Ett skepp med liv i lasten

Det gäller att se konflikten innan den uppstår. Och avvärja den med respektfullt bemötande. Den som lyssnar har möjlighet att förstå. 
– Medmänsklighet fungerar, säger Niclas Asteberg, enhetschef på Betelskeppet i Göteborg.

Det händer att de får in ”stökpellar”. Våld och hot förekommer visserligen mycket sällan på Betelskeppet enligt personalen, men när det uppstår görs inga undantag. Den som är aggressiv avvisas.
– Vi är inget behandlingshem. Vi driver ett akutboende för mycket sköra människor och dem måste vi värna, säger Niclas Asteberg.

Det omvända händer också. Att de får klienter som blivit portade precis överallt, men av någon anledning fungerar här, på båten som är berömd för sin goda mat och sin strikta hållning mot droger. 
Det kan bero på bemötandet. Många som kommer hit kommer från hårda miljöer, där mänsklig kontakt saknas, där du måste vara ”kaxig” för att överleva, förklarar Niclas Asteberg, som inte bara är chef utan också kurator, och talar med hög energi om det ”lågaffektiva bemötandet” som han menar är nyckeln till framgång.
– Vi lyssnar, försöker förstå, och arbetar med respekt för dem som bor här. Vi bygger en relation med våra gäster och förebygger på det viset konflikter, säger han.

De lyckas inte alltid. Och Betelskeppet är inte för alla. Är du hotfull och våldsam kommer du inte in. Klarar du inte kravet på drogfrihet åker du ut. Men när du är motiverad att försöka igen, är du välkommen tillbaka.
– Att vi människor misslyckas ibland har vi förståelse för. Men de som inte vill jobba på sin nykterhet och drogfrihet kan inte bo här. Vi testar våra gäster ofta för att behålla en lugn miljö.

Mikael Eriksson är 55 år och kommer in på kryckor i det sällskapsrum där man kan spela biljard, piano eller något annat. Mikael har brutit benet på flera ställen och har därför fått ett av två rum som är anpassade för dem med fysiska hinder. 
– Jag har bott här några gånger tidigare, varit hemlös i olika omgångar, första gången för 15–20 år sedan, säger Mikael som bott på flera olika behandlingshem och akutboenden. Han säger att ”det är kört” för honom om han placeras på ett boende där man får använda droger. Att han inte klarar av att vara nykter i en sådan miljö.

Den här vändan på Betelskeppet har varat i 3–4 månader nu, och han har nyligen fått beskedet att han kan bo här i alla fall fram till i höst. Sedan vet han inte vad som händer. Men det tänker han inte oroa sig för nu. En dag i taget.
Mikael Erikssons berättelse känns igen.
– Jag hade hus och familj och ett bra jobb. Jag var produktionschef på ett stort tryckeri, men förlorade jobbet när företaget köptes upp. Sedan blev det som det blev.

Missbruk, skilsmässa, husförsäljning och så stod han på gatan. Med missbruket följde också kriminalitet, fängelse en period och fler vändor mellan gatan och akutboenden.
– Tyvärr har jag inte kontakt med mina barn, men jag vet genom mina föräldrar att de har det bra. De har haft en trygg mamma och nu är de vuxna, säger Mikael och visar bilder på sönerna, väl synliga på skrivbordet i hans hytt.

Niclas Asteberg har jobbat på Betelskeppet sedan 2013. Han beskriver målgruppen som ensamma män med psykisk ohälsa och bedrövliga uppväxter. Åtta av tio har en kombination av drogproblem och neurologiska handikapp, som adhd. Gemensamt för de flesta här är att de var runt tolv när de tog rökheroin eller första fyllan, och det var första gången de mådde bra. Har du inte en vän just då, som stöttar dig att låta bli, så fortsätter du. Och far väldigt illa.
Den psykiska ohälsan skakar om. Niclas Asteberg och verksamhetschefen Andreas Eliasson pratar om klienter som hör röster, går omkring på kajen och skriker, skär sig så blodet rinner, lider av fruktansvärd ångest och skickas till psykakuten, plåstras om och skickas ut på gatan igen. Och klientelet, sedan till exempel kommunala Nya Tillfället stängde ner, har blivit allt tuffare. 
– Systemet fungerar inte och det är oerhört frustrerande att se, vi vill inte kasta skit på någon, men för att få vård i dag måste du vara en fara för dig själv eller andra. Mår du bara dåligt får du ingen hjälp. Vi ser det om och om igen.

Just denna karusell där de mest utsatta slussas runt mellan olika boenden och akutintag har Faktum granskat denna vår (i nummer #237 och #238) och visat på en grupp hemlösa i Göteborg med så komplexa problem att ingen vill ha med dem att göra. Betelskeppet är inget undantag, för inte heller här kan den med allvarligast samsjuklighet bo. På Betelskeppet finns ingen beroendevård. Däremot finns själavård, och samarbeten med till exempel AA, som kommer hit en gång i veckan. Du kan bo här och genomgå ditt tolvstegsprogram samtidigt. Här finns tid för samtal. Det finns gemensamhetsutrymmen som ska främja samvaro och trivsel, utöver matsalen också ett gym för att uppmuntra till motion. Verksamheten vilar på kristen grund och värdering, men morgon- och kvällsandakt är en frivillig aktivitet. Det är en kristen båt ”men vi bankar absolut inte folk i huvudet med bibeln”, som det uttrycks. Det som erbjuds här, utöver mat och husrum, är medmänsklighet. Barmhärtighet, för att tala i kristen anda. 
– Det du vill att andra ska göra mot dig ska du göra mot dem. Det är väl det vi vill leva upp till.

Betelskeppet i sin första upplaga ankrade Göteborgs hamn redan 1840, då i Gullbergsvass. Det är lätt att föreställa sig hur båten på den tiden fylldes av försupna sjömän utan pengar, långt från hemmahamn och familj. Verksamheten drivs sedan 35 år tillbaka av föreningen Linneahuset och det sjunde skeppet som bär namnet är ett sjömätningsfartyg och ligger sedan våren 2021 längs Lindholmskajen. 
Länge och ”desperat” letade föreningen efter en ny plats sedan de inte fick vara kvar längs Gullbergsstrand. Överklaganden av grannar avlöste varandra på de olika förslag som erbjöds, men till slut dök det här förslaget upp från Älvstranden AB. 
– Den här platsen är perfekt. Så lugn. Ingen kommer in här som inte ska hit, säger Niclas Asteberg.

Positiva exempel tar över samtalet en stund. Carlos, som i princip var uträknad av alla, djupt involverad i droger, kriminalitet och en dålig relation, som i dag mår bra. Har eget boende och fortsätter att komma hit flera gånger i veckan för att han trivs här, och gärna jobbar som volontär. I förhoppning om att det kan leda till ett avlönat jobb en dag. 
Daniel – i dag vaktmästare på Linneahuset – en gång yrkesmilitär som gjorde FN-tjänst, kom hem och drabbades av psykisk kollaps, bodde på spårvagnen i tre år innan han kom hit till båten och resan till en omstart började. Dessa berättelser hör också till Betelskeppets historia.

Här finns 44 platser för män som, av olika skäl, står utanför bostads- och arbetsmarknad. Det är nästan alltid fullbelagt, och de som bor här har fått en plats genom kommunens socialsekreterare. Du kan placeras här om du inte är våldsam och är tillräckligt motiverad att bli drogfri. Föreningsdrivna Betelskeppet har inget vinstintresse och ligger därför lågt i pris jämfört med flera andra akutboenden. Så länge du bor här, vilket inte ska vara så länge, men ibland kan bli ganska många månader, måste du följa strikta regler också vad gäller tider. Betelskeppet stänger klockan 23 alla dagar utom fredag till lördag, då vid 24. Det gör det svårt att ha ett socialt liv. Att träffa någon. Ha en relation.
– Det funkar ju inte alls, säger Sten Svensson som bor i en av hytterna på övre däck. En säng, ett skrivbord och en vrå för hans tillhörigheter får plats. En enorm tv-skärm skymmer stora delar av ljuset från hyttens fönster mot kajen.
– Det tar emot när du är 57 år gammal och måste finna dig i att passa tider. Att vara kontrollerad har jag lite svårt för, säger Sten Svensson.

I övrigt är han tacksam för platsen här.

Början av Stens berättelse liknar Mikaels. Yrkesarbetande i 40 år, familj och barn och ordnat liv, följt av skilsmässa, psykisk nedgång, öldrickande, förtidspension, ytterligare en sprucken relation …
– Ja, jag drack mycket öl ett tag efter separationen, och det var kanske inte så konstigt. Men jag har inget tungt missbruk, ingen kriminalitet, säger Sten Svensson. Jo, en rattfylla för tolv år sedan, drar han sig till minnes, men han har en stabil pension och uppbär inget ekonomiskt stöd. 
– Det enda jag behöver hjälp med är att skaffa bostad. Man tror att samhället ska hjälpa en när man behöver det, säger Sten Svensson, som bedömts som ”för frisk”.

Utan gravt missbruk eller kriminell belastning är det svårt att få hjälp med bostad, så nu måste han istället själv söka minst 20 lägenheter i månaden för att få behålla sin plats här. Det gör han, med stor möda eftersom han är ”bipolär och har adhd” och det är alltid ”tusen sökande som går före” eftersom han har betalningsanmärkningar. 
Samhället är vrängt, tycker Sten.
– Mina barn och barnbarn tror att jag är missbrukare och att det är därför jag sitter här, så nu får jag knappt träffa dem. Men det kan jag inte prata om.

Han blir tyst och vänder bort ansiktet i en kamp mot tårarna.
– Jag förstår inte vad jag gör här. Jag har bott här i över ett år. Men det är det enda stället jag kan bo på tills jag får en egen lägenhet. Hamnar jag på ett annat akutboende bor jag hellre på gatan.

I köket står Rudi Pauwels och hackar korv till salsatoner och ser till att grytan får det rätta stinget. Han är från Belgien och har jobbat på Betelskeppet i 21 år och vill inte byta. Han får mycket uppskattning för maten han serverar och Niclas Asteberg skojar om det vi alla redan vet: att mat är en väg till hjärtat.
Så vad händer den dagen den inte längre kan erbjudas dig och du står på kajen, avmönstrad från skeppet och ska klara av din omstart i livet? 
Andreas Eliasson, verksamhetsansvarig för Betelskeppet säger: 
– Vi ser att när klienter checkar ut härifrån är många rädda och oroliga. Och oerhört ensamma. De behöver ha ett fortsatt sammanhang. Det vi kan erbjuda i dag är ett rum de kan hyra i Linneahuset, föreningens huvudkontor, där det finns gemensamt kök och ett kafé där man kan umgås. Men det skulle behövas fler skepp, helt klart.

Hur Betelskeppet kommer att vara lastat om 20 år är svårt att sia om, men varken Niclas Asteberg eller Andreas Eliasson ser en minskning komma. 
– Människor är predestinerade att droga sig, och det vi ser här är en medelålder som går ner. Snittåldern på våra boende i dag är 30–35 år. Just nu har vi jättemånga som står väldigt långt utanför samhället och arbetsmarknaden. Många kommer från Somalia, saknar språk och utbildning, har skulder, är involverade i kriminalitet och droger … Det är ett strukturellt problem. Det är pengarna som styr i dag, inte hjärtat. Hela samhället måste tänka om, säger Niclas Asteberg.

Så påminns han om det han upplevt i andra länder där han bott och justerar bilden av Sverige något:  
– Även om det är väldigt illa så är det värre på andra håll. Vi hjälper ändå människor här.