Hilton för hemlösa

Vid den tiden utfärdade flera kommuner i Sverige en förordning om att alla nödställda skulle inskrivas. Den som inte var inskriven hos socialtjänsten kunde inte erbjudas rum på härbärge. Några hittade dock till 35:an, även kallat Hemlösas Hilton, i Göteborg där detta inte var ett krav. Tolv av stadens behövande kunde här erbjudas en säng, en natt i taget. Att få en sådan plats liknades vid oddsen för en kamel att ta sig genom ett nålsöga. De icke utvalda fick söka skydd någon annanstans. I Malmö sov de i bilar och parker, i Helsingborg under broar och till de Hemlösas Hus kom många om dagen för att värma sig och äta sig mätta inför nattens kalla vaka. På detta vis fortsatte det, dag efter dag, natt efter natt, året runt.

Här börjar julsagan, som är alldeles sann, om ett dygn i de hemlösas värld. I Sverige, i december, anno 2019.

En man drar djupa bloss på sin cigarett. Han ­tittar rakt framför sig i nattmörkret på gården där han står. Fimpar resolut i ett stort askfat och går sedan för att öppna en port. I sin hand har han ett pappersark med en lista av namn. Tolv namn. Tolv utvalda. I samma stund porten öppnas går de frusna själarna in i snabb takt. I steget bockas de av och får ett rumsnummer av mannen. Han heter Karl och har jobbat här på 35:ans härbärge i sex år. »Det är hjärtskärande ibland, men jag älskar det«, säger han.

Nattgästerna, i olika skepnader, har trampat runt en stund därute för att hålla värmen. Någon blåser i sina händer. Alla bär på sitt. I plastpåse eller sliten säck. I rullväska. Allt de äger ryms i packningen de bär på när de går in på en av Göteborgs finaste adresser. Grannarna har betalat ett högt pris för sina bostadsrätter. En del har försökt få bort nattgästerna på 35:an, men härbärget med det stora korset på gården rår de inte på. Hemlösas Hilton har änglarnas beskydd. Karl visar vägen in, den går via en smal vindlande trappa. »Här har vi det dunder«, säger Jonas, en av nattens lyckligt lottade, och går de många trappstegen upp.

På 35:an kliver gästerna rakt in i köket. Kvällsbuffén står uppdukad på köksbänken. På spisen kokar en köttgryta som serveras med bröd och ost. Fil och flingor finns också att förtära för den hungrige. Kaffe, te och saft för den törstige. Köket är litet, här ryms bara några få stolar, en träsoffa och ett vitt bord. Ett elektriskt blockljus lyser svagt.

En äldre man kommer in, han ler och hälsar på en ung kvinna. »Emanuel«, säger han och räcker fram handen. »Sandra«, säger kvinnan som berättar att hon är här för att skriva en sann julsaga.

Emanuel har varit i Sverige sex år. Han berättar att han har stått i kö i fem och ett halvt år för en bostad, men ännu har han inget hem. »Skövde, Tidaholm, Olofstorp … jag har bott överallt«, säger han och fortsätter att rabbla upp orter runt om i landet.

Han blandar svenska och engelska när han berättar om sina upplevelser av kriget i Syrien och tiden då han arbetade på sin pappas textilfabrik. Kanske ska han få praktik i en textilhandel i Göteborg, berättar han. Emanuel lyser upp när han hoppfyllt talar om detta.

De tolv sängarna på 35:an är fördelade på tio rum över två våningsplan. Alla är bäddade med rena lakan. Handdukar finns för den som vill tvätta sig. Två av rummen har våningssängar. Att dela går bra om ingen ­snarkar eller har udda nattvanor, men att få ett eget rum för nattens vila är allas önskemål. Karl och kollegan Olof, som också tjänstgör på 35:an denna natt, placerar de mest kompatibla gästerna i de två dubbletterna.

»Hej och godkväll, jag heter Hubert men kallas för Hubbe eller Hästen, du kan kalla mig vad du vill«, säger en man som just kliver in i köket. Han hälsar stadig på hand. Hästen är en karl med haltande gång, iklädd mysbyxor och huvtröja. Han har bott här förut. Nu är det andra natten i följd. Trots att Hästen tycker om 35:an hoppas han snart vara tillbaka på Betelskeppet där han nu är portad, men tidigare har bott i längre perioder. »Jag tog några öl för mycket«, säger han.

Hästen tittar i grytan. Efter ett kort övervägande vänder han den ryggen och slår upp ett glas saft. Han sätter sig vid bordet. I köket står också Mohamad, han hälsar på Hästen och på Malin, en kollega till Sandra, som liksom hon är här för att författa denna julsaga.

Hästen inleder en monolog som förklarar hans smeknamn. Ett namn grundat på de 25 år som han har jobbat med travhästar. Den som lyssnar på Hästen får också veta att han dessförinnan arbetade med hundar i ett familjeföretag, att han som barn var »mer vild än tam«, vilket ledde till att han ständigt krävde extra lärarresurser och genom skolåren därför varit på »alla museer som finns i hela Göteborg«. Hästen berättar också att han haltar efter en skottlossning samt att hans hjärta stannat fyra gånger, varav en gång i 45 minuter. När Hästen tar en paus vänder sig Malin till Mohamad för att fråga om hans leverne. Mohamad svarar att han söker jobb. Hästen säger: »Ta truckkörkort. Då får du jobb.« Mohamad nickar lätt, lämnar köket och går längs en hall som leder honom in i tv-rummet. Där ligger några karameller turkisk peppar ihopklibbade i en skål på bordet. Fönstret är vidöppet och kylan påtaglig, men 19-årige Noah ser oberörd ut där han sitter nedsjunken i en svart skinnfåtölj. Han tittar i sin mobil. Letar efter en ny skärmbild. »Jag fördriver tiden«, säger han. Han visar en bild för Sandra. Kanske blir det den han till slut väljer, en leopard med isblå ögon. Noah berättar att pengarna har tagit slut och att hans brittiska pass har gått ut. Han kan inte åka ­tillbaka till Storbritannien. När Noah var liten bodde han i Sverige och för två månader sedan kom han tillbaka hit med hopp om att finna ett jobb. Något som visat sig vara svårt.

»Jag tycker inte om att behöva vara här på 35:an. Men jag är tacksam. Jag känner mig inte fattig. Jag har tak över huvudet. Och jag är inte hungrig«, säger han på nästan felfri svenska, med brittisk accent. »Men jag är inte nöjd«, lägger han till. Noah drar ner en rödrutig skjortärm över sin gipsade arm. Han halkade illa förra veckan.

En man som heter Rudolf kommer in. Han sätter sig mellan Noah och Mohamad. På tv:n visas Champions League. Barcelona möter Inter, 0–1. Mohamad hejar vanligtvis på Bayern men i kväll hoppas han på Barcelona. »Vem hejar du på, Rudolf?« undrar Sandra. »På de som vinner«, svarar han. Rudolf har sålt tidningen Faktum i många år och sover här på 35:an när han får möjlighet. I alla fall sedan dagen han blev av med sitt svarta hyreskontrakt, alla sina ägodelar och arvegodset, tavlorna, från sina föräldrar.

»Som kossan Rosa«, säger Rudolf lågmält och fortsätter: «Som du mjölkar varje dag och en dag står hon inte där längre. Så känner jag mig nu. Tavlorna hängde där varje dag, men jag såg dem aldrig. Och nu är de borta.«

På väggen ovanför Rudolf hänger en annan tavla. Ett kollage av tidningsurklipp föreställande kullerstensgator, höghus, en spårvagn, en fotboll. I mitten är bokstäver ihopsatta till orden: »Hemlösas Hilton. All-inclusive.« De som har gjort tavlan har bott här.

Olof kommer in med en skål chips. »Det är viktigt när det är fotboll«, säger han. Men Rudolf är för mätt. Han var på gatuköket tidigare i kväll. »Jag åt en sån där … eh … grillad. Ah, jag har glömt«, säger han och sjunker ihop. »Whopper?« säger Noah i ett försök att hjälpa honom att minnas. »Ja! Den var det!« utbrister Rudolf och hoppar till i fåtöljen.

Jonas, som bor i rum nummer två, ett av härbärgets två dubbelrum, har packat upp sina ägodelar ur sin rullväska och hängt upp sin marinblå morgonrock. Senare i kväll ser han fram emot att ta en varm dusch. Jonas är klädd i skjorta, jeans och en proper, men för årstiden lite tunn, jacka. Han är kyrkoorganist och hemlös sedan november 2018. Jonas säger att han uppskattar lugnet och trevnaden på 35:an. Han tar fil och flingor till kvällsmat, och en kopp te. Hästen som också är i köket presenterar sig och börjar ingående och ganska länge berätta för Jonas hur det är på andra härbärgen. När han är klar säger Jonas: »Ja, här finns då inget att anmärka på.« Ett annat härbärge i staden beskriver han däremot som »den värsta knarkarkvarten i hela Sverige«. Det senaste året har Jonas bott på sex olika ställen och har därför, precis som Hästen, en del att jämföra med. Han håller inte med Hästen om allt han säger. »Men man kan tycka olika«, säger Jonas och det håller Hästen med om. De är också överens om att det är dags för en rökpaus på gården.

Under tiden dyker ytterligare en nattgäst upp: Josef. Stämningen i köket förändras när han kommer in, den blir lite hotfull. Med en skål köttgryta slår sig Josef ned bredvid Sandra. Hon förklarar sin närvaro på 35:an, men Josef är skeptisk. »Jag kan prata med dig över ett glas vin någonstans. Inte här«, säger han och fortsätter: »För mig är du en kvinna. Jag ser bara det.« Sandra känner obehag och lämnar köket.

Senare säger Karl att Josef är en person han inte litar på. Han placerar honom i ett av rummen nära kontoret för att kunna ha uppsikt. Ibland kan det gå hett till på 35:an. En del lider av psykisk ohälsa. Andra kommer påverkade. »För en månad sedan försökte en gäst strypa en annan«, berättar Karl som själv en gång blivit överfallen av en knivbeväpnad psykotisk person. »Men vi är ändå förskonade här«, säger han, knackar tre gånger i bordet och tillägger: »Det är trots allt Hemlösas Hilton vi jobbar på.«

Hästen, Jonas och Malin är ute på gården där Hästen röker och Jonas äter chips. »Uff, nu har jag tryckt i mig för många«, säger Jonas och tar sig för magen. »Jag gillar inte ens de här chipsen. Jag gillar jordnötsringar, potatischips och barbecuechips. Inte sourcream and onion.«

Rudolf kommer ut på gården och Hästen frågar om han vill ha en cigg. Det vill han och röker den under tystnad. Hästen sträcker fram paketet mot Jonas. »Eller du kanske inte röker, säger Hästen och drar skämtet om gubben som deklarerade: »Jag röker inte, dricker inte och svär inte men fan nu glömde jag ciggen på System­bolaget!« »Haha, den var bra«, säger Jonas och tar en cigg.

Det är en varm stämning på gården, men ganska snart biter sig kylan in under Jonas tunna jacka. Han huttrar. De går alla in igen. Väl uppe i köket blir Rudolf stående en stund, lite vinglig, och med sökande blick. Hästen tittar på honom och säger plötsligt: »Du har inte tänkt på att dra ner på ölen lite?« Det uppstår några sekunders tystnad sedan brister Jonas ut i ett stort och hjärtligt skratt. Rudolf säger: »Jo, varje dag, i hela mitt liv«, och går sedan tillbaka in i tv-rummet. »För då kan du bo på Betelskeppet«, ropar Hästen efter honom. Själv tar han ett nytt glas saft och sätter sig vid köksbordet. Här sitter Josef fortfarande kvar. Han lyssnar på musik genom stora hörlurar och börjar nynna. Hästen, som nu för en monolog om sin chef som dog för några år sedan och som Hästen ­sörjer mycket för att han var som en far för honom, tystnar efter en stund. Han stirrar på Josef som obekymrat ­nynnar högre och högre. Hästen stirrar nu intensivt på Josef utan att få respons. Till slut himlar Hästen med ögonen och säger: »Ring en ambulans.« Sedan berättar Hästen om fler som dött ifrån honom. Han berättar hur en lastbilschaufför dödade hela hans familj, flickvännen och de två döttrarna, i en trafikolycka innan Hästen ens fyllt 30 år. Josef har nu slutat nynna. Malin sitter stum. Olof har under Hästens monolog tömt och rengjort hela kylskåpet. »Det finns alltid skäl till att en människa super«, säger Karl till Malin när hon en stund senare återberättar det förfärliga som Hästen varit med om.

Medan de andra gästerna sover i sina rum sitter Rudolf ensam framför tv:n. Nu får han välja vilken kanal han vill. I natt ser han Chevy Chase i Ett päron till farsa. Den är rolig, tycker Rudolf, men om han skrattar gör han det inombords. På tv:n sveper en reklam för värktabletter förbi. »Vad gör du när du har ont i huvudet?« frågar Rudolf. »Jag tar en huvudvärks­tablett«, svarar Sandra som slagit sig ned bredvid. »Drick två glas vatten jätte­snabbt och poff – så är den borta«, säger Rudolf med övertygelse. Sandra tänker att han nog vet vad han talar om. Någon gång runt midnatt säger Karl till Rudolf att använda sin säng. Den är för eftertraktad för att stå tom. Nu har också nattens sista gäst kommit in på Hemlösas Hilton. »Honom borde ni prata med«, säger Karl. »Han heter Hamid.«

Trött och frusen sätter sig Hamid med en skål med gryta. Sina lager av kläder och sin mössa behåller han på. Sandra och Malin gör honom sällskap. »Jag brukade köpa Faktum förr«, säger Hamid. »Jag trodde aldrig att jag själv skulle hamna här.«

Hamid berättar om sitt liv. En gång var han framgångs­­rik affärsman tillsammans med sin bror. Han gifte sig och fick tre barn. Men så sinade styrkan. Hamid har ADHD och när han fick svårt att hålla ihop livets alla delar började han självmedicinera med amfetamin. Sedan följde skilsmässa och depression. Snart stod han utan försörjning och bostad och möjlighet att ta hand om sina barn. Hans liv hamnade på gatan. Det är tre år sedan. Hamid säger: »Jag träffade en kvinna som jag älskar väldigt mycket. Hon är heroinist. Jag kommer att dö med henne.« Hamids flickvän är gravid i sjätte månaden och har precis lagts in på avgiftning. »Nu är jag själv fast i heroinet, men jag är glad för hennes skull.« Tårarna ­rinner längs Hamids kinder. »Förlåt mig«, säger han. »Jag älskar henne så mycket. Men jag vågar inte känna glädje över barnet, jag är så rädd att vi förlorar det.«

Nu kommer Hästen in igen. Han och Hamid kramar om varandra, de är vänner från uppväxten. De landar snart i vilda minnen från förr som får Hamid att skratta. Hästen berättar för Hamid att han själv gick ned sig efter alla förluster i livet. Att han, när det var som värst, drack 35–40 öl om dagen. Sju dagar i veckan, i tolv år.

»Fan«, säger Hamid. »Det är konstigt att kroppen orkar.«

Hästen ska gå och lägga sig nu och säger: »Det var gött å se dig igen.« »Ja, fint att ses. Ta hand om dig«, säger Hamid och vänder sig till Malin och Sandra: »Jag kommer att kämpa. Och jag hoppas att vi ses igen under bättre omständigheter. Kanske kommer jag gående med barnvagn då.«

Under natten råder en knapp timma av tyst vila på 35:an. Någon går till köket efter ett glas mjölk. En annan går på toaletten. En tredje kommer inte till ro alls.

Vid sjutiden dukas frukosten fram. De tolv nattgästerna ska stärkas för en ny dag i ovisshet. I bästa fall händer något oväntat som vänder deras liv i en ny riktning. I näst bästa fall kommer de tillbaka till 35:an i kväll. De som tar sig igenom nålsögat på Drottningtorget där fältassistenterna gör sitt urval varje eftermiddag bland stadens mest nödställda.

Malin och Sandra lämnar Hemlösas Hilton och går ut i morgonljuset. Benen rör sig lite långsamt och mekaniskt efter en vaken natt. Det är så många intryck att ta in att samtalet flyter trögt. Nästan inte alls. Linnégatan har för alltid ändrat karaktär.

De går skilda vägar för att vila ut i sina egna hem. Var och en ser de i sitt inre att de en dag möter Hamid igen. Med barnvagn och familj omkring sig.

Fullmånen hänger högt ovanför Stadsbiblioteket i Malmö där stadens tidiga morgonpendlare rör sig mot sina olika mål. »Abraham«, viskar Sandra som går kors och tvärs mellan träd och buskar i Slottsparken. Om natten tältar Faktumförsäljaren Abraham här och Sandra har fått veta var han brukar sova: »Vid de toppiga granarna.« Men det finns ingen där, inget tält. Till slut ger Sandra upp och beger sig mot frukostserveringen på Stadsmissionen i hopp om att finna Abraham.

Utanför härbärget Nattvilan står Malin denna arla morgon. »Vi får bara släppa in polisen och socialtjänsten«, säger en ung man som går av sitt nattpass, precis när Malin kommer dit. En äldre man kommer ut genom porten och stannar upp på trappan. Han sveper rocken om sig. Trycker ned mössan och drar en huva över. Malmövinden virvlar upp löven och skräpet på Lönngatan. Han ser sig för, åt vänster och höger, innan han tar bestämda steg ut i gatan och börjar sin dag. Med två gula plastpåsar i händerna försvinner han snart utom synhåll.

Strax därpå kliver en yngre man ut genom dörren. Han presenterar sig som Hussein. Kläderna är smutsiga, men händerna och naglarna rena. Hussein är 25 år, från Syrien, men flydde som 18-åring till Libanon. Han kom till Sverige för fyra år sedan och har varit hemlös en tid. När han inte får rum på Nattvilan tillbringar han nätterna inne på Centralstationen. Där håller han sig vaken för att sedan gå till Stadsbiblioteket. Dagtid drömmer han sig bort i sagornas värld. Hussein bär inte på någonting, bara en tunn skinnjacka över armen. »Jag har haft tre väskor. En försvann i Stockholm och två har jag förlorat här i Malmö då jag lämnat dem obevakade en kort stund. Den senaste försvann för bara några dagar sedan«, säger Hussein sorglöst. Allt försvann. Plånbok, pass, allt. »Jag är på väg till Migrationsverket nu, för att försöka ordna upp det. Jag är trött och har inte orkat jobba på ett tag. Om ett halvår kanske jag kan söka jobb och bostad igen«, säger Hussein och ler.

»Hur ska du klara dig«, undrar Malin. »Jag vet inte. Men jag lever. Och är glad för det«, säger han och går Lönngatan fram.

Sara öppnar porten till Nattvilan för att släppa ut ytterligare en gäst som ger sig av ut i morgondiset. Sara har jobbat här i 18 år. Precis som Karl på 35:an i Göteborg älskar Sara sitt jobb. »Jag får träffa fantastiska människor varje dag«, säger hon när ännu en man kommer ut ur porten. »Som Jon här«. Sara och Jon ger varandra en kamratlig kram. Jon har kommit ut för att röka och undrar om Malin har eld att erbjuda. Det har hon inte, men det har mannen som nu cirkulerar på en cykel utan sadel utanför Nattvilan. Han är hög, cyklar varv efter varv. Han verkar känna Jon. De växlar några ord och delar en cigarett. Sedan skiljs de åt. Jon vänder sig mot Malin. Han talar sig varm för Nattvilan, men känner sig kall för staden. Malmö går inte att känna igen, tycker Jon som levt här nästan hela sitt liv. Många portar till värme och gemenskap har stängts. »Det är ett hårt liv på gatan när man är 50. Men att vara ung verkar inte heller lätt«, säger han och pratar om krav och förväntningar på nästa generation. Själv har Jon inga barn. Vad han vet. Men han tänker ändå på de unga som ska ta vid. »Man undrar ju hur världen kommer att se ut när de är 50. Stackars satar. Jag har ändå haft tur. En jävla tur. Träffat massa bra människor som lärt mig saker om livet. Det är bara det här med tjacket som ställt till det, men någon skit ska man ju ha.« Jon var 15 år när han började punda. Han hade 1,9 i slutbetyg efter nian. »Det var fan inte bra, men jag gick till skolan i alla fall. Av rädsla och respekt för farsan.«

Jon beklagar sig inte. Han lever efter en annan devis: »Vissa saker i livet kan man göra något åt, andra inte. Vissa saker ärver man. Men det är som det är. En del föds in i kungafamiljen, det kan inte de rå för.«

Men att Malmö ser ut som det gör, det kan ändå några rå för, tycker Jon. Han berättar att han för en kort tid sedan hittade en medvetslös människa »levande eller död, det gick inte att avgöra« på trappan utanför Stadsmissionen. »Ska det få vara så, att en människa ska kunna ligga och dö – mitt på ljusa dagen – utan att någon jävel gör någonting?« Med frågan obesvarad tar Jon och Malin farväl.

På väg mot Stadsmissionens lokaler, ett stenkast från Polishuset, kommer en man med krökt rygg gående längs trottoaren. Han ser sliten ut, som hade han bott på gatan i flera år, vilket det ska visa sig att han har. Mannen bär på kassar och hostar tungt i en pappers­näsduk. Sandra frågar hur han mår. »Jag ska ta mig en dusch och en kopp te«, svarar han mellan hostattackerna. Med flera tunga diagnoser har det varit svårt för honom att ta sig fram i samhället, berättar han. Han sover utomhus, under en bro, eller där han finner «lugn och ro«. Mannen går in på Stadsmissionen. »Hej Farah«, säger en i personalen som skriver upp honom på kö till duschen. Farah erbjuds att duscha direkt och försvinner iväg. Sandra blir stående vid ingången till den fullsatta matsalen där gratis frukost serveras. Varje dag mellan 7.30 och 9.30 kommer uppemot hundra behövande hit för att stilla sin hunger. En värmande mannagrynsgröt slevas upp i skålar, kanelen färglägger och mjölken ­svalkar. Lingongrova med ägg, kaffe, juice och frukt. Det går på löpande band.

Sandra slår sig ned vid ett bord där den enda kvinnan i rummet sitter. Hon heter Maria. En man kommer fram till dem. Han drar ned sin tröjkrage och visar ett hårigt bröst. »Sluta!«, ryter Maria. »Jag äter frukost!« Mannen rättar då till tröjan och sätter sig bredvid Sandra. Plötsligt börjar han att hetsigt slå sig själv i huvudet. »Dumma, dumma, dumma«, upprepar han om och om igen. Sandra lutar sig lite åt sidan. Maria frågar Sandra om de ska gå. Strax är de på väg ut från Stadsmissionen. Sandra blickar bakåt på en matsal full av bara män, i olika åldrar. Vid ett bord sitter fyra ynglingar. Två av dem sover i sina armar vilande över bordet. De andra två hetsäter, som fruktade de att maten plötsligt skulle gå upp i rök.

Malin, frusen i kropp och själ, har gått mot tidningen Faktum på Bredgatan för att söka lite värme. Där står Dariola bakom disken och tar emot dagens ­för­säljare. De som ska köpa tidningar för 40 riksdaler för att sedan sälja dem för 80 och göra förtjänst däremellan. Det är ett hårt slit, särskilt vid denna årstid. Ibland möts ­försäljarna av mänsklig värme, ibland av den omänskliga kylan från människor som väljer att vända blicken bort.

Dariola stöttar försäljarna som ger arbetet på gatan en ny chans varje dag. Malin får nu veta vad som hänt med Abraham som Sandra skulle möta i Slottsparken. Släktingar till Abraham har berättat för Dariola att han kvällen innan ramlat och skadat sig, och hamnat på sjukhus. Därför stod han inte att finna på sin sovplats i parken denna morgon. Beskedet är gott. Abraham kommer att klara sig och stå upp igen.

Maria promenerar mot Kirsebergs kyrka för att hämta matkuponger till lunch på Stadsmissionen. Lunchen kostar 30 kronor, och hon har inga pengar. Promenaden tar lång tid och för Sandra hinner hon berätta om sitt liv kantat av olyckor, våldsamheter och förföljelser. Hon blir andfådd och haltar, men saktar inte ned.

Året är 1995. Maria är dansare och ­koreograf, mitt uppe i framgången med ett internationellt kultur­projekt i Göteborg. Fem dagar innan premiären går Maria och hennes fyraåriga dotter över ett övergångsställe i Gamlestaden. Dottern tappar sin halsduk. »Fortsätt du gumman, jag hämtar den«, säger Maria och vänder sig om för att plocka upp den. Plötsligt kommer en bil i en omkörning där föraren missar att Maria böjer sig ned efter hals­duken. Hon flyger, landar på huvudet. »Det enda jag hörde var ’mamma, mamma’«, berättar hon om det hon minns innan blåljus och ambulans tog över. Bilföraren som körde på Maria stannade aldrig. Men vittnena var många och polisen lyckades hitta honom. »Från den punkten förstördes mitt liv«, säger Maria med darrande röst och tårar som rinner längs kinderna under stora mörka solglasögon.

År av operationer, två utbytta höftleder och en knäled. Utförsäkrad, hemlös och utan socialt nätverk. »Min ekonomi är i spillror«, säger Maria, ursäktar sig och torkar de rinnande ögonen.

En kvinna öppnar dörren till Kirsebergs kyrka. Maria berättar att hon är här för att träffa en präst. Hon och Sandra erbjuds hembakat bröd. Varje tisdag serveras frukost i församlingshemmet. Den som har råd betalar tio kronor, för andra är den gratis. Efter en stunds samtal med prästen får Maria fem matkuponger. I fem dagar framöver kan hon äta lunch.

Vägen till de Hemlösas Hus i Helsingborg är märklig. Den går över järnväg, under järnväg, genom via­dukter och ett industriområde. Graffiti lyser upp betongen och till slut hittar Malin och Sandra fram till de hem­lösas Samarkand. Ett hus med en lång och ­brokig historia. En verksamhet som prövats, kritiserats och stöttats om vartannat av kommunens ledare. Men de hemlösas hus har överlevt. De volontära insatserna och människorna här består. Bakom husknuten ligger ­gammalt bråte, bildäck och uttjänta soffor slängda. En liten ordnad uteplats på framsidan med bänk, bord och stolar skapar visst gemyt och här landar solens strålar mitt på dagen. Det råder en något fientlig stämning när Malin och Sandra ­öppnar grinden och går in på gården. »Vad vill ni?« frågar en rökande kvinna på uteplatsen, med dialekt från huvudstaden. »Vi vill höra er berättelse«, svarar Malin. »Okej«, svarar kvinnan och förblir sedan tyst.

Inne i huset är det liv och rörelse. Lunchen förbereds och i matsalen sitter Kapten Krok som egentligen heter Gottfrid. Han berättar hur han på sin arbetsplats blev av med höger hand i unga år och hur ett långt liv som sjukpensionär varit. Inte lyckosamt. En kvinna vid samma bord lyssnar till Gottfrids berättelse. Hon nickar i samförstånd över livets svårigheter. Här i rummet är de hungriga en salig blandning av unga, gamla, män och kvinnor. Med inget och allt gemensamt.

Dan har jobbat här på Hemlösas Hus länge. Med få tänder kvar i munnen berättar han om sitt arbete för dem som har det sämre ställt. Människor som han själv kan känna igen sig i.

Lunchen, tillagad av skänkt mat från handlare i Helsingborg, blir lite sen i dag. Men det finns ett tv-rum där tiden kan fördrivas. Här ligger åtta personer utslagna på svarta skinnsoffor och tittar på The Simpsons. I en av sofforna halvligger en kvinna med gipsad fot. Hon heter Anna-Lisa och kommer dag ut och dag in till Hemlösas hus för att vila. Hon är här från morgon till kväll. »Hade det inte varit för det här stället vet jag inte om jag hade klarat det«, säger hon och dricker en klunk coca-cola. Det är så nära en plats att kalla hem hon kommit på flera år. Men det fanns en tid då hon hade ett eget boende i Norge där hon jobbade som undersköterska, hade hus och man. De fick fyra barn tillsammans. Men mannen var våldsam. Det var många slag. Till slut tvingades Anna-Lisa att fly till Sverige, utan barnen. I Sverige fick hon hjälp, men det ena ledde till det andra och tablettmissbruket tog över.

I dag är hon fri från tabletterna, men ibland undrar hon om det inte är bättre att gå tillbaka in i ett djupt missbruk igen. Hjälpen är bättre då. »Man måste vara missbrukare för att få Bostad först«, säger Anna-Lisa. Hennes pojkvän kommer fram och säger att lunchen blir försenad för att kycklingen fortfarande är rosa.

Lilian bär tvätt till och från husets källarvåning. Hon stannar till för att säga att hon stortrivs här med sitt arbete. Att kunna göra någonting. Vara någonting för någon annan. Att hon faktiskt är det får hon bekräftat nästan i samma stund. »Du har blivit som min bästa väninna«, säger kvinnan med dialekten från huvudstaden, som nu kommit in. De kramar om varandra och Lilian säger att livet måste delas. Ingen människa överlever ensamhet.

Sandra och Malin slår följe med Anna-Lisa som lämnar Hemlösas hus i väntan på att lunchen ska bli klar. Hon vill visa var hon och pojkvännen sovit den senaste tiden. Under bron där graffitin i form av en stor psykedelisk svamp och färggranna blommor klär betongen. »Där«, säger Anna-Lisa och pekar bort mot en fåtölj med texten: »Tillhör hemlöst par. Vänligen låt stå. Tack«. »Förra helgen var det loppis här men de lät den stå«, säger Anna-Lisa och låter förvånad över att den sortens godhet ännu finns. Det har varit många mörka år. »Den skyddar mot vinden«, säger hon om den upphittade fåtöljen.

Ljudet av ett tåg växer sig starkare och starkare i takt med att det närmar sig. Tågrälsen ligger precis intill. »Oljudet gör uppehåll några timmar«, säger Anna-Lisa. »Mellan 01.30 och 04.00.«

De går vidare in mot Helsingborgs stadskärna och Anna-Lisa berättar om sina barn och barnbarn. Några av barnbarnen har hon aldrig träffat. Det är många ­nätter hon gråter. Sorgen till trots är ögonblicket ljust när Anna-Lisa säger: »Jag har haft tur. Barnen har jobb och hus. Det är en drivkraft för mig, att det går bra för dem.«

Mitt på dagen på torget i Helsingborg samlas klungor av människor som missbrukar. En äldre man sitter rätt ned på den kalla marken med benen brett isär utanför det ståtliga Rådhuset och klunkar djupt ur en ölburk. Det har snart gått ett dygn sedan Malin och Sandra påbörjade sin resa, men känslan av en evighet infinner sig. Det är fortfarande år 2019 och ett oändligt kretslopp av behövande synes gå vidare, rakt in i år 2020.

De tar tåget tillbaka till Göteborg. Klockan är 17 när Malin och Sandra kliver av på Centralstationen. På Drottningtorget kommer Noah, 19-åringen från 35:an, gående. Fältarna ska välja ut nattens lyckligt lottade som ska få mat och vila på härbärget. Kanske blir han en av dem.

På samma torg ligger det tjusiga Hotellet som varje år samlar en stor folkmängd för sedvanlig invigning av julen med glögg och julmusik. Stämningen är hög, publiken räknar ned: » … fem, fyra, tre, två, ett … NOLL!«

Så tändas tusen juleljus, på jordens mörka rund och jublet står högt i skyn.

I köket på 35:an står ett elektriskt blockljus på bordet. Med en svagt brinnande låga lyser det denna stilla natt och alla andra nätter.

–– S L U T ––