Med fingrarna i medicinburken

Faktum har hittat misstänkta stölder av medicin på nära hälften av SIS-ungdomshemmen i Sverige. Men stölderna polisanmäls nästan aldrig. Efter Faktums granskning vill nu Statens institutionsstyrelse skärpa riktlinjerna.  

»Mamma, det är det enda som får det svarta hålet i mig att försvinna«.
Så svarade Alexander när hans mamma Maria Pettersson frågade om haschet han rökte. Året var 2017 och Alexander mådde så dåligt att han hotade med att begå självmord.  Till slut blev han tvångsomhändertagen eftersom socialtjänsten ansåg att han var en fara för sitt eget liv. Han var tolv år. Maria hade länge ropat på hjälp, men det enda svar hon fick var: Han måste vilja själv. Sonen hade två år tidigare diagnostiserats med både adhd och PTSD (posttraumatiskt stressyndrom), det sistnämnda en följd av att både han och hans syskon vuxit upp med en våldsam pappa. En man som Maria lämnade när Alexander var 11 år gammal. Hon fick då ensam vårdnad. 

Under tre år var Alexander placerad på fyra olika SIS-ungdomshem och två HVB-hem. Maria är mycket kritisk till hur vården av Alexander har fungerat, bland annat till den slarviga och i ett fall till och med olagliga hanteringen av hans läkemedel. Efter flytten från ett av HVB-hemmen blev Marias fullmakt kvar och någon i den tidigare personalen använde den för att hämta ut Alexanders medicin. Maria upptäckte det när personalen på det nya stället sa att medicinen var slut. 
– Jag upptäckte då att det gjorts uttag på apotek i Grebbestad, Uddevalla och Tanum. Sammanlagt åtta gånger. 

Det var den tillförordnade föreståndaren som hade använt recepten för att plocka ut medicin. Maria polisanmälde händelsen.
– Det är riktigt illa om medicinen hamnar i orätta händer och man vill ju inte ha påverkad personal som ska ta hand om ens barn.

I mars fick Maria besked om att föreståndaren kommer att åtalas för bedrägeri. Då hade hon varit kvar som chef i över ett år efter att de olagliga uttagen upptäcktes. Efter att ha kontaktats av polisen gjorde IVO en utredning som upptäckte stora brister i hanteringen av läkemedel. Curira, företaget som ägde HVB-hemmet, hade inte heller gjort en kontroll av personalen mot polisens misstanke och belastningsregister. HVB-hemmet är nu nedlagt.  
Alexanders medicin har försvunnit också på de hårdare reglerade SIS-institutionerna. Maria har pratat med Alexander varje kväll under hans år på olika SIS-institutioner. Vid flera tillfällen har han berättat att han inte fått all sin medicin. 
– Han har ju koll själv, så han har sagt att »jag ska ha en sån och en sån också«. Till svar har han fått att »det var det här som låg i din dosett, det är det här du ska ha«. 

Vad som kan ha hänt med medicinen är svårt att veta, men någon har gjort fel och det togs ingen hänsyn till att han själv visste vad han skulle ha för läkemedel, säger Maria. 
– Det var jobbigt för honom de dagarna han inte fick sin adhd-medicin. Den hjälper honom att styra sina impulser och han har extremt svårt att vara utan den.

Den bristande impulskontrollen ledde till olika straff för dåligt uppförande. Det kunde handla om indragen tv- och speltid, men även om allvarligare tvångsåtgärder som nedläggningar och isolering.
I andra fall har medicinen tagit slut för fort. 
– Jag vet hur länge medicinen ska räcka, jag är jättenoga med sådant och skriver upp allt. Det är ju ingen raketforskning direkt, det är ju bara att räkna tabletterna, men när jag har ifrågasatt vill ingen svara på vad som hänt, de sopar igen det rätt så snabbt och rycker på axlarna.

Många av de ungdomar som placeras på en SIS-institution står liksom Alexander på daglig medicinering, till exempel adhd-medicin eller antidepressiva läkemedel. I medicinskåpen kan även finnas narkotikaklassade läkemedel, olika slags lugnande medel och sömnmedel. 
Medicinerna är i många fall nödvändiga för att den intagna ska kunna ta till sig den vård som ges. De förvaras dels i dosetter, dels i så kallade »vid behovs påsar« märkta med ungdomens namn. Såväl dosetterna som påsarna ska vara inlåsta i ett medicinskåp dit bara vissa ur personalen har tillgång. Trots det händer det gång på gång att medicin försvinner. 

Den 8 maj 2019 skriver en sjuksköterska vid SIS Ungdomshem Nereby en avvikelserapport. Han är djupt upprörd och skriver att det som har hänt är det värsta han har varit med om. »En helt galen, planerad, sofistikerad, egoistisk kriminell handling av någon personal med drogberoende!«
En behandlingsassistent har tidigare berättat för sjuksköterskan att hen hittat kristaller i medicinskåpet. Vid kontroll av medicinkapslarna upptäcks att innehållet i en av dem har bytts ut mot socker.  
Vilken medicin det handlar om är sekretessbelagt, men sjuksköterskan skriver att ungdomen kan ha fått socker istället för sin substans med risk för att fungera sämre på avdelningen och i skolan. Sjuksköterskan skriver också: »Hur många av våra ungdomar har råkat ut för liknande situation att ha fått (sekretess) istället för riktig substans? Man undersöker nu vem den kriminella personen är och kommer att göra en polisanmälan. Detta bör verkligen inte inträffa igen.«

Någon polisanmälan görs aldrig, trots att flera personer beskriver handlingen som olaglig. Sara Olander, verksamhetsutvecklare för hälso- och sjukvård på Verksamhetskontor Söder, skriver fyra månader senare en rapport där hon konstaterar att »Institutionen har identifierat att den bakomliggande orsaken är att medarbetare agerat olagligt.« Hon slår sedan fast: »Vidtagna åtgärder bedöms vara adekvata och ytterligare åtgärder är inte nödvändiga.«

Sara Olander vet inte om händelsen är polisanmäld.
– Det vågar jag inte svara på. Jag tittar bara på hälso- och sjukvårdsperspektivet, när det gäller medarbetar-perspektivet är det institutionerna själva som ska hantera det, säger Sara Olander. 

Men någon har agerat olagligt?
– Det har de skrivit i sin utredning och institutionen har ett ansvar att agera. Jag har fullt förtroende för att institutionen hanterar oegentligheter som de ska göra. 

Påverkas inte patientsäkerheten av huruvida det gjorts en ordentlig utredning av vad som har hänt?
– Jo, det gör det naturligtvis men jag vet inte hur institutionen har skött det. Men man kan ju misstänka att de har hanterat det inom ramen för medarbetaransvaret.  

Knappt ett år senare, i mars 2020, tar en behandlingsassistent på Nereby fram samtliga dosetter och mediciner och lägger dem på skrivbordet. Dosetterna ska hanteras en och en och behandlingsassistenten har inte ansvar för att fördela medicinen. Trots det uppger behandlingsassistenten senare att han har fördelat medicin till alla klienter. När två av ungdomarna under natten berättar att de inte fått sin medicin blir personalen misstänksam och upptäcker att det saknas en kapsel för en patient. Återstående fyra kapslar misstänks ha manipulerats och kontrollvägs och visar sig vara 0,3 gram tyngre än originalkapslarna. 
– Vi skickade medicinen till tillverkaren och de kunde inte slå fast att var manipulerade, säger Hans Bishop, institutionschef på Nereby.

Den skyldige fick en så kallad påminnelse i tjänst, blev av med sin delegering (rätten att hantera läkemedel) och fick en månad senare avsluta sin anställning 
Hans Bishop bekräftar att de inte polisanmälde händelsen i maj 2019. 
– Vi försökte utreda det själva men klarade inte av att hitta någon misstänkt. 

Hans Bishop utesluter att den person som var skyldig finns kvar på Nereby, då den eller de som han misstänker har slutat. Han säger att generellt sett ska en kriminell handling polisanmälas. 
Om en liknande händelse sker igen, polisanmäler ni då?
– Det ser jag inte att vi inte skulle göra. 

När Faktum går igenom avvikelserapporter från landets 22 SIS-ungdomshem under 2019 och 2020 hittar vi ett fyrtiotal rapporter som handlar om medicin som försvinner. Ofta finns ingen förklaring, ibland spekuleras i att det kan handla om misstag och att ungdomen kan ha fått dubbel dos. Men i flera fall skriver sjuksköterskan att det troligen är någon ur personalen som har stulit medicinen.  
Våren 2019 blev personalen på SIS Råby i Lund orolig för en av de intagna pojkarna. Han var diagnostiserad med ADHD och fick medicin för det, men den tycktes inte längre hjälpa. Trots att han fick sina kapslar var han utåtagerande och orolig. En psykolog tillkallades för att försöka reda ut vad det kunde bero på, utan resultat.

En morgon upptäckte en behandlingsassistent att fyra av pojkens kapslar var tomma. Efter en kontroll av vilka som hade loggat in i medicinskåpet riktades misstankarna mot en behandlingsassistent som vi kallar Karin. Trots att hon jobbade på en annan avdelning hade hon vid flera tillfällen öppnat medicinskåpet på pojkens avdelning. 
Råby anmälde Karin till personalansvarsnämnden, som in sin tur gjorde en polisanmälan. Då hade Karin redan gått med på att avsluta anställningen. Hon nekade dock till stölderna. 
I förhören framkom att vissa ur personalen misstänkte att Karin hade stulit medicin tidigare. 
– Det fattades även medicin tidigare i en annan ungdoms dosett. Vi visste inte vem det kunde varit och det blev inte så mycket av det, säger en kollega till polisen och fortsätter: 
– Vid något tillfälle reagerade vi på att hon var frånvarande och vi reflekterade över om hon gick på medicin.

Maria Hulthén, institutionschef på Råby, sa så här till polisen:
– Det är hemskt, vi omhändertar och låser in barn och föräldrar väntar sig då att deras barn är trygga. Den pojkens föräldrar var inte glada kan jag säga. De har inget förtroende för oss efter det och det kan man ju förstå.

Karin är åtalad och rättegång väntar.

Maria Hulthén säger till Faktum att det i det här fallet var självklart att polisanmäla, men att det måste göras en avvägning varje gång. Men medicin har försvunnit också efter det att Karin ertappades. Från december 2019 till april 2020 finns tio avvikelserapporter om medicin som saknas. 
Någon ny polisanmälan har inte gjorts, säger Maria Hulthén.
– Det kan handla om att man har brustit i signering eller att en tablett har ramlat ut och man inte har hittat den, säger Maria Hulthén.

I anmälan till personalansvarsnämnden skriver Maria Hulthén att Karin var en av 44 behandlingsassistenter som hade delegering, Hon skriver också att Råby försöker begränsa antalet personal som får rätten att hantera medicin för att minska risken för läkemedelsavvikelser. 
– Vi är en verksamhet som är igång 24 timmar om dygnet 365 dagar om året med 150 anställda, i det sammanhanget har vi få delegerade, säger Maria Hulthén. 

I dag har 62 anställda på Råby rätt att hantera läkemedel, enligt siffror över delegering på SIS som vi har fått från huvudkontoret. Maria Hulthén säger att det beror på att organisationen har förändrats.
– Vi har till exempel öppnat en flickavdelning och har en annan typ av natt- och helgorganisation. 

På SIS 22 ungdomshem finns totalt 1 362 personer med delegering. Det innebär att mer än var tredje anställd har tillgång till läkemedlen. Caisa Hellborg, sjuksköterska SIS Brättegården utanför Vänersborg, beskriver problemet med för många delegerade så här:
– Ju fler kockar desto sämre soppa, om man har färre delegerade får de det stöd och den hjälp de ska ha. Ju fler personer som är inblandade desto svårare är det också att veta var i kedjan det gick fel.

Många av de intagna på SIS ungdomshem har psykiska problem och drogberoende, där finns också tungt kriminellt belastade personer som kan vara dömda för grova våldsbrott som mord. Bara under det senaste året har två ungdomshem utsatts för fritagningar av intagna, på ett annat har de intagna startat upplopp och bränder. För personalen är det många gånger vardag att utsättas för hot och våld. 
Det här ställer givetvis höga krav på personalen. 

Den 7 augusti 2020 ringer en akut- och traumakirurg vid Norra Älvsborgs länssjukhus i Trollhättan till IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Han berättar att han sedan 28 juli har haft tio inläggningar med flickor som har skadat sig själva, samtliga var intagna på SIS Brättegården. Av en chef på Brättegården har sjukhuset fått veta att det råder brist på personal, framför allt kompetent personal.
Bristen på kompetent personal är ett problem som SIS har levt med i flera år. För tre år sedan granskade SVT Nyheter SIS-personalens utbildningsnivå. Bland den största personalgruppen, behandlingsassistenter, saknade 57 procent en eftergymnasial utbildning. Året innan hade SIS sänkt utbildningskravet från tvåårig eftergymnasial utbildning till gymnasieutbildning. Orsaken var en kraftig ökning av antalet intagna, framför allt på grund av det stora antalet ensamkommande under 2015. När SVT gjorde sin granskning räknade SIS med att behöva rekrytera ytterligare 500–700 behandlingsassistenter.

Statskontoret påpekade nyligen i en rapport att Statens institutionsstyrelse »har betydande utmaningar i arbetet med att rekrytera medarbetare med rätt kompetens.« Kravet på tvåårig eftergymnasial utbildning är nu tillbaka, men SIS svårigheter att hitta utbildad personal har fått myndigheten att se över vilken roll behandlingsassistenter ska ha. Annika Eriksson, utvecklingsdirektör på SIS, sa under en utfrågning i riksdagen 2019 att myndigheten har börjat diskutera att ge en grupp behandlingsassistenter -mindre avancerade arbetsuppgifter. 

Bristen på personal, hög personalomsättning och många vikarier ökar risken för att fel personer ska få tillgång till medicinskåpen. Caisa Hellborg, sjuksköterska på SIS Brättegården, menar att för många ur personalen har rätt att hantera mediciner. På Brättegården har i dag 60 personer delegering. 
– Jag har försökt jobba för att förändra, det har jag uttryckt klart och tydligt under flera år. Generellt så jobbar en sjuksköterska 8 till 16.30 alla vardagar som inte är röda dagar, övrig tid på dygnet finns ingen ansvarig hälso- och sjukvårdspersonal på plats utan då behöver delegerad personal ansvara. Det för mig är en stor brist. 

Varför är det så?
– För att staten inte har satt krav på högre bemanning. 

Caisa Hellborg har skrivit flera avvikelserapporter om medicin som har försvunnit. Mellan 20 mars och 12 april 2019 saknades vid fem tillfällen samma slags medicin: Atarax 25 mg, ett lugnande, ångestdämpande läkemedel. I rapporten skriver hon att liknande situationer har uppstått vid flera tillfällen under hösten. Hon skriver också att en utredning pågår. 
I maj är det dags igen. En burk med medicin hittas på personalens kontor, i burken saknas 20 tabletter. I ungdomens medicinskåp saknas ytterligare sex tabletter. Hon skriver: »Vi har under senare tid uppmärksammat att vi saknar medicin vilket är rapporterat. Vi behöver undersöka om det finns personal som medvetet tar av ungdomarnas mediciner.«

I september 2019 rapporterar en annan sjuksköterska att sju kapslar saknas i en dosett. Hon antecknar: »Uteslutet att fel gjorts vid delning, har försvunnit medicin tidigare från denna avdelning, men upphörde efter insatta åtgärder.«
Två veckor senare saknas tabletter vid två skilda tillfällen. 
»Troligt att personal tagit för eget bruk, har upp-repats, samma preparat, samma avdelning, man har försökt utreda vem som skött signering dessa dagar, nu beslutat om dubbelsignering.«

Vi hittar sammanlagt tio rapporter om medicin som försvunnit på Brättegården. Den senaste rapporten är från april 2020. En dosett var tom och ungdomen blev utan medicin. En annan sjuksköterska antecknar: »Hänt förut? Ja, i olika varianter.«
När vi frågar Caisa Hellborg vad som har hänt med den utredning som hon nämnde i en av rapporterna säger hon att hon inte vet. Det besked hon brukar få efter att ha skrivit en rapport är att åtgärder har vidtagits. 

Vilka åtgärder?
– Jag är lika frågande som du. 

Liz Åkerlund-Malm, institutionschef på Brättegården, vill bara besvara frågor via mejl. I ett första svar räknar hon upp ett antal åtgärder, bland annat dubbelsignering och ett minskat antal delegeringar. Men vi har fått information om att dubbelsignering bara infördes tillfälligt och ett fackligt ombud berättar att målet är att så många som möjligt ska ha delegation. Efter ett par mejlväxlingar framkommer det att dubbelsignering endast infördes under en månad hösten 2019 och antalet delegationer verkar inte ha minskat. 
»Att ha få eller många delegationer är inte ett självändamål. Vi behöver så många delegationer som det i verksamheten krävs för att på ett säkert och kvalitativt sätt utföra uppdraget.«

Någon polisanmälan gjordes inte: »Brättegården införde en rad åtgärder. Efter det försvann inga fler läkemedel. Då bestämdes att inte gå vidare med att polisanmäla.«
I den avvikelserapport som Caisa Hellborg skrev i april 2019 nämns att liknande situationer har uppstått under hösten 2018. Men när vi begär ut avvikelserapporter för 2018 hittar vi inga rapporter om försvunna läkemedel. 

I januari 2019 upptäcker en sjuksköterska på SIS Långanäs utanför Eksjö att fem tabletter saknas ur en dosett som tidigare under dagen hade kontrollerats. Hon skriver en avvikelserapport och antecknar: »Okart? Tablettstöld? Har försvunnit tabletter förut på annan avdelning, upphörde när det uppmärksammades. Är under utredning.«

I april saknas tabletter i en dosett två dagar i rad och i juni försvinner en hel dosett. Sjuksköterskan skriver: »Oklart vad som gått fel? Har personal med tillgång till medicinskåpet tagit den?« Tre månader senare saknas återigen tabletter vid två olika tillfällen. Sjuksköterskan skriver: »Har antingen delats fel, eller så har någon personal tagit tabletterna, tabletter har försvunnit tidigare på samma avdelning och även på andra avdelningar men inte i närtid.«

Maria Åsebrant, institutionschef på Långanäs, säger att de försökte ta reda på vad som hade hänt men att det var svårt då flera personer med delegering hade tillgång till medicinen. 
– Det kan vara att det inte upptäcks med en gång och då vet vi inte om det är någon person som har stulit och i så fall vem, säger Maria Åsebrant.

Den aktuella avdelningen hade också andra problem och Maria Åsebrant säger att de tog bort ett par delegeringar. Vem eller vilka som stal medicin vet de inte. Någon polisanmälan är inte heller gjord.
– Vi borde naturligtvis ha gjort det.

Faktum har begärt ut samtliga polisanmälningar för 2019 och 2020 som har upprättats vid de adresser där det finns SIS-institutioner. Den polisanmälan som gjordes av Råby är den enda som rör stöld av läkemedel.  
I SIS instruktion för läkemedelshantering står i dag att när tabletter saknas ska verksamhetschefen i samråd med verksamhetsutvecklaren bedöma om polisanmälan ska göras. 
Malin Östling är verksamhetsdirektör på SIS ungdomsvård söder.

Under 2019 och 2020 har vi hittat misstänkta stölder av läkemedel på cirka hälften av SIS-ungdomshem. Men bara en polisanmälan. Varför?
– Det kan man ju undra. I våra skriftliga rutiner står det i dag att man vid misstänkta stölder ska göra en bedömning om det ska polisanmälas. Detta behöver vi spetsa till. Misstänkta stölder av läkemedel ska alltid polisanmälas. Det ska inte vara en bedömningsfråga. 

Varför har man då bedömt att det inte behöver polisanmälas i fall som Brättegården med upprepade stölder, eller på Nereby där det står i avvikelsen att man ska polisanmäla?
– Jag kan inte svara på det, kanske att det handlat om små kvantiteter. När det gäller Nereby så tänker jag att om man säger att det ska göras så bör det också göras. Min uppfattning är att detta ska vara polisanmält.

I ett klagomål till IVO berättas att en anställd pratar illa om vissa typer av mediciner och »är jättepå för att man ska strunta i att ta dem«. Den anställde sägs även lukta hasch. Finns det en risk att ni inte upptäcker att läkemedel försvinner, att anställda signerar och stoppar mediciner i egen ficka när ungdomen inte vill ta den?
– Om detta händer är det jätteallvarligt och kriminellt och måste utredas ordentligt. Det är attraktiva läkemedel det handlar om.

Hur kan ni minimera riskerna för läkemedelsstölder i framtiden?
– Ett sätt är att vara två när medicinen delas ut, om möjligt. Det här är en fråga vi behöver titta vidare på.  


Har du erfarenheter av vården på SIS-institutioner?
Hör av dig till oss på johan@faktum.se Du kan självklart vara anonym. 

Avvikelserapporter

Tysslinge, januari 2019
Nattpersonal delar ut medicin utan delegering. Sjuksköterska skriver: »Meddelat berörd personal personligen att de ej får dela medicin. Påbörjat arbete för att personer som ej ska ha tillgång till medicinskåpet inte ska komma åt nyckeln.«

Bärby, juli 2019
Sjuksköterska upptäcker att adrenalinsprutan i medicinskåpet är använd och har därefter lagts tillbaka i skåpet. Sprutan bär även spår av blod.
Ingen vet något om varför den använts och av vem till vem.

Ryds brunn, april 2019
Adrenalinsprutan som ska ligga i ett låst skåp, ligger inte där. Sjuksköterskan skriver: »Om någon ungdom eller personal behövt sprutan hade det kunnat medföra fara för livet.«

Statens institutionsstyrelse

SIS är den myndighet som ska ta hand om ungdomar med svåra psykosociala problem. I en intervjuundersökning som SIS gjorde 2017 av ungdomar som är på väg att skrivas in ville 61 procent av flickorna och 44 procent av pojkarna ha hjälp för psykiska problem. Personalen som genomfört intervjuerna bedömde att 80 procent av flickorna och över hälften av pojkarna behövde insatser för sin psykiska ohälsa. En färsk kartläggning från SIS visade att 68 procent av flickorna och 35 procent av pojkarna hade försökt ta sitt liv innan inskrivning.
Flera av de 22 så kallade ungdomshemmen tvångsvårdar unga som döms till sluten ungdomsvård.

Vad är en avvikelse?

Det kan handla om allt från mindre störningar i det dagliga arbetet till händelser som medför en vårdskada där patienten avlider.
Vårdgivaren ska utreda händelser som har medfört en vårdskada eller hade kunnat göra det. 
Även händelser som inte får allvarliga konsekvenser ska utredas, analyseras, åtgärdas och bidra till lärande.
Källa: Socialstyrelsen

Vad innebär delegering?

Hälso- och sjukvårdspersonal ger någon rätt att utföra en arbetsuppgift som den annars inte får göra. 
Personen saknar formell kompetens, men ska ha tillräcklig kunskap för att utföra den aktuella uppgiften. 
Enligt Vårdförbundet får delegering inte användas för att lösa brist på personal, av slentrian eller av ekonomiska skäl. 
Delegering kan bara användas om det är förenligt med god och säker vård. 
Den får bara användas i undantagsfall eller då det framgår av särskild författning att så får ske.
Källa: Socialstyrelsen och Vårdförbundet