Pascal Engman: ”Jag klarar inte de svenska vintrarna”

Han skriver minst en bok om året och säljer krimlitteratur som få. I höst kommer första delen i ny trilogi och en flytt till södra Europa. Innan han drar möter vi Pascal Engman och hans familj vid Sveriges sydligaste spets. Här ska nästa roman utspelas.

Det är trettio grader varmt när jag kör in på en grusväg som leder till en hästgård i det böljande sydskånska landskapet. Författaren Pascal Engman kommer ut på gårdsplan och guidar mig till bästa platsen att parkera. Här bor hans moster Chalina, ett påhittat namn av hennes storasyster Charlotta. Här ska familjen hänga i dag, grilla, sola och bada i poolen.

Mamma Charlotta lutar sig tillbaka i en av korgstolarna placerad under ett parasoll vid poolkanten. Där har hon bra uppsikt över alla barn och barnbarn som leker i det turkosa vattnet. Hon får min första fråga:

Vilken är Pascals bästa egenskap?
– När han var liten och det blev bråk någonstans gick han fram och kollade vad det var som hände. När han hade överblickat situationen kom han tillbaka. Han la sig aldrig i, provocerade eller slogs. Det är Pascal. Han är observant och har väldigt mycket känslor, men låter sig inte överväldigas av dem. Sedan är han jävligt bra på att sätta gränser och ta hand om sin tid. Han vet vad som är hans prioritet.

Sämsta då?
– Jag förstår att du vill ha det, säger hon och tittar på sin son som nu satt sig i skuggan.
– Ibland kan han vara för diplomatisk.

Pascal Engman har sålt över två miljoner böcker i 24 länder. Det gör honom till en av Sveriges mest lästa krimförfattare i sin generation. Förra året var fyra av de sex mest sålda böckerna i Norge skrivna av honom. Grannlandet gillar hans stil och i recensioner är orden ”bladvändare” och ”samhällsskildring” återkommande. Det är högt tempo och cliffhanger på cliffhanger och i varje ny bok dyker han in i ämnen som känns: högerextremism, människohandel, terrorism, organdonationer, pengatvätt, incels och härnäst – ett knarkkrig. I september kommer Klanen, första delen i en ny trilogi. Uppföljarna Kriget och Kärleken släpps båda under 2026.

Poliskommissarien Vanessa Frank har fått ställa sig åt sidan för andra karaktärer. Vi får följa Josef, Muhammed, Fatima, Ali, Antonia, Omar, Zara, Hjalmar, Fadi … och listan kan göras längre. Klanen är stor och hela tiden ökar antalet människor som dras in i deras mörka, mörka värld. Vi rör oss från år 1997 och följer gäng­kriminalitetens förändring i Sverige under nästan två decennier. Varje år inleds med siffror på antalet avlidna av skjutvapenvåld i kriminell miljö. Från 2010 till 2016 har det gått från 10 till 27. En ökning som ­förändrat Sverige, säger Pascal och ­berättar att alla händelser i Klanen är tagna från fall han läst eller hört talas om via såväl poliser som gängkriminella.
– Allt har hänt på riktigt, i olika kontexter, och det mesta i Sverige. Det är bara delarna som utspelar sig i Mexiko som jag har hittat på. Jag har inte ens varit där, säger han.

Vi sitter på en liten uteplats på andra sidan poolhänget. Pascal Engman ursäktar sig för att vara lite långsam i huvudet. Det har varit en morgon med fotografering i havet och logistik­planering inför dagens grill här hos mostern. Om mornarna är han vanligtvis i sin egen bubbla då han varje dag mellan klockan sju och elva skriver, med betoning på varje dag. Undantag sker bara när det är ett måste, som i dag och på julafton.
– Att skriva är det roligaste jag vet och jag blir på dåligt humör om jag inte får göra det, säger han, som aldrig upplevt skrivkramp.

Efter skrivtimmarna ägnar han sig åt träning och umgänge med familjen. Det är så hans dagar ser ut och på kvällarna, när hans partner Linnea lagt sig vid nio, läser han till ljudet av fotboll på tv:n.
– Jag har några få nära vänner, men jag umgås inte så mycket med andra än min familj just nu. Dels för att jag inte hinner, och inte för att jag vill låta som ”årets papa”, men för att jag tycker att det är så jävla roligt att vara med Linnea och barnen. Jag är på riktigt lyckligast då!

Han är mitt i småbarnsåren, sonen Benjamin är fyra och och dottern Sienna bara några månader, så det kanske dröjer några år tills han är ute på stan och slirar?
– Den här tiden kommer ju inte igen så det är lika bra att åka till Bamseland och inte tänka att jag hade kunnat sitta på Riche med några mediegubbar och kommit hem vid 02. Det kan jag göra i framtiden, om jag vill.

Han fingrar på det lilla armbandet som sonen Benjamin gjort till honom. Strax efter kikar sonen ut från köket med en vattenmelontriangel i handen och frågar om han får vara med. Självklart, svarar pappa och Benjamin sätter sig i stolen bredvid och flikar in med frågor under samtalet. Som när Pascal berättar om modellen Antonia, som är med i Klanen, och Benjamin undrar vem hon är. Pascal svarar att det är en av de påhittade ­personerna som han skrivit om i nya boken.
– Jag tycker om det extrema. Att skildra förortslivet på Malmvägen i Sollentuna och överklassfesterna i New York där modeller utnyttjas, säger han.

Jag frågar Benjamin om han gillar att läsa och han nickar ja. En favorit är Riddarna av Runda Bordet, framförallt riddaren Lancelot.
Pascal Engman ska göra sitt allt för att hålla undan mobiler från sin son, en iPhone ska han inte få förrän han är 15, säger han och erkänner samtidigt att det nog är något han kommer få äta upp.
– Det är så sorgligt att se tonåringar sitta med sina mobiler åtta timmar om dagen. Det kommer nog att få konsekvenser vi inte kan förutspå, säger han och fortsätter:
– Vi har en fjärdedel som går ut grundskolan som är funktionella analfabeter, som kan läsa, men inte förstå vad de läser. Det är så jävla mörkt, hur ska de fungera på arbetsmarknaden?

Genom åren har Pascal fått mejl från kvinnor som berättat att deras söner, män och pappor, som aldrig läser böcker, ändå har läst hans. Det gör honom glad, för då har de läst för att de tycker om berättelsen. Just det är ett budskap han tror är viktigt att få ut: att läsning inte bara är viktigt – det kan vara roligt.

När Pascal föreläste på en skola i Sundsvall och frågade de trehundra eleverna hur många som läste var det bara en tjej som räckte upp handen. Det fick honom att 2020 grunda ”Pascal Engmans stiftelse” som arbetar för att främja läsning bland barn och unga. Varje år tilldelas en person eller satsning ett stipendium. I år fick Mohammed Albomnaijl och Abdullah Al-Naffakh och deras organisation Read & Exercise utmärkelsen med motiveringen: ”De visar hur snabbt man kan komma långt om man bara bestämmer sig. De förändrar läsvanor hos unga som ofta är svåra att nå: barn vars föräldrar inte läser, pojkar som knappt går till skolan och riskerar att fastna i gängkriminalitet.”

– Får jag bara springa och hämta snus? säger han plötsligt.
Ute vid poolen passar jag på att fråga flickvännen Linnea om hon heter Engman i efternamn.
– Nej, det kan du ju skriva, att han inte har friat än. Så jag heter Feldt.

Hur är Pascal innan deadline?
– När han precis skrivit något kan han komma och säga att det är det bästa han skrivit, men när det närmar sig release tvivlar han på allt. Efter varje bok som släppts har han blivit mer chill, men nu är det ju en ny serie … så då är han lite tillbaka i det. Han blir bekräftelsetörstande, och lite ynklig, säger hon med ett överseende leende.

Systrarna Charlotta och Chalinas skratt sprider sig över terrassen, små barn pratar spanska, grillen osar och Chalina frågar vilka som vill ha vin. De som tackar nej dricker bubbelvatten eller Zingo. Hundarna Kalle, en stor cane corso, och brorsans krulliga Duquesa, en airedaleterrier, håller sig i skuggan. I hagen intill går den vita hästen Bumblebee och betar. Lillasyster Manuela, 35, är hemma från Chile där hon bor med sin man och deras två barn.

Hur är Pascal som bror?
– Passe är en storebror som alltid ställer upp och vi pratar i princip i telefon varje dag, trots att jag bor i Chile.

Du är en av hans första läsare, har jag hört?
– Ja, jag brukar skämta och säga att det är jag som har skrivit hans böcker för jag hjälper honom med många lösningar. Haha. Nä, men imorse läste jag precis ut Kriget, och jag var ett vrak när jag hade läst klart den. Det är hans bästa bok.

Den 12 juli sommarpratade Pascal Engman och han tillägnade sin mormor, Birgitta, en stor del av programmet. Hon gick bort för tre år sedan. Pascal var hennes första barnbarn och hon, som alltid hade önskat sig en son, skämde bort honom. Varje sommar var han några veckor hos mormor i Skåne. Hon gav honom tid och sa att han nog skulle bli som sin morfar Gary Engman en dag. Han var journalist, ­programledare för SVT:s Kvällsöppet på 1970-talet och senare chefredaktör för Aftonbladet.
– Jag ville imponera på mormor när jag skrev, mer än någon annan, säger han.

Deras mycket nära relation till trots ville hon aldrig träffa Benjamin, vilket Pascal sörjer än. Hon svarade aldrig på frågan varför, men han tror att det kan ha att göra med fåfänga. Att hon inte ville att Benjamin skulle få bilden av henne som cancersjuk och skröplig. Mormor Birgitta levde i en patriarkal värld där hennes utseende spelade en stor roll, menar Pascal, och hon verkade i skuggorna av sin dåvarande man, som senare lämnade henne för en annan kvinna. Även Pascal erkänner att han är fåfäng och blir det än mer med ålder och ökat kändisskap. Han ser sig själv utifrån.
– Det är ett osexigt drag, säger han och berättar om en självmedvetenhet som funnits sedan barnsben. Att han alltid försökt passa in. Som elev med chilensk bakgrund på Östermalmsskolan på 1990-talet gjorde han inte det, inte heller i Rinkeby där han spelade fotboll.

Intill grillmästaren Thomas, mosters partner, står pappa Orlando.

Vad tycker du om Pascals böcker?
– Jag älskar dem, och inte för att jag är pappa utan för att de är så spännande. Han kan förutspå framtiden, mycket av det han skriver är sådant som sedan händer. Min favorit är Eldslandet, och det är nog för att den handlar om Chile. Jag saknar landet jättemycket, men jag är här för att jag har fyra av mina fem barn i Sverige och jag vill vara nära dem.

Orlando flydde militärkuppen i Chile och kom till Sverige 1973 och träffade senare Pascals mamma.

Varje skrivprocess börjar med en synopsis på cirka hundra sidor som Pascal Engman skriver i ett word-dokument, tio meningar om varje kapitel, och utifrån det fyller han på. Det är inte mer komplicerat än så, förklarar han. Att skriva en bok tar i snitt tre månader, och då sitter han vanligtvis i huset i Chile. Det var där det började. Han tog tjänstledigt från Expressen och drog till familjehuset som ligger mellan gruvsamhället Vallenar och hamnstaden Huasco. Efter tre månader hade han skrivit Patrioterna, som blev startskottet på en ny karriär. Han har sedan 2017 släppt tolv böcker, fyra av dem är skrivna tillsammans med vännen och journalistkollegan Johannes Selåker, och Pascal fortsätter hålla tempot. Kommande trilogi släpps med sex månaders intervall.

Research är en viktig del, den tar dubbelt så lång tid som skrivandet. När han skrev Kokain skulle han ha med en liten del om ett styckeri. Genom en kontakt fick han besöka ett för att ta in dofterna och förstå hur det går till. För att komma närmre drogerna och gängkriminaliteten drog han i gamla kontakter i Järvaområdet som guidade honom till rätt personer och genom åren har nya källor tillkommit, killar som läst hans böcker hört av sig. 
– Om jag lärt mig något om kriminella så är det att när de åker in gör de två saker. De läser böcker och spelar schack, vilket är glädjande.

Han insåg snabbt att de här killarna inte har någon att prata med, de öppnar sig varken för sina vänner eller flickvänner.
– Några av dem såg mig som någon att ventilera med. Jag närmar mig inte som reporter, utan som författare, och även i kriminella kretsar finns det en bevarad myt om konstnärskapet. Att det är lite fint att medverka i en roman.
– Boken har rätt hög status, säger han och berättar om frågan han fick för några år sedan. En av Sveriges tyngsta kriminella personer kontaktade Pascal och frågade om han kunde skriva en biografi om honom. Pascal tackade nej, han hade just blivit pappa och ville inte riskera något. Istället skrev han boken Bestseller om en författare som blir mördad när han är på väg till Bokmässan i Göteborg. Författaren hade många kontakter inom kriminella nätverk, flera av dem ­agerade källor i hans research­arbete. Kanske inte alltför långt ifrån Pascal Engmans verklighet? 

Har du känt dig rädd någon gång?
– När jag skrev Kokain konfronterades jag för första gången med gängkriminella och deras liv och det påverkade mig. Jag började se mig om efter mopeder, scannade av gatan när jag gick utanför min port och kollade av trapphuset. Det är lätt att dras in, säger han och fortsätter:
– Men det är killarna som är rädda, de som lever under hot och är paranoida, och har fog för att vara det.

Dagen efter. Klockan är åtta på morgonen och det är gråmulet och ruggigt när Pascal Engman promenerar mot havet från sin mammas hus i Beddingestrand, byn som ligger intill Sveriges sydligaste punkt, Smygehuk. Här ska han, Linnea och barnen vara en hel månad.

Han vill träffas tidigt, dels för att han är morgonmänniska, dels för att han klockan tio ska vinna en padel-match mot sin syster Manuela. Hemma i Chile är sporten på samma peak som den var i Sverige för några år sedan.
Nere vid kustremsan möts vi av vinden och morgonpigga på promenad och löprundor. Pascal hälsar på alla, och de ler tillbaka. Jag undrar om han känner dem.
– Nej, jag är bara trevlig.

Han badar helst inte, det är för kallt. Senast var nog för 15 år sedan, berättar han. I Stilla havet är det också kallt, men där tvingar värmen på land ner honom i vattnet. Sällan händer det i Sverige.
Vi sätter oss på en bänk och intill står en husvagn där några campare nog fortfarande sover. Pascal påpekar att vi kanske kommer att störa dem, men vi håller hyfsat låg ton.

En kritvit katt, en vanlig färg på Skåne­katter påpekar Pascal, med ett klarblått och ett ljusgrönt öga är ovanligt närgången. Katten stryker sig mot författaren som klappar den med en van hand samtidigt som han pratar om knarket i Sverige. Han är uppvuxen med katter (han hade en vit som hette Evelina), hundar och hästar. Är djurvän, men inte särskilt intresserad av att ha egna. De reser för mycket. Tillbaka till knarket. När Pascal Engman var en del av Stockholms uteliv testade han de flesta droger, men det var innan han började skriva böcker som skildrar dess påverkan på människoliv. Han dömer inte andra som tar droger, man vet inte vad de varit med om, menar han. Inom den egna släkten finns det missbrukare av alkohol och tabletter.
– Vi har en tendens att straffa brukarna, vilket jag tycker är problematiskt. Är du missbrukare tycker jag att du ska få vård och inte repressalier.

Han har svårt för moralpoliserna som säger att det är de som bor på Östermalm som tar mest droger, och ligger bakom gängkriminalitetens existens. Enligt Pascal Engman tas det lika mycket i förorterna, men andra typer av droger. Och på frågan om även Sverige borde legalisera cannabis, liksom flera europeiska länder gjort de senaste åren, svarar han:
– I Chile är det ingen stor grej att röka en joint, är det bra eller dåligt? Jag vet inte, jag är inte politiker. Det handlar mycket om kultur. På ett sätt skulle det absolut vara bra om Sverige valde att legalisera cannabis för det skulle driva vapen ur händerna på gängen som tjänar stora pengar på det. Men jag är för dålig på att förstå konsekvenserna på ett brett samhällsplan så jag har svårt att uttala mig.

Vad har du för relation till pengar?
– Stark. När vi växte upp hade vi inga. Pappa jobbade inom hemtjänsten och mamma pluggade till socionom, någon gång minns jag att pappa behövde köra taxi under en period. Men med tiden gjorde de en klassresa och blev egenföretagare. Jag föredrar att ha det tryggt ekonomiskt än att inte ha det. Människor som hävdar att pengar inte spelar roll har aldrig varit i det läget. De vet inte hur pengastress kan slå sönder familjer, säger Pascal Engman som i dag ser sig som väldigt privilegierad, att han kan leva det liv han och familjen gör. Att han är en av få människor som kan försörja sig på författaryrket.

Samtidigt tycker han att samhället och de nya generationerna blir förstörda i jakten på pengar, att pengar är den nya religionen.
– Jag och mina kompisar visste inte hur en fotbollsspelare bodde, vi kunde bara ha en plansch på Ronaldinho på väggen. I dag kan du följa en 20-årig fotbolls­spelares vardag på sociala medier. Du kan se bilarna, husen, kvinnorna … Det bygger upp en skev bild av verkligheten och man tror att man är kompis med personen. Skjutningarna vi ser i Sverige i dag är så jävla materialistiskt drivna, säger han.

Klanen-trilogin är troligtvis det sista han skriver om gängkriminaliteten. Det sliter på psyket, menar han, att träffa de här unga killarna. Han berättar om ett minne, hur han kände när han kom in i bokbranschen och gick på Bokmässan, och fick känslan av en värld med vind i seglen. Inom journalistiken var det ständigt kris och prat om tidningarnas död.
– Nu är jag tillbaka där, för under de här fem sex åren har gängkriminialiteten bara blivit värre. Jag vet inte om jag orkar ta del av historierna längre, eller vill förmedla dem.

Han vill skriva historiska romaner om andra världskriget. Hans bästa läsupplevelser är när han sitter i en konvojbåt på Nordsjön, december 1942 och vet att de tyska ubåtarna närmar sig.
– Hela världen stod i brand och det var så mycket stora känslor och jag skulle vilja närma mig dem. Skriva ett melodram som inte är för högtravande, säger han.

Men det dröjer nog några år för efter trilogin ska han skriva om platsen vi befinner oss på – Beddingestrand.
– Just här ska den utspela sig, säger han och ser sig om.

Det ska bli en renodlad svensk kriminalroman där den ena karaktären bygger på hans mormor. Återigen är hon med i hans skapande.
– Hon var jävligt rolig, dräpande och kunde såga människor som satt mittemot. Hon rökte pipa och läste böcker … Du hör ju, som en rollfigur i en bok.

Projektet beskriver han som ett ­nostalgiskt sådant där flera människor från barndomen kommer få ta plats, men för att det ska bli intressant för läsaren ska de sättas in i ett krimsammanhang.
– Det fanns en fiskare här när jag var liten, Evert, och han och jag brukade fiska flundror klockan fem på morgonen när jag var elva år. Det var andra tider … när ens föräldrar släppte iväg en med främmande män. Jag saknar det. 

När den här tidningen säljs på gatan är Pascal Engman och familjens lägenhet i Stockholm troligtvis ute till försäljning och de har börjat packa ner saker i kartonger. I höst flyttar de till den spanska solkusten, någonstans utanför Malaga, kanske den närliggande byn San Pedro.
– Jag förmår mig inte gå till lekplatsen när det regnar i november, inte min son heller, så när jag har chansen att flytta till Spanien och göra dem tvåspråkiga och slippa overaller under några år vore det fan tjänstefel att inte göra det. Vi var där i november och Benjamin kunde bada i havet. Han var ett lyckligare barn och vi var lyckligare föräldrar. Vi älskar värme!

I tidigare intervjuer och i sitt sommarprat nämner Pascal Engman frihet som drivkraft. Och med flytten söderut blir den ännu mer närvarande. I Klanen får läsaren åka ner till Marbella en sväng för att göra affärer och shoppa märkeskläder längs kustremsan, så platsen är redan närvarande i hans berättelser. Blir det mer av Spanien i kommande? Nej, svarar författaren. För honom är det Sverige som är intressant.
– Sverige är ett fantastiskt land, men jag klarar inte de svenska vintrarna, jag är inte gjord för dem, säger han, kurar ihop sig och drar upp den svarta luvan när vinden slår till lite extra i den svenska sommarmorgonen.

När vi hörs några dagar senare är han på gymmet. Han får möjlighet att svara på sin mammas kommentar.
– Hon har fel i att jag aldrig slogs, hon visste bara inte om det. Men som tonåring blev jag mer diplomatisk, säger han.

Sedan ber han att få pausa samtalet i några sekunder för att göra några reps på ryggmaskinen.