott i sin lägenhet. Ett förstahandskontrakt som han fått genom Helsingborgs satsning på modellen Bostad först.
– Jag är så tacksam att jag kan gråta, säger Larry Andersson, 54. Och faller i gråt.

Han har varit med i svängen länge. Kan det gamla trappsystemet utan och innan. Vandrat upp och ramlat ner, steg för steg segat sig upp igen för att trilla ner igen, hela vägen ner i botten. In och ut ur olika boenden, varvat med perioder av hemlöshet.
– Men det här … jag vet inte vad jag ska säga. Att det ens fanns en sådan här möjlighet. När jag fick reda på det så förändrades hela min tillvaro, säger Larry Andersson med rösten grumlad av rörelse. 

Han pratar om konceptet Bostad först som för fyra år sedan innebar att han fick chansen att börja om – på sina villkor. En modell som fungerar precis tvärtemot trappan. Stöttning istället för bestraffning, när man faller igenom. Ett anpassat stöd som gör att just hen klarar av att sköta ett eget boende. När nätterna blir sömnlösa av ångest för Larry så blir de i alla fall inte hemlösa längre. Han har väggar att hålla sig i och sina ägodelar tryggade. 
Larry beskriver det som omvända världen. En värld ”där änglar finns”, som stöttar honom när han behöver det som bäst. Utan press.
Han pratar om sin boendestödjare och senare de fältassistenter som kommit till honom regelbundet sedan han flyttade in. Med värme beskriver han mötena, samtalen, den praktiska stöttningen med sådant som stressar och känns oövervinnerligt för någon med Larrys sjukdomsbild. Han upplever att allt vad han önskar får han hjälp med.

Initialt handlade det om att bo in sig i tvåan på Sadelmakaregatan.
– Jag fick ett möbelbidrag och köpte den här soffgruppen, det lilla bordet där, säger han och pekar mot ett hörn av rummet. 
– Där hade jag tv först men det har jag inte längre. Jag avsade mig det när de gick över till digitalt. Det är skönt att slippa. Men det här lilla altarbordet, det har jag köpt för Faktumpengar, säger han och riktar blicken mot väggen där ikonerna hänger. 

Larry Andersson säljer Faktum i Helsingborg sedan flera år, av och till, när han har energi och ork. Det är socialt. Ett sammanhang. Och drygar ut kassan. Bostad först-personalen har dessutom hjälpt honom att söka fondpengar, berättar Larry. Han minns nu en fråga han fick i början av sin Bostad först-era som han inte kunde svara på då: ”Vad vill du att vi ska hjälpa dig med nu Larry, inför framtiden”, undrade de. 
– Jag fick inte fram ett ord. Jag kunde inte sortera ut vad det skulle vara. Det var en alldeles för stor fråga för mig.

Att ha större önskemål än att få hjälp med praktiska saker, handla mat, uppdatera bankappen, deklarera, handla kläder, är svårt för Larry. Att kunna göra ett Ikeabesök med lunch räcker långt.
De första två åren i lägenheten har han numera bara vaga minnen av. De är lite som i en dimma, till följd av kombinationen missbruk och diagnos. Larry har mycket att tampas med. Men sköta ett boende kan han. Utan anmärkning klarade han första besiktningen efter ett år. Likaså den andra året därpå. Efter det var bostaden hans. Lägenhetskontraktet skrevs över på Larry Andersson. Och det är hemmet som håller honom upprätt, mellan dipparna som kommer då och då. Senast under pandemin då ångesten och rädslorna tog ett stadigare grepp en tid. Lägenheten stod kvar när Larry föll. Välstädad. Med fina gardiner, växter som trivs och bilder på familjen. Och så altaret i vardagsrummet, som stärker honom inombords. Tro och trygghet dämpar oron när rädslan slår till om nätterna då han ofta är vaken, eftersom mörkret skrämmer honom. 

Efter ett NA-möte 1999 blev Larry Andersson frälst. Därefter gick han på folkhögskola i flera år, studerade teater och höll sig nykter. Där träffade han sin fru som han fick två barn med. I tio år höll det.  
– Sedan ställde min diagnos till det.

Självmedicinering följde och rutschkanan öppnade sig. Efter skilsmässan rasade livet. 
Larry lider av fobisk personlighetsstörning. Det handlar mycket om självkänsla och självförtroende och hur man ser på sig själv, förklarar han. För Larry innebär det att han är ”konstant nojig för allt och alla”. Han har svårt att slappna av och ser att det hänger ihop med åren som hemlös. Att sova ute betyder per definition att du inte sover.
– Så nu när jag äntligen har börjat slappna av lite mer i och med att jag har ett eget hem, är jag livrädd för att hamna i hemlöshet igen. 

Nojorna förflyttar sig och Larry beskriver det som ett inbördeskrig i själen. Att ställa upp på en intervju innebär en stor ansträngning. Kräver att han samlar mod. Men de senaste fyra åren har medicinsk, psykologisk och social stöttning stärkt honom. 
– Psykologen säger till mig: ”Det du upplever Larry, det stämmer inte med verkligheten”. Och jag känner själv att jag har vuxit som människa. Mitt liv har varit jättesnurrigt innan, men nu har jag kontakt med barnen igen och det mesta fungerar mycket bättre för mig. 

Alkoholintaget minskar, intresset för musik och teater är växande och Larry börjar som han säger, ”landa i sig själv”. 

Vi går en promenad i hans bostadsområde och får bilden av livets början. För Larry Andersson bor bara ett hundratal meter från gatan där han växte upp. Det som ligger i botten, som tidigt utlöste missbruk och grundlade psykisk ohälsa kommer fram när vi står där, utanför porten till huset där Larry bodde med sin bror, sin sjuka mor och sin konstnärssjäl till far som visserligen serverade middag prick klockan 18 varje dag, men drack alldeles för mycket.
– Pappa var alkoholist och mamma var tablettmissbrukare. Hon dog när jag var elva år.

Larry minns dagen när han kom hem och hittade henne livlös på golvet. Han minns den 11-årige Larry som larmade grannen, som larmade räddningstjänsten. Larry som snabbt tryckte in alla utspridda pillerburkar och flaskor i ett köksskåp, livrädd att bli tvångsomhändertagen om någon skulle se.
– Det första de gjorde när de kom var förstås att öppna skåpet och allt trillade ut. 

Det var redan försent. Bandet gick inte att backa. Larry, med föräldrarnas leverne i blodet, gick ganska rakt in i drogkretsar och kriminalitet i tidiga tonår. Senare väntade ett ungdomshem inom den omdebatterade Hasselarörelsen. Där bodde han mellan 18 och 21. Men livet rätade faktiskt upp sig en period. Han körde truck ett par år och kom så småningom in på den där folkhögskolan, och mötte kärleken och ja … där knöts ändarna i ett sammantaget brokigt liv ihop. Det har med facit i hand ändå gått bättre för Larry än för hans storebror som blev heroinist och dog i aids 1995.

Det är intressant att all denna smärta bakåt i tiden inte sitter fastbränd i asfalten vi går på. Det är inte här, utanför barndomens port, som Larry faller i gråt. Tvärtom minns han med viss värme sina barnaår, skolan på gångavstånd, grannarna som han lekte med och den sociala kontroll som ändå rådde här på 1970- och 1980-talen. Att Bostad först har sitt kontor precis i dessa kvarter kanske bidrar, men det var verkligen här, i detta område, som Larry ville bo när han fick erbjudande om denna individanpassade socialtjänst. 
– Ja, det är konstigt. Men det är som att jag läker mig själv här, att jag blir hel av dessa rötter. Jag har nog varit mer rotlös än hemlös i livet, när allt kommer omkring, säger Larry och pekar ut sin pappas före detta ateljé, vägen till skolan, och ett osynligt kontor insprängt bland flerfamiljsbostäderna, så anonymt som något kan bli. Därinne huserar de. Larrys änglar, de som hjälper honom att acceptera sig själv. De som får hans ögon att tåras av tacksamhet. 

Larry ringer upp mig veckan efter vår eftermiddag hemma hos honom i Helsingborg.
– Malin, jag vill bara berätta, så du verkligen förstår hur fint detta med Bostad först är. I morse vaknade jag 04.44 och kunde inte somna om. Jag fick en impuls om att jag längtade efter en kulturupplevelse, jag hade hört om en föreställning på Stadsteatern som gjorde mig nyfiken och tänkte att det kunde göra mig gott. När jag sen pratade med min stödperson om detta, att jag ville göra det, så ordnade hon det med en gång. Hjälpte mig att beställa biljett och allt. Detta är en liten, liten, detalj. Men den omtanken, det stödet, att de ser till att jag gör sådant som är bra för mitt välbefinnande. Fattar du? Det är fant

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram