Sving it magistern!

Gustav Fridolin vaknar varje morgon och är förbannad.
Han är också förvånad över att inte alla är förbannade över tillståndet i Sverige. Liknöjdheten. Men som minister var han tydligen inte heller »världens härligaste kollega eller chef«.

Onsdag eftermiddag.
– Jag tycker att det är ganska piggt av mig att ha cyklat en mil. Jag har inte svårt för att sitta och läsa på tunnelbanan. Men jag cyklar hyfsat ofta och om cykeln står vid skolan så måste ju cykeln hem.

Det är den regnigaste dagen i Stockholm på tjugo år. Gustav Fridolin har precis hämtat dottern Billie på förskolan. Hon är klädd efter väder, galonbyxor, stövlar, hela paketet. Den före detta ministern har cyklat hem till Rissne från jobbet på folkhögskolan i Liljeholmen i södra Stockholm och han är, förutom regnjackan han lånat av fotografen, inte alls klädd för att vara ute i ett regn som aldrig lättar. Gustav Fridolin har en sjö i sina sneakers. Fotografen har tagit med hans ryggsäck i sin bil och Gustav ler snett när han konstaterar att datorn nog inte hade mått bra alls av en cykeltur. 
Han förklarar att han är lycklig, det är så han säger det, för att Billies fotbollsträning har ställts in. Han och de andra tränarna chattade under dagen och ingen ville egentligen fatta beslutet att ställa in. Men ingen ville heller tillbringa eftermiddagen på en fotbollsplan i detta hällregn. 
Vi promenerar från Rissne torg till Gustavs lägenhet och Billie yrvindar omkring, ena stunden före, andra stunden efter oss. Då och då ropar hon »Pappa är en tråkmåns!«. Jag säger att han alltid ger ett så lugnt, tryggt och samlat intryck, så när tappar han det där lugnet?
– Fråga Billie! När blir pappa arg?

Hon svarar snabbt: »Eh, aldrig« och Gustav Fridolin skrattar till: 
– Ah, det är världens bästa sexåring. 

Lika snabbt som Billie svarade lägger han till att det inte är riktigt sant. Han har blivit intervjuad många, många gånger men den frågan har han inte fått tidigare. 
– Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Stress gillar jag inte. Då kan jag bli rätt tjurig och sur. Och förbannad. Jag var nog inte världens härligaste kollega eller chef, som minister. Men vi hade roligt och efter ett tag försökte vi vara mer som kollegor än att ha tydliga hierarkier. Vi blev väldigt sammansvetsade men ibland rök vi ihop.

Han ställer in cykeln i cykelrummet, småpratar med en granne som är på väg ut med sin cykel: »Ska du också cykla? Ja, det är ett fantastiskt cykelväder.«
Kläderna är dyngsura, Gustav Fridolin står utanför porten och jag undrar vad han längtar efter. Han tolkar frågan som att jag vill veta vad han längtar efter just nu. 
– Nu ska vi bygga lego. Vi har etapp fyra kvar. 

Billie och han håller på med en ubåt som hon fått i sexårspresent. 
– Förresten, jag är inte säker på att alla jag har förhandlat med skulle hålla med om beskrivningen att jag aldrig blir arg. Vid förhandlingar tycker man olika och man kan hamna i situationer där man känner sig överkörd och lurad och dessutom sover man ju ingenting. Men jag tror knappast att ilska hjälper till för att vinna en förhandling.

Vid ett senare telefonsamtal berättar han om när han och Stefan Löfven tackade varandra i samband med det sista gemensamma regeringssammanträdet. Båda pratade om att det funnits stunder då de höjt rösten och svurit åt varandra.
– För oss var det ganska självklart, men våra kollegor såg förvånade ut. Det ingår och man kan tycka lika bra om varandra efteråt, till och med bättre. När man inte bara har varit maskiner utan riktiga människor. 

Tisdag förmiddag.
Planen är att jag ska köpa med mig pizza från torget i Rissne. Efter många om och men blir det vegetarisk sushi istället. Från matbordet som också är hans arbetsplats de dagar det är distansundervisning, syns idrottsplatsen nedanför höjden där han bor. Tjoet och tjimmet från skolan hörs också eftersom balkongdörren står öppen. 

Efter vår lunch ska han ha en lektion digitalt och ursäktar sig redan när jag kommer för att han måste logga in tidigt, så att han är redo för deltagarna. För Gustav Fridolins vardag är numera, eller snarare återigen, folkhögskolans värld. Han jobbar på Stadsmissionens folkhögskola i Liljeholmen, som lärare i religion och samhällskunskap 
– Det jag älskar med folkhögskolan är att man får utgå från den enskilde deltagarens behov, intressen, mål och kunskapsluckor. Men samtidigt kan jobbet vara väldigt praktiskt. Det behöver inte bara vara teori i samhällskunskapen utan det kan också handla om att prata om att vi tillsammans kan förändra världen. 

Gustav Fridolin längtade efter att jobba på folkhögskola igen, som han gjorde i några år då han pausade från politiken. Han var utbildningsminister mellan oktober 2014 och januari 2019. Och han visste att han ville tillbaka till lärarjobbet efter tiden i det politiska rampljuset. Väl medveten om att det inte dröser av lärarjobb på folkhögskola, skickade han in en ansökan när Stadsmissionens folkhögskola annonserade efter en lärare i »hans« ämnen. Han fick jobbet. 
– Jag vill undervisa, det hade jag längtat så mycket efter, att få vara med när en annan människa överträffar sina egna förväntningar. 

När vi ses har det gått några veckor sedan Sverigedemokraten Tobias Andersson i en motion föreslog att möjligheten till CSN-stöd för studier på folkhögskola ska begränsas och effekterna av en total nedläggning av folkhögskolan som skolform ska utredas. 
– Det varje totalitär rörelse fruktar mest är människor som tänker själva. Folkhögskolans hela historia och varje dag på en folkhögskola handlar om att ge människor verktyg att tänka själva. Det är en skolform som inte är uppbyggd och mallad efter kunskapskrav utan handlar om att varje människa ska få kunskapen att styra över sitt liv. 
– Det går lite på tvärs mot skolsystemet i stort men det går absolut mest på tvärs mot de människor som kan tycka att demokratin kan bli lite obekväm. Det är tydligt att ingenting kan tas för givet just nu. 

Skolan Gustav Fridolin jobbar på är knuten till Stadsmissionen, en organisation vars verksamhet i mångt och mycket kretsar kring att hjälpa människor i hemlöshet. När jag ställer en fråga om hur han ser på situationen för hemlösa i Sverige bränner det till, han säger att han vaknar varje morgon och är fruktansvärt förbannad. Och han förvånas över att inte alla är det.
– Hur kan man leva i det här landet som är skitrikt, rikare än det någonsin har varit, och samtidigt överge massor av människor som inte ens har det mest grundläggande för att kunna bestämma över sina liv och bara vara liknöjd med det? Jag förstår det inte. 

Det här engagemanget, den här ilskan när det kommer till utanförskap, var kommer den ifrån?
– Det skrämmer mig att fastna i innanförskapet, att man tror att det utgör hela världen. Jag växte upp med en ensamstående morsa som jobbade för två eller tre och till sist tog kroppen stryk och hon blev sjuk och sjukpensionär efter en stroke. Alltså, livet kan förändras så fruktansvärt snabbt och om alla springer runt och bara tänker på sig själva och tror att det de har är det de alltid kommer ha, då blir det ett väldigt kallt samhälle. 

Vad gör du med ilskan?
– Jag har ett jobb där jag får göra någonting av den. I politiken finns det alltid en risk att du tappar bort den, för att du är långt ifrån de människor som påverkas av dina beslut. När det är som värst blir du körd till möten och förhandlingar och ska fundera på vilken taktik du ska välja. Nu möter jag dagligen människor som många gånger inte fått en ärlig chans att ta makten över sina liv. Det är vårt jobb att se till att de får det. 

Han säger att många människor verkar gå omkring och vara oroliga över vad andra tycker om dem. Själv är han glad över att han inte funderar över vad andra människor tycker om Gustav Fridolin. 
– Det hade kunnat äta upp en tror jag. Jag hade några år i ministerrollen då jag kände mig väldigt fångad. Men jag försökte göra saker som jag märkte att jag mådde bra av. Jag skar ner på antalet studiebesök med entourage, journalister och säpo-bilar, och istället var jag på Husbygårdsskolan var tredje vecka. Då fick jag träffa lärare som påverkades av det jag beslutade. Och jag fick göra allt från att sära på några elever som var förbannade på varandra till att snacka politik med sjundeklassarna. De skolbesöken mådde jag bra av. 

Som utbildningsminister införde han ett flertal statsbidrag som var öronmärkta för att fler skulle anställas i skolan. Bland annat gick pengarna till lågstadiet och till fritidshemsverksamheten. Det är Gustav Fridolin stolt över men han säger att man som politiker kommer långt från vardagen i de olika skolformerna. Samtidigt kan han prata länge om den svenska skolan och om vad som fortfarande bör göras. Han nämner att finansieringen av skolan behöver förstatligas, att de »profithungriga vinstdrivande företagen i friskolevärlden måste bort« och att skolvalet måste förändras. 
– Dagspolitiken saknar jag inte. Jag har ingen abstinens. Jag blir fortfarande förbannad men jag skriver någon krönika då och då och att skriva är mitt sätt att tänka. Jag får tvinga mig själv att få ihop den där krönikan och det gör att jag tvingar mig att tänka färdigt en tanke. Det är nyttigt. Men att sitta där och förhandla, ha möten med regeringen och så, det överlåter jag med varm hand till andra. 

Men att synas offentligt, dras du inte till det?
– Nej, hade jag fått ändra en sak i mitt liv så hade jag gärna sluppit vara igenkänd och känd. Det blev en konsekvens av de livsval jag gjorde och det blev också ett verktyg för att få något gjort, att driva debatter och att sticka ut hakan och faktiskt säga hur man tycker att det ska vara. Men det är fortfarande inte kul när jag dyker upp på en fest och alla vet vem jag är. 

Känner du att du kan leva på riktigt nu?
– Ja, men jag försökte att skapa mig utrymme för det även förr, men jag jobbade ju hela tiden. Det kunde alltid hända något, det visste ungarna, att även om jag skulle vara med dem så kunde det plötsligt ringa och så var jag i det samtalet länge. Jag kunde dra iväg till någon förhandling som krisade. Det är skönt att det är över, det gör att jag kan bestämma över mitt liv mycket mer. 

Gustav Fridolin understryker att Miljöpartiet inte får bli ett med makten, då kan man lika gärna lägga ner. Samtidigt menar han att det var och är riktigt att vilja vara en del av regeringen. Det krävs att »såna som vi inte bara står utanför och skriker«, att de också sitter där besluten fattas. Nu är han nöjd med att andra gör partiets vägval men han skulle heller inte vilja ha det ogjort. 

Ofta när Gustav Fridolin pratar, särskilt om det handlar om något personligt, sänker han rösten, det är nästan som om rösten försvinner när han kommer till slutet av meningarna. 
Som när han pratar om hur det är att ha barnen varannan vecka efter skilsmässan från Jennie hösten 2019. Hon bor kvar i radhuset inte långt från hans lägenhet. 
– Jag saknar kidsen när jag inte är med dem. Allt hände ungefär samtidigt. Jag lämnade mitt gamla jobb och fick mycket mer makt över mitt liv och min tid. Jag hoppas att förändringen är att när jag är med dem så är jag verkligen med dem. Så hade det varit även om mitt äktenskap hade hållit. Men vi hade behövt återstarta allting och bygga en helt ny relation och den kraften fanns tyvärr inte i relationen. Vi hade inte kunnat fortsätta som det var i det gamla livet. Men vi har en jättebra relation nu. 

Sommarens politiska kaos kommenterar Gustav Fridolin med att konstatera att »det gör ont när gamla blockbildningar brister« och att han har all respekt för Vänsterpartiets inställning till marknadshyror. Dessutom flikar han in att han inte förstår att Centerpartiet nu har så svårt för att prata med Vänsterpartiet. Det har de kunnat tidigare menar han och han lägger också till att jämförelser mellan Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet som extrempartier, är helt absurda.  
Gustav Fridolin flyttade tidigt till Stockholm, lämnade Vittsjö i Skåne, för att gå på Mediagymnasiet i Nacka och ville verkligen bli stockholmare, han ville känna sig hemma. Han säger nu, efter många flyttar, att han behöver en plats där han hälsar på sina grannar och där han vet att han träffar någon han känner om han går ut. Så Rissne är hans hemma. Just nu. 

På matbordet ligger en hög med glasunderlägg, med AIK:s klubbmärke på. Enligt Billie är det det vackraste de har i hemmet. 
– När jag kom till Stockholm fick jag rådet att gå på fotboll för att lära känna folk. En släkting tog med mig på ett derby och då blev jag AIK:are. I en väldigt segregerad stad som Stockholm så behövs de här platserna där du kan mötas och där ingen bedömer dig efter den samhällsklass du kommer ifrån. Vi sjunger om bönder som gapar utav fasa men det är accepterat att vara en inflyttad bonde för det är kärleken till laget som definierar dig. Jag längtar mycket efter att gå på match nu, det var så länge sen. 

Han tystnar och säger: »Du, om tio minuter behöver jag dra igång lektionen«. 

Gustav Fridolin 

Född: Den 10 maj 1983.
Bor: Rissne i Sundbybergs kommun. 
Uppvuxen: Vittsjö i Hässleholms kommun. 
Familj: Två döttrar, Billie och Charlie. Flickvän. 
Är: Lärare på Stadsmissionens folkhögskola i Liljeholmen i södra Stockholm. Har tidigare varit språkrör för Miljöpartiet och utbildningsminister mellan oktober 2014 och januari 2019.
Satt i riksdagen 2002 till 2006 och mellan 2010 och 2019. Mellan 2006 och 2009 jobbade han på TV4:s Kalla Fakta som reporter.
Är utbildad folkhögskolelärare och jobbade till och från som lärare på Sundbybergs folkhögskola i Rissne.  
Har: Skrivit flera böcker. Bland annat »Morfar skrev inga romaner«.

Gustav Fridolin om att återkomma till politiken:
»Man ska aldrig avge celibatslöften när man förhoppningsvis har mycket liv kvar att leva, men jag har svårt att se det, svårt att tro på det.« 

Om Stadsmissionens folkhögskola i Liljeholmen där Gustav Fridolin jobbar som lärare och om hur Stadsmissionen genomsyrar det som görs på skolan:
»En del av våra deltagare kommer från Stadsmissionens verksamhet på ett eller annat sätt. Den finns en väldigt härlig värdegrund. Det är ett sånt poppis ord. Jag minns att jag trodde att jag skulle få läsa en massa fina ord staplade på varandra, men det var på riktigt. Det handlar om rätten om att få bestämma över sitt liv och rätten till att få en andra chans och rätten till kärlek. Allt det finns med och genomsyrar arbetet.«

Faktumförsäljarnas frågor

Berätta om din första fylla. 
– I lite för tidiga tonår i skogen utanför Vittsjö med kompisar.

Vilken var din favoritmat i bamba?
– Någon gång hade vi hamburgare, det gillade jag. 

Har du varit nära döden? 
– Inte min egen, men försynen gav mig att jag fick vara med när min bästa vän tog sitt sista andetag här på jorden efter en tids sjukdom. 

Har du stulit någon gång? 
– Bara hjärtan och idéer. 

Vilket var ditt första jobb? 
– Som vuxen var det politiken, men som tonåring jobbade jag bland annat på ICA. 

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram