Drömmarna längs kajen

Hasse har fyllt 80 och har tvingats lämna sin båt för ett rum på äldreboende.
Carl har gett upp Göteborg och flyttat till Stockholm för att göra sin AT-tjänst, men Cristian är kvar på kajen och fortsätter att vittna i olika domstolar mot Pinochets regim i Chile. Vad blir kvar av en stad och ett liv när drömmar monteras ner? Journalisten Tomas Ohlsson söker svaren för sig själv och andra under tio år
längs Sveriges mest berömda kaj.

Till en början syns han bara som en liten prick. Likt en trollslända som svävar över ytan. Gothenius varv tornar upp sig på andra sidan älven. Där inne har arbetsdagen precis börjat och den tremastade skonaren Isolda ligger vid dockan för upprustning. Årorna bryter den blanka vattenytan som när trollsländan hittar sitt byte. Den lilla ekan kommer närmare.

Simon höjer sin hand och vinkar till mig och himlen är ljust, ljust rosa. Klockan är 07.52 och när solen har gått ner den där dagen har jag fått mitt första och enda barn. Men det vet jag ingenting om ännu där jag står i hjärtat av Drömmarnas Kaj och väntar på Simon vid hans träskuta Anita.

När Simon kommit över till fastlandet berättar han att han har varit och sovit hos en tjej på andra sidan älven. Han ler när han pratar om henne.

Min telefon ringer:
– Det är något annorlunda på gång här, du får komma hem, säger Emma. Hon som väntar vårt barn.

Jag står bokstavligt talat med ena foten i Simons lilla eka och väger mina alternativ. Försöker ställa frågor vars svar skulle ge mig ledtrådar kring huruvida jag kan ta det där steget ner i ekan eller inte. Emma hör vad jag är ute efter.
– Gör det där du ska göra men kom hem efteråt. Det är ingen jättepanik, säger hon.

Jag tar steget. Simon ror henne andaktsfullt. Det droppar från årorna i vattnet. En trut flyger förbi och hösten har tagit ett grepp om staden och färgat löven röda. Vi glider förbi Drömmarna Kaj och tittar på alla båtar som ligger där och väntar. Somliga på att äntligen få sjunka mot botten efter ett liv av hårt arbete, andra med nymålade skrov och förhoppningar om de stora haven.
Väl tillbaka på kajkanten önskar Simon mig lycka till med en kram. Han går ombord på sin träskuta och börjar tjära in masten på Anita.

Simon när en dröm om en seglande föreställning med scenkonst, performance och musik. När han förverkligar den ska han döpa om skutan till Anita Sailing Circus och bege sig ut på haven. I alla fall Kattegatt. Han säger att han fascineras av idén om att vara ett hundra procent mobil.
Tolv timmar senare i en annan del av staden föds vår dotter. Francis Elsa Anitha Flygare Ohlsson. Hon är frisk och väger 3 465 gram. Mitt liv har förändrats för alltid.
Några månader senare bryter coronapandemin ut i Sverige.

2016

Tre år tidigare och 400 meter österut från Simons skuta sitter Hasse Andersson på sin båt. Den heter Stege och han har släppt in mig i hytten tillsammans med hundarna Chiquita och Negra. Utanför det runda fönstret, som tydligen kallas ventilen när man är på en båt, regnar det och blåser. I fören vajar Lettlands flagga. Det är lettisk nationaldag och Hasse har själv sytt flaggan.

Han byter flagga varje dag.

Vid kajkanten står en radda brevlådor. På en av dem står det Andersson. Men Hasse är väldigt noga med att jag inte får skriva i tidningen att han bor på båten, trots att han gör det. Det får man nämligen inte.
– Skriv att jag sover här någon enstaka natt eller så och att jag är här ibland bara, säger han.

Han vill inte väcka den björn som sover.
Hasse är 71 och det som började som ett tidsfördriv har blivit svårare och svårare att upprätthålla. Att sy alla de där flaggorna. Polens flagga kan man tydligen sy med fötterna medan Mexikos flagga, som har en örn sittande i en kaktus med  en skallerorm i munnen,  den måste man vara fantom för att sy, enligt Hasse.

Plötsligt en dag tröttnade han. Mitt i Etiopiens flagga. Så den blev bara halv. Han gick till systemet och köpte öl istället.

Jag är på kajen för att jag håller på med ett reportage om Göta Älv tillsammans med några andra fotografer på Göteborgs-Posten. Vi har alla valt lite olika nedslagsplatser längs älven. En åkte med lotsarna från Göteborg till Lilla Edet, en annan följde med ett säkerhetsföretag som rensade älven från stockar och annan bråte som flöt runt.
Själv drogs jag till Drömmarnas kaj. Det skräpiga äventyret bland gamla bildäck, containrar, rostiga järnskelett och skepp som låg och guppade längs kajen. Som en Jan Lööf-målning. Skäggiga pirater som ser tiden an.

Vilka var de som rörde sig där? Kameran använde jag som vanligt som ett passerkort till olika dörrar. Den här gången var det Hasses dörr som öppnades.
Han berättade hur han brukade sitta med en kompis uppe på soldäck med en öl och se båtarna och livet passera. En solig dag var livet gôtt, förklarade han.

Han pratade om uppväxten i Kungsladugård. Hur han släpptes ut på gatan så fort han kunde gå men hur alla grannarna visste att det där var ”Anderssons pôjk” och såg till att han kom hem igen innan solen gick ner.
När han blev äldre gick han på sjömansskolan på Barken Viking och fick jobb på en segelskonare i Västindien. Första gången han fyllde år utomlands var han i Puerto Rico. Då fyllde han 16. Skutan skulle säljas och Hasse mönstrade av och åkte hem.

Sedan kom lumpen och efter ytterligare några år på havet kom bergsprängeriet. Och där vi satt i hytten och pratade så frågade han sig själv varför han valde den vägen i livet.
– Bergsprängning. Vad fan har jag hållit på med det för?

Men han tröttnade på skiten och satte sprängarföretaget i konkurs, tog lite ströjobb och så småningom blev han 65 och kunde ta ut pension.

Hasse bodde på Mölndals camping när en kompis berättade för honom att båten Stege nere vid Gullbergskaj var till salu. Gullbergskaj, som Drömmarnas kaj är en del av. En granne till båten hade nycklar så de kunde komma in och se henne.
Hasse slog till direkt. Det tog några dagar, sedan flyttade han in. Året var 2007. Båten har legat still längs kajen sedan dess. Snart ett decennium senare har han ingen aning om motorn funkar.

– Det vet la faaan inte jag, blir svaret när jag frågar.
Det verkar inte vara så viktigt.

Samma år har Donald Trump vunnit valet mot Hillary Clinton i USA efter att ha skanderat lock her up! inför en uppeldad publik. 
I Storbritannien röstar man för utträde ur den europeiska unionen och i Nice kör en terrorist in i en folksamling och dödar 86 personer. Bob Dylan vinner Nobelpriset i litteratur men kommer inte på prisutdelningen.
Bandet Kent, som lagt det musikaliska fundamentet till mina tonår, splittras. Jag åker på den sista konserten i Stockholm, trodde jag, för att lyssna på den sista låten och för att säga hej då.

2019
– Känner du igen mig? frågar jag Hasse när jag träffar honom på kajen. Det är tre år sedan sist.

Han skakar på huvudet.
– Men jag tror det har med åldern att göra, och alkoholen, säger han medan han synar mig med blicken.

Han är sliten. Det är ett tröttare ansikte som tittar på mig. Grumligare blick.
Den här dagen är det Kinas och Guineas flaggor som vajar på båten. Deras nationaldagar är datumen efter varandra så Hasse passade på att hänga upp båda flaggorna samtidigt. Han håller traditionen vid liv. Trots allt.

Det är några veckor innan dagen då jag blir pappa och Hasse har en brun mössa neddragen över öronen. De två hundarna har blivit tre och en regnbåge pryder himlen på andra sidan älven och försvinner i ett moln ovanför Ringön.
Han är på väg ut på sin morgonpromenad med två av hundarna och jag gör honom sällskap. Jag frågar vad han har haft för sig de senaste åren.

Han berättar att han blivit morfar. Ja, inte biologisk, men skitsamma. Barnbarnet, som kom att döpas till Alessio, föddes med kejsarsnitt och barnmorskan lade den lilla parveln i Hasses knä. Hasse klippte navelsträngen och ibland frågar han sig om Alessio vet att det var i Hasses famn han vilade under sina första andetag.
– Vi är väldigt förtjusta i varandra, han och jag. Han blir så glad när han får se mig. Sträcker armarna mot mig. Jag är i och för sig förtjust i allt som lever men framförallt barn, ja och hundar då.

Stefanie, mamma till Alessio, bodde ett tag på båten med Hasse men har flyttat till Hammarkullen nu. Det blev för bökigt på båten med en liten parvel där. Men när Hasse är i Hammarkullen och hälsar på sätter han bara Alessio i knät. Han vill inte hålla på och störa honom med en massa leksaker.
– Han vet att jag älskar honom ändå, säger Hasse.

Vi är tillbaka i hytten efter promenaden. Han bjuder på kaffe med mjölk och det är trångt och varmt och tyst. Hasse visar en bild av den där skonaren i Västindien som han fyllde 16 år på. En ståtlig tvåmastare med vind i seglen mot en klarblå himmel. Det är en fin träram runt fotografiet. Han ställer varsamt tillbaka den på hyllan.

Jag berättar för Hasse att jag ska ha barn vilken dag som helst. Jag vet inte att det kommer att ta ytterligare två veckor innan Francis föds och att hennes mamma kommer ta emot henne själv. Med ett stadigt grepp under sin dotters armar.
Ett fotografi av Stefanie som ammar lilla Alessio står vid sängen i Hasses hytt och hundarna ligger och tar igen sig. Vi börjar prata om staden och hur den håller på att förändras. Hasse berättar hur öde det är längs kajen sent på kvällarna när han går ut med hundarna.

Året innan har en 15-årig flicka som heter Greta Thunberg satt sig utanför riksdagshuset i Stockholm. Hon har en handskriven skylt framför sig för att uppmärksamma klimatkrisen inför riksdagsvalet 2018. Hon har en jagad blick.
Stefan Löfven lyckas till slut bilda regering efter långa förhandlingar och Sverige är ett av få länder i Europa som fortfarande klassas som neutralt.
På andra sidan älven har det första spadtaget till Karlatornet tagits. Det ska bli Sveriges högsta byggnad och katedralen Notre-Dame i Paris slukas samma år av lågor. Branden startar på kvällen och innan solen gått ner har den världsberömda spiran på katedralen störtat mot marken.

2020
Småbarnslivet tar upp det mesta av min tid. Föräldraledighet, förskola, ekorrhjulet. Blöjbyten och coronapandemin lamslår världen och staden. Stefan Löfven tittar allvarsamt på oss från olika skärmar och förkunnar att vi måste ta ansvar.

Jag finner varken tid eller motivation att besöka kajen när jag går runt med konstant sömnbrist. Men ansvar, det tar jag. Långa promenader runt tjärnen. Jag undviker rusningstider och står omotiverat långt ifrån andra människor vid en, gud förbjude, köbildning.

Människor demonstrerar runtom i landet och kallar pandemin för en lögn och ett sätt för regeringar att kontrollera befolkningen. Poliser är på plats och griper deltagare i de otillåtna folksamlingarna.

På andra sidan Atlanten får den svarta mannen George Floyd en polismans knä intryckt i nacken. I nio minuter. Allt fångas på film och han avlider under ingripandet. Det ger upphov till stora protester världen över mot rasism under parollen Black lives matter.

George Floyds sista ord i livet blir I can’t breathe. Jag kan inte andas.

2021
I USA vägrar Donald Trump att erkänna sig besegrad i presidentvalet och Kapitolium i Washington stormas av anhängare till honom. Fem personer dör i samband med intrånget.

Men nere på kajen är det mesta sig likt när jag återvänder efter sömnlösa nätter och besök på exakt alla lekplatser i stan. Jag har längtat dit som man längtar efter ytan när man djupdyker och Simon hälsar glatt men Hasse känner inte igen mig den här gången heller. Han har en redig skepparkrans nu.

Han pratar om folk från Hovås som åker in till stan i sina bilar, parkerar i ett parkeringshus och tar hissen upp till sina kontor. Sedan äter de här påhittade människorna lunch i restaurangen i samma byggnad. Och efter arbetsdagen åker de hem igen. Till Hovås.
– En sån gubbe ser ju ingenting sånt här! Han ser bara prydliga hus hela tiden.

Hasse menar att skräpet också måste få finnas. Hur ska man annars uppskatta sin villa. I till exempel Hovås.
Simon pratar om hur han kan sitta på båten och se människor som stressar till sina jobb och tänka att det är så skönt att inte vara en del av det där.

Jag har börjat filma långa intervjuer med dem jag stöter på. Tjejen på Ringön, som nu är Simons flickvän, är där men vill inte bli filmad. De tittar på varandra mjukt. Jag vet inte vad det ska bli av allt jag spelar in, men jag låter kameran rulla.

Längs kajen träffar jag nya människor. Sereno Cantaro från Chile som är uppväxt i en diplomatfamilj och har flyttat runt mycket i livet. Nu bor han i sin båt vid kajen. Han är fast besluten att bärga en gammal träbåt som har sjunkit. Man ser delar av båten bryta vattenytan där den ligger till hälften täckt med vatten. Båten heter Selma och Sereno vill ställa den längs kajkanten och förvandla den till ett kafé. Till sin dotters ära. Som även hon heter Selma.

Jag är där när de påbörjar bärgningen med att försöka tömma båten på vatten innan den ska lyftas. Det är ett hårt arbete och Sereno dyker i det kalla vattnet för att försöka få en presenning att sluta sig runt skrovet.
De har hyrt en kran som ska komma om några dagar.

Vid den östligaste delen av kajen, även kallad ”änden”, har Carl Norén byggt upp en liten trädgård med grönska och en cirkusvagn. Det är en kreativ oas och jag blir inbjuden till någon slags fest som jag inte kommer kunna gå på.

Cristian van Yurick står och jobbar bort färg med en vinkelslip på sin stora plåtbåt en morgon när jag kommer dit. Han har precis återhämtat sig från en stroke som han beskriver som det tredje värsta han har varit med om. Han kunde plötsligt inte gå rakt fram.
Cristian har sex barn med tre olika fruar. Han är 69 år och kom till Sverige från Chile, via London, 1981.

Han beskriver det som en rolig tid i Göteborg. Det lyser i ögonen när han pratar om arbetet i dockan på Eriksberg. 30 olika nationaliteter med olika specialkunskaper som rustade upp båtarna så att de så fort som möjligt kunde åka ut på haven igen.
– Varje fredag stod det en kvinna bakom en disk och delade ut kuvert med pengar till arbetarna. Veckopengen, säger Cristian och skrattar.

Sedan apropå ingenting berättar han om när han lurade döden en gång i England och överlevde ett fall från ett flygplan när fallskärmen inte vecklades ut ordentligt. 30 frakturer och inskriven i Guinness rekordbok.
– Det var en stor nyhet. Det stod om det i tidningarna och allting. Jag kraschade i taket på en buss som körde på vägen. Den enda vägen som gick genom flygfältet där vi i fallskärmsklubben hoppade. Chauffören blev minst sagt chockad, berättar Cristian.

Cristian satt i tortyrfängelse i tre år under Pinochets militärregim i Chile. Plötsligt en dag släpptes han och England tog emot honom. Han hade släkt där men blev efter ett tag förälskad och flyttade till Sverige.

Efter det kunde han inte återvända till Chile på 17 år, tills en vän ringde och sa att Cristian stod med på en lista med människor som fick återvända. Dagen efter flög han över Atlanten för att återse sitt hemland.
– Men Chile var inte detsamma. Inte jag heller för den delen. Det var väldigt känslosamt och jag hade stor sorg i kroppen. Jag ville tillbaka till Sverige och Göteborg igen.

Efteråt har han åkt runt på rättegångar överallt i världen och vittnat i olika domstolar mot tidigare fångvaktare, generaler och till och med Pinochet själv. 35 olika rättegångar och 35 olika vittnesmål. Han beskriver det som en revansch. Han glömmer aldrig deras ansikten.
– Ögonen. Sättet de tar i dig. De olika dofterna. Hur de pratar och hur de rör sig. Man glömmer det aldrig.

Diktatorn lyckades de aldrig fälla. Han dog 2006 i Chile. Som en fri man.

Cristian säger att han har den där tiden i fängelset i sig för alltid. Berättar hur han har lärt sig att leva med den men försöker leva i nuet. Här just nu. På båten M/S John Charleton vid Drömmarnas kaj i Göteborg. Han fortsätter att berätta om friheten han upplever av att ha vatten under sig, ett flytande element.
– Inte som där borta, säger han och pekar över relingen mot fastlandet. Där är man fast.

Han tittar mot de höga husen som kommer närmre och närmre kajen.
– Snart är de här och då finns det ingen plats för oss längre Simon, säger han och inkluderar Simon som kommit upp på båten och in i samtalet.

Betelskeppet, ett härbärge för hemlösa män, som låg längs kajen har flyttats till andra sidan sedan några år tillbaka. Cristian och Simon är rädda att det snart är deras tur.
– Det är ironiskt. Förr var polisen här och letade efter olagliga hembränningsapparater. Nu för tiden är det stadsarkitekter och byggherrar som istället kommer hit.

Efter sommaren har folk börjat vaccineras och jag bjuder in till fyrtioårsfest. Tre dagar innan den ska hållas lättar restriktionerna ytterligare och jag bjuder in fler gäster.
Jag har hyrt in ett sambaband och vänner håller tal. Vi dansar tills natten tar slut. Förlösande efter ett år av isolering. Vi dricker oss fulla och i skrattet och natten berättar jag för folk att jag älskar dem. Men mina halsmandlar är hårda och på tisdagen ska jag till läkaren. Han berättar för mig att jag har fått tonsillcancer.

36 strålbehandlingar och fem omgångar med cellgifter senare ligger jag på toalettgolvet hemma hos mamma och pappa och spyr upp min sond som läkaren stoppat ner i min hals för att jag ska få näring. Det är julafton och Francis får stanna hos familjen medan pappa skjutsar in mig till sjukhuset på nytt.
Dagen efter börjar jag äta föda igen, genom munnen. Jag återhämtar mig väl och några veckor senare börjar jag att jobba.

2022
Efter cancerbehandlingen hinner jag inte tillbaka till kajen förrän det blir Alla hjärtans dag och jag och min flickvän Emma tar in på ett spa i Grebbestad. Men jag kan inte lyfta mitt högerben. Jag får släpa det som ett djurkadaver över heltäckningsmattan på hotellet.

En vecka senare förklarar läkaren för mig att jag har fått ett MS-skov och att inflammationen har satt sig på min ryggrad.

Han liknar nervsystemet vid en purjolök när han förklarar hur alla nervtrådar går ner i skaftet. Som alltså då är min ryggrad. Min kropp är helt utslagen. Från sjukhussängen ser jag nyhetssändningar om Rysslands invasion av Ukraina som precis har inletts. Personalen säger till mig att stänga av, ”du har ditt eget krig nu”. Till slut väger jag 50 kilo.
Men plötsligt en dag börjar jag kunna vicka på foten igen. Tårna. Fingrarna. Samtidigt som träbåten Selma vid kajen lyfts upp ur havet lär jag mig att gå på nytt. I maj rullas jag in på ett rehabhem i rullstol. Fyra veckor senare går jag ut därifrån. Mitt liv har förändrats för alltid, igen.
Jag har tappat känseln i stora delar av min kropp. Balansen sviker mig. Men jag står upp och jag kan lyfta Francis igen. Och min kamera. Där och då betyder det allt. Francis har inte ens fyllt tre och jag är sjukskriven över sommaren.

I Sverige har vi bytt regering och det bränns koraner samtidigt som landet har ansökt om medlemskap i försvarsalliansen Nato. Ansökan markerar ett historiskt säkerhetspolitiskt skifte och Sverige lämnar 200 år av alliansfrihet bakom sig. Det ska dröja nästan två år innan vi blir medlemmar.

Samtidigt rasar det ett gängkrig i Sverige med sprängdåd och skjutningar. 63 personer dödas i skjutvapenvåld. Den högsta siffran i modern tid.

2023
Det tar ett tag innan jag letar mig tillbaka till kajen efter den där överkörningen. Jag åker förbi en dag med bilen och jag ser Simon lunka runt med ett redigt skägg bärandes på en planka, men jag orkar inte ge mig tillkänna. Jag rullar vidare.
Och där lite längre bort tornar hon upp sig som en hägring. Ett träskelett som ett monument över en dröm och ett tecken på att ingenting i livet är omöjligt. Hon är grånad, murken och hålig men träbåten Selma är det vackraste jag sett. Under båten har man samlat drivved som för att symbolisera det vilda havet som hon ursprungligen var menad för.

Sereno, Simon, Cristian och de andra lyckades till slut bärga den gamla träbåten som var halvvägs under ytan när jag såg henne senast.
Jag går ur bilen och ställer mig framför henne och det är som att hon viskar till mig: vi klarade det.

Som två vippdockor.
För mig höll livet på att rasa men längs kajen har drömmarna levt vidare. Det känns skönt med något konstant och friskt efter alla sjukhusmiljöer. Något som har fått pågå som om ingenting har hänt.

I slutet av året attackeras Israel av terrororganisationen Hamas. Runt 1 200 personer dödas och Israel svarar med flygattacker och marktrupper som går in i Gaza. Sjukhus och skolor bombas men folket kan inte fly. Israel har stängt gränserna. Inte ens mat släpper de in.

2024
Sverige blir till slut medlem i Nato efter nästan två års väntan. Bilder på Sveriges statsminister Ulf Kristersson som skakar hand med Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg pryder tidningarna.

Nordens största nöjespark Liseberg ska utöka sin verksamhet ytterligare och det nybyggda badhuset som ligger i anslutning till parken ska precis färdigställas när en brand startar och slukar hela byggnaden. Det regnar ner smält plast över stadens bilar. Efter några veckor står det klart att badhuset ska återuppbyggas.

Tillbaka på kajen håller Carl Norén, vid ”änden”, på att packa ihop och stuva in saker i en gul flyttbil. En ihoprullad matta. Flyttkartonger. Han ger upp och flyttar till Stockholm. Han är utbildad läkare och ska göra sin AT-tjänst i huvudstaden.
Den lilla oas som fanns framför hans båt är borta. Kvar finns knappt något alls. Mest grus.

Landområdet framför Carls båt har fått leva sitt eget liv de senaste åren, med konserter och kulturevenemang. Men till slut tröttnade han på att söka tillstånd för varenda sammankomst som skulle äga rum. Så fort en vagn eller scen skulle flyttas en halvmeter behövde han nytt tillstånd.

Konstnärsgruppen och aktivisterna bakom brädkonstverket Drömmarnas monument på Götaplatsen intog landplätten under en period. Det hela slutade med att polisen kallades in och forslade bort aktivister och syndikalister som höll till på kajkanten. Några dagar senare kom grävmaskinerna. De röjde området och tog båten Selma med sig. Det hann aldrig bli ett kafé av henne.
– Det var bara gnissel, säger Carl.

Nu tar han sina förhoppningar om en kreativ oas med sig till Stockholm.
På andra sidan älven, på Hisingen, står Karlatornet klart. 246 meter högt och med 73 våningar är det Sveriges högsta byggnad. Det verkar svårt att sälja de allra dyraste lägenheterna i huset.

På radion pratar de om coolcation. Nu när klimatförändringarna drar in värmeböljor till södra Europa flaggas det för att turismen i de nordliga delarna kommer att öka. Hur turisterna ska ta sig hit? Med flyg.

Katedralen Notre-Dame i Paris återinvigs efter den förödande branden fem år tidigare. På plats finns USA:s president Donald Trump, vald för andra gången. Ett halvår tidigare var det någon som försökte avrätta honom från ett hustak men han vred huvudet i exakt rätt millisekund och överlevde.

Omringad av livvakter och blodig i ansiktet höjde han näven och skrek FIGHT, FIGHT, FIGHT! Samtidigt som han leddes av scenen. Han tror att Gud räddade honom av en anledning.

2025
Varje dag möts jag av bilder av barn som svälter i Gaza. Israel har stoppat all nödhjälp och obeskrivliga bilder på en utarmad befolkning kablas ut. Benjamin Netanyahu är efterlyst av den internationella brottmålsdomstolen för krigsbrott. Men jag scrollar vidare.

Året är på väg att bli det varmaste någonsin och i Syrien störtas diktatorn Bashar al-Assad. Han flyr till Ryssland. Israel bombar Libanon och Iran. Gaza är redan mer eller mindre pulveriserat. USA ansluter och nu pratar de om ett tredje världskrig.
Någon på radion drar slutsatsen att det enda vi lär oss av historien är att vi inte lär oss något av historien.
Jag får stänga av när jag och Francis äter frukost tillsammans. Jag vill inte skrämma henne med världen hon växer upp i.

Kent återförenas med sex utsålda konserter i Stockholm. Men jag har redan sagt hej då.

I slutet av sommaren påbörjas och avslutas flytten av Kirunas kyrka. I en halv kilometer i timmen förflyttades den över hundra år gamla träkyrkan till en ny plats. Två och en halv kilometer från dess ursprungliga position, på grund av gruvan som breder ut sig under staden. Veckan efter meddelas det att ytterligare 2 700 bostäder i Kiruna måste flyttas.

En solig vårmorgon nere vid kajen sitter två finnar i varsin campingstol. De röker, dricker kaffe och är vänner sedan de var sex år. Den ena säger:
– Att man får ha det så här gott va.
Han tar ett djupt bloss.

De pratar inte finlandssvenska – men har en finsk melodi i språket. Veli Titoff och Peter Plaketti har gjort om en gammal hästkärra till en bastu med träpanel och allt. I kväll ska de basta men först ska de fixa motorn på Velis båt som ligger vid kajen. Peter kallar Veli för regeringen ”det är ju hans båt”.
Och på tal om absolut ingenting berättar Weli att hans syster hörde av sig för ett tag sedan. Hon var eld och lågor efter att ha tagit ett DNA-test. Hon tyckte att Weli också skulle göra ett. Han berättar att han gick ut på nätet och hittade en sida med ett förhållandevis billigt test. Han fick hem ett paket, lämnade de prover som behövdes och returnerade det direkt.

Några veckor senare damp det ner ett kuvert på hallmattan i lägenheten i Gamlestan. Han berättar hur han sprättade upp kuvertet. Nyfiken på resultatet.
Jag och Peter sitter på våra stolar i morgonsolen och lyssnar spänt, med vidöppna öron.
– Där stod det, klart och tydligt: Du är INTE laktosintolerant.

Scenen är magnifik där vi sitter och skrattar gott och länge åt historien.
Vi pratar om kajen och dess framtid. Veli berättar om hur han som liten grabb gick ner här och tittade på de skäggiga gubbarna. Piraterna, som han kallade dem. Han fick lite rep och plankor som han kunde bygga kojor med. När han väl vågade fråga.

Han skrattar till och inser att det är han som är den där piraten i dag. Med ett finskt lejon intatuerat på armen. Dock inget skägg att skryta med.

Själv funderar jag på varför jag alltid har återvänt hit. Det har känts skönt att ha något konkret som ständigt pågår att vila tankarna på. Något litet, och stort, att hålla fast vid. Och varje gång jag har varit på plats har jag glömt mig själv och tid och rum. Kajen har varit med mig i både glädje och sorg. Världen och min kropp rasar samman men kajen står kvar och påminner om en flykt. En dröm. Ett äventyr.
För varje gång jag har återvänt har området ändå blivit kalare. Skalats av. Dröm för dröm.

Göteborgs stad har storslagna planer för platsen som nu ska få namnet Nya Gullbergsvass. Tanken är att 20 000 människor ska bo här och lika många arbeta. Visionen är att det ska finnas älvstränder och parker som bildar ett naturligt inslag i Gullbergsvass offentliga rum, och området ska vara ”öppet mot världen”.
Hasse Andersson har sålt sin båt och flyttat. Han bor på ett nybyggt ålderdomshem i Högsbohöjd och vantrivs. Väggarna är kala och jag säger till honom att skaffa lite tavlor och gardiner.
– Nej, några gardiner blir det fan inte, säger han då.

Det har gått ytterligare tre år sedan jag träffade honom. Han minns mig fortfarande inte och har förlorat synen på höger öga. Han pratar om allt han saknar med båten och kajen. Om friheten.
Han berättar hur han höll sig sysselsatt på båten. Med hundarna och med vedspisen.
– Här har jag ju ingenting att göra! Jag kollar på tv och läser böcker, det är allt. Personalen är helt underbar så det är inte deras fel, säger han.

En sköterska kommer in och ger Hasse några varsamma ögondroppar. Han har slutat att dricka. Han säger att han inte längre har det där suget efter alkohol. Jag har med mig en pelargon som jag ställer på fönsterbrädan i Hasses rum.
Vi sätter oss och pratar. Jag visar honom bilder som jag tog av honom och Chiquita för nio år sedan. Han ler när han tittar på bilden. Men kan inte minnas att den har tagits.
Sedan följer han mig ut och jag lämnar honom där. I matsalen på ålderdomshemmet som badar i försommarens ljus.

Cristian jobbar på. Han vill bygga om sin båt M/S John Charleton till en passagerarbåt för tolv passagerare. Men dit är det långt kvar. Det är många olika tillstånd som måste på plats först, berättar han. Men han har rustat upp hytten och använder den som en ateljé. Han tecknar abstrakta kolteckningar.
I fjol så vittnade han mot ännu en fångvaktare från tiden i Pinochets fängelser. Han tror på ännu en fällande dom. Rättvisan kommer ikapp dem, en efter en.

Carl har flyttat in i ett konstnärskollektiv på Drottningholm i Stockholm. Båten har han hyrt ut till en vän ett tag men den är till salu och säljs så fort någon vill köpa den.
Simon och hans flickvän har gjort slut. Hon ville ha lite mer stabilitet medan Simon, för att må bra, behöver känna att han får utlopp för sin kreativitet. Han vill vara konstnär och obunden. Han är uppväxt i en konstnärsfamilj och fruktar att fastna i ett ekorrhjul.
Det blev aldrig någon seglande cirkus. Han har en ny båt vid kajen nu, betydligt mindre. Simon håller på att bygga en ny hytt på den och mäter, sågar och funderar. Ibland har han hjälp av en vän.

Det går långsamt men det blir fint.

Minns ni ekan? Den som Simon rodde över älven, samma dag som jag blev pappa. Den ligger numera uppe på land mellan snåren och det växer en buske ur skrovet.

Jag och Francis mamma Emma gick isär strax efter att jag skrivits ut från sjukhuset. Nu rår jag om mig själv och min nya kropp. Mitt barn och mitt jobb. Det är på gränsen till vad jag klarar av.
Vänner som tidigare har försvunnit in i sina familjer börjar att skilja sig och hör av sig.

Greta Thunberg grips av israelisk militär när hon seglar med förnödenheter mot Gaza och min dotter Francis har precis tappat sin första tand. När hon blir stor ska hon bli cirkusakrobat och detektiv. Hennes mormor och farmor dog båda i cancer. Samtidigt som Simon sålde sin stora fina träskuta. Alla tre hette Anita. Min mamma är död och mitt liv har ännu en gång förändrats för alltid. Och det enda jag vet är att jag inte vet någonting.
Allt knyts ihop här på kajen, i tidens trygga vagga. Bland förhoppningar och regnbågar. Vi får se om jag kommer tillbaka.

Epilog
Lördag 15 november 2025 drar vintern in över Göteborg. Det är en gnistrande och kall dag och på kajen står de samlade och väntar. En tog tåget från Stockholm. En annan från Molkolm i Värmland.
Själv har jag hämtat Hasse uppe på ålderdomshemmet tillsammans med Stefanie och barnbarnet Alessio. Han som Hasse klippte navelsträngen på, om ni minns. Han är sju år nu.
Hasse välkomnas med varma kramar från de andra. Det var längesedan de sågs.

Francis är med. Hon har varit på barnkalas men nu ska vi allihop sy ihop det sista i den här berättelsen. Bakom oss går solen ner bortom nya Hisingsbron. Ni vet, den som fastnar när det blir för kallt.
Efter fotograferingen samlas alla på Cristians båt. En brasa värmer oss och jag läser upp texten och gör några korrigeringar efter önskemål.
Några dagar senare ringer jag Hasse för att höra hur det är. Jag föreslår att vi ska åka ner till hans gamla båt och titta till henne. Hon ligger kvar på kajen, men med en ny ägare.

Han börjar gråta och säger att han längtar tillbaka.

Det gör jag också.