Novellförfattaren Sandra Vilppala om att begå debut: ”Det får bära eller brista”

Hon har kastat sig ut många gånger i livet med blandat resultat. Att vara bipolär är ett ok, men det händer också roliga saker när man inte tänker efter först. Möt debuterande Sandra Vilppala i ett snack om vad som hänt och ska hända.

Din första debut i livet?
– Teatern kom först i mitt liv. Det minne som dyker upp är när jag var en ytterst besviken mus i föreställningen Askungen, som vi spelade på vinden i skolan. Jag var sju år och ville såklart ha huvudrollen. Det var en tung debut, kan man säga. 

Vilken är din sämsta debut?
– Sämsta, vet jag inte, men den kanske knäppaste – eller roligaste – måste vara den när jag som 40-åring bestämde mig för att debutera som solopopartist. Jag hade spelat in en skiva och tänkte att nu ba – nu ska det smälla här. Så komiskt, när jag tänker på det i efterhand. Jag tycker fortfarande att det är bra låtar och en bra produktion, men jag glömde bort det faktum att 40-åriga debutanter inte smäller så högt i popbranschen.

Men din bästa debut då?
– Det är min debut som mamma. En omöjlig uppgift att förbereda sig på och samtidigt en så enormt stor grej. Jag tog det med jämnmod, trots att det var upp och nedvända världen från en dag till nästa. Jag var jämförelsevis cool, mitt i allt.

Att debutera som novellförfattare i Faktum Novell – hur känns det?
– När jag hade skrivit novellen kände jag först ”shit jag är svinnöjd”. Men den är ju ganska brutal, så sen tänkte jag att jag kanske blir bortvald av den anledningen. Men då tänkte jag ”för i helvete, det här är ju brutalt” och det är precis så här, utan omskrivningar, jag vill gestalta det. Det får bära eller brista. Det bar och nu känner jag en stor ära.

Novellen handlar om ett ”alternativt sorgearbete”. Varför?
– Därför att det finns en väldigt bestämd bild av vad sorg är. I vår kultur förväntas vi sörja med tårar, bryta ihop. Och när den sociala förväntningen inte uppfylls ses man som lite udda. Lite konstig. Det här är sorg på en annan nivå, där huvudpersonen sörjer, inte sin pappa, kroppen som dött, utan den pappa hon aldrig fick. Det är också en berättelse om människors oförståelse för det. Det finns ju en idé om att vi ska älska våra föräldrar oavsett. 

Senare i år kommer din barnboksdebut. Hur stort är det?
– Alltså, att få ihop en bok är ju helt sinnessjukt! Jag kunde inte ens föreställa mig hur mycket jobb det är. Och då är det här en ganska kort bok. Jag är jävligt stolt över att jag lyckats slutföra den. Boken fyller ett hål för barn som inte passar in i normen. Det är så viktigt med representation och jag tycker att jag har lämnat ett bra bidrag till mångfalden. 

Hur ska du fira?
– Ja, det blir väl något releasepartaj modell mindre. Min stora skräck är att ingen ska komma och att jag ska sitta där med dalande hybris, ensam och signera till … ingen. Men jag tror inte att jag är ensam om den känslan. 

Har du någon sådan erfarenhet?
– Det har allt hänt att man spelat teater för fem pers. Tyvärr blir sådana upplevelser som ett kvitto på att man inte är tillräckligt intressant. Det är så lätt att tänka så, istället för: ”fan vilken dålig marknadsföring vi har gjort”. Men för mig är dagsform rätt viktigt. OM jag står med en känsla av att jag är en introvert kuf på scenen och inte lyckas skaka av mig den känslan, ja då är jag ensammast i världen i den stunden. 

Vad blir nästa debut?
– Jag hoppas att nästa debut är den vuxenbok som jag skriver på just nu. Det skulle ju vara gött om det blev den. Temat missbruk och psykisk ohälsa finns även här, liksom i novellen som är ett extrakt ur romanen kan man säga. Det är en riktigt mörk historia, men som vanligt försöker jag få med humor också. 

Musiken i ditt liv – Fröken Underbar – var finns hon i dag?
– Fröken Underbar finns där och dyker upp när hon behagar. Vi är sex pers i bandet så det är inte så lätt att få ihop oss. Men vi hade faktiskt en liten reunion i januari med en spelning, mitt i omikron, efter åtta års uppehåll. Jag skriver fortfarande låtar men nu har det litterära skrivandet tagit över, precis som musiken en gång tog över teatern. 

Hur går det med finskan då?
– Hahaha, den finns inte. Och har aldrig funnits. Utom den gången, precis i början av min musikbana, när jag höll på med mina låtar och hade spelat in några demos. Då hörde Sisuradio av sig, på grund av mitt efternamn, jag skulle vara med i Kungsträdgården i något sammanhang och var så kåt på att vara med i radio så när de frågade om jag pratar finska så sa jag ”ja”. Fast jag kan inte prata finska. Och det var en livesändning, så det blev ju … helt galet. Jag är bipolär, och så här i efterhand kan jag se att jag var inne i en hypomani. I det hybristillståndet är det inte konstigt att tro att jag förstår finska, trots att jag egentligen bara kan några ord. Men det uppdagades ganska omedelbart att intervjun behövde göras på svenska. För att kompensera drog jag in massa finska referenser. Mindre bra, skulle jag säga. Där har vi kanske den sämsta debuten: radiodebuten.