Med hjärnor som förtjänar OB-tillägg

Den ena broderar underfundig svart humor i sociala medier. Den andra tapetserar våra gator med raka kärleksbudskap. De kreativa hjärnor de fötts med är både livräddare och försörjare, men också en fiende. Signaturerna @broderauttexten och @hellstrom_streetart hanterar dem alla.

Psykisk ohälsa. Fy fan. Kan vi hitta en positiv krok på detta dystra ämne?

”Ja – för helvete – släpp in ljuset!” mejlar Gisela Ståle när vi kommer överens om att vi ska göra det här reportaget. Och att det ska få ta jättelång tid. Med respekt för processen. Det får inte bli ett ”Femina-reportage som slutar lyckligt”. Den berättelsen, som många önskar läsa, stämmer ändå inte för Gisela Ståles liv går inte ner och upp, det går mer ”hit och dit”. Och det är en medveten strategi.
– Må dåligt kommer jag ju alltid att göra på något sätt, men om jag väljer att tänka att livet går lite hit och dit så tar jag bort laddningen i att det är så dåligt när det går ner.

Det är detta vi ska prata om och Gisela Ståle vill verkligen lyfta vad hantverket, kreativiteten, betyder för hennes mående, så hon säger ja.
Det är en bra start, eftersom en annan av hennes strategier är att säga nej.

I slutet av mars månad har ljuset börjat sippra in i hennes lokal i centrala Malmö. Från utsidan är hon synlig genom skyltfönstret endast som en skugga i rörelse. Därinne ser hon glad ut bland färdiginramade alster och broderier på idéstadiet. Högar med väskor, kepsar, muggar staplade med roliga och oroliga budskap. Men dörren är stängd. Den öppnas sparsamt och på väldigt bestämda tider. Det gäller att jobba varken mer eller mindre än bestämt. I Giselas fall 50 procent.
– Om jag håller mig där, så kanske jag klarar mig, säger hon och beskriver sitt hälsotillstånd 2023 som så frisk hon kan bli.
– Det är permanent. Det satt långt inne att acceptera det.

Men där är hon och för dagen mår hon bra, annars hade jag inte blivit insläppt, utan istället mötts av budskap på dörren av typen: ”I dag är inställd.”
Hon har precis lämnat en jobbig process bakom sig, och står och packar beställda varor från webshopen. Ett handfast jobb som kräver lagom mycket hjärna. Att göra en bok däremot, var inte lagom.
– Det har kostat på som fan, ärligt talat. Jag tycker jättemycket om den, men att gå in i ett samarbete med människor jag inte känner och göra ett jobb som handlar så mycket om mig, det har varit väldigt krävande. Jag är stresskänslig, kan bara jobba halvtid, kan inte göra promotion. Förlaget har varit med på allt detta, men ändå … Jag har insett att jag jobbar jävligt dåligt när det finns förväntningar på mig. Jag jobbar helst i det tysta.

Vi ska återkomma till det.

Nu finns boken, och att Gisela Ståle lider av psykisk ohälsa, ”mått riktigt ordentligt skitdåligt”, är också berättat om i tidningsartiklar, genererade av den framgång hon rönt med sina humoristiska broderier om livets svärta. Igenkänningen är stor. 164 000 följer henne på Instagramkontot @broderauttexten. Själv följer hon en enda: organisationen Mind. En ideell verksamhet som arbetar för psykisk hälsa och stödjer människor i kris, och som Gisela är ambassadör för.

Gisela Ståles historia i korthet är berättelsen om en passionerad lärare, mycket aktiv och levnadsglad, engagerad medborgare, föreningsmänniska och förälder, som en dag rusade rakt in i väggen. Hon föll hårt. Mörkret omgärdade henne tills den dag då hon resolut tog sikte på en ”slöjddetaljaffär” i Malmö, i jakt på något hon kunde sätta i händerna.
– Jag hade gått med den känslan ett tag, att jag behövde något att fokusera på. Så just i den energin, där jag var framåtlutad och konstruktiv och frågade mig vad jag kunde göra efter att ha försökt med allt annat, gick jag till den där butiken. Jag älskar pussel, och tänkte jag kunde hitta något som fungerade på samma sätt.

Det kunde inte vara en stickning, ”för jag kan inte reda ut när något skiter sig”. Broderiet kändes säkrare. Här fanns en förlaga, ett relativt enkelt handlag och något som var matematiskt. Lite som ett pussel. Hon köpte mönstret av en blomma, nål och tråd, men när hon satte sig och började brodera befann hon sig ändå snart utanför mallen.
– Jag gjorde inte blomman, det hände liksom inget. Men när jag kom på att jag skulle göra text, då tändes en glimt.

Gisela broderade sitt första budskap, ”Träl res dig”, och som alla broderier som sedan följt blev det riktat till henne själv.
– Just där och då kände jag inte tyngden i handlingen, kraften det skulle ge mig. Men mitt intresse och min nyfikenhet var väckt. En spjuver i mig som ville busa.

Buset spred sig som bra bus gör, leenden över hela Malmö och ganska omgående nationellt, med allt vad det innebar. Plötsligt var terapin en inkomstkälla, en organism som måste kontrolleras för att inte riskera att bli ett hot mot hälsan.

Konversationen med signaturen @hellstrom_streetart är till en början överraskande positiv och snabb. Vi får kontakt via en gemensam vän i april. XX ringer upp, för att få lite koll på frågeställaren, och vi kommer överens. Bestämmer att vi ska ses. Sedan tystnar det. På kontot ser jag att hans gatukonst poppa upp runt om i Europa. XX följer artisten Håkan Hellström i spåren till Barcelona och hänger sedan i Oslo en tid. Men till slut landar vi ett datum. En söndag i början av juli ses vi på en parkeringsplats i centrala Göteborg klockan 05:15. Här ska skapas gatukonst medan Göteborg sover efter ännu en festnatt på Ullevi med Coldplay.

Ingen ser oss på Skanstorget, men vi är flera som dokumenterar med kamera vad XX gör. Bakom ett elskåp lägger han ut sina förberedda alster, målar klister på baksidan, och sedan, med huva och mask för ansiktet, går han fram till sin utvalda plats och smäcker upp bild och budskap som vore han världens snabbaste tapetserare.

Inspirerad av Håkan Hellströms ord och Astrid Lindgrens värld förmedlar denna gatukonstnär kärleksbudskap och livsvisdomar i så varm anda att väl knappast någon kan störa sig? Såklart någon kan, och gatukonst vore väl inte just vad den är om inte någon också skulle ta sig för att rasera den. Ofta får den dock vara kvar förvånansvärt länge. Och drygt 21 000 följare på Instagram ser den om och om igen.

XX – han föreslår att vi kallar honom Carl i denna text – är också utgiven i bokform. En rapsodisk berättelse om hans ännu unga liv. Den korta versionen av vem han är får jag över en automatkaffe i en hotelllobby på Avenyn. Vi var för tidiga gäster för arbetarkaféet vi hade spetsat in oss på, där han käkar frukost ibland när han varit ute och målat staden. Carl berättar, något stammande men utan ängslan, avmaskerad, om en liten grabb som tidigt visade tecken på kreativa förmågor och en stor känslighet. En pojke som kunde lägga ner timmar på ett pyssel med en toarulle för att sedan bli väldigt besviken om resultatet inte blev som han ville. Ett utanförskap till följd av den där stamningen plus läs- och skrivsvårigheter gjorde grundskolan till ett helvete, och i tidiga tonåren var de destruktiva tankarna dominerande. Visserligen hade han starka intressen inom såväl idrott som graffiti, och gymnasietiden var något bättre, men mörkret var där. Ständigt närvarande.
– Jag ville inte leva, jag ville bort. Och jag har alltid haft den tanken i bakhuvudet när jag bestämt mig för att kämpa ett tag till, att jag har en utväg. Att jag kan dra härifrån, säger han utan sorg i rösten.

Med en stabil och närvarande familjekrets blev Carls problem tidigt uppenbarade, så den dagen behovet av hjälp blev akut fanns den där, och han blev inlagd.
– När det väl brakade kom allt i kapp mig. Att jag faktiskt känt så här hela livet med följden att jag undvikit närhet och känt mig otillräcklig.

När Carl blev så sjuk att han vårdades på sjukhus blev det jobbigt att se föräldrarna i ögonen.
– De har gett mig så mycket kärlek och lycka som barn att jag kan skämmas för att jag har känt som jag gör. Vad är det för fel på mig?

Också när det var som värst, när han hade varit ”borta från livet” i 1,5 år och skulle hitta en väg tillbaka, fanns familjen där. Men det som räddade honom var en annan kärlek: den till musiken. Håkan Hellströms texter letade sig in och gav hjärnan och kroppen kraft. I boken formulerar Carl det som hände: ”Jag har ett tydligt minne från en tid som i övrigt är diffus. Jag minns att jag haltar fram med min droppställning bredvid mig längst en korridor och jag får syn på en nära vän som är där för att besöka mig. Att få besök var ingenting jag uppskattade då jag kunde se i besökarnas blickar vad de tänkte när de såg mig, jag ville egentligen inte att han skulle se mig så svag men han insisterade på att få träffa mig. Han hade tagit med sig pennor och ett skissblock och även om jag inte hade orken att börja skissa då blev det en självklarhet den 1 000e gången jag lyssnade på ’Man måste dö några gånger innan man kan leva’.”

I hotellobbyn har Carl inte längre svårt att möta andras blickar. Och vännerna finns där. En har han med sig, som filmat nattens äventyr.
– Vi har kul ihop när vi kör våra streets, och det … ja, det känns bra, säger Carl.

Konst och kreativa aktiviteter är ett av forskningen bevisat hjälpmedel mot psykisk ohälsa. Samtidigt är det de mest konstnärliga av oss individer på jorden som går på den tunnaste balanslinan mellan psykisk hälsa och ohälsa. Så paradoxalt, att det är just konsten som kan få den som mår riktigt dåligt att må bra i stunden. Fredrik Ullén, professor i kognitiv neurovetenskap vid Karolinska institutet menar att kreativa idéer kännetecknas av två saker: dels ska de vara originella, alltså inte upprepa vad andra redan gjort, dels ska de vara meningsfulla, för att skilja dem från den typ av bisarra tankar som associeras med psykisk sjukdom. Kännetecknande för en kreativ person är att man är öppen för nya idéer, nya sätt att göra saker på och har förmåga att tänka divergent, det vill säga hitta många olika lösningar på ett problem. En förutsättning för kreativiteten är också att man behärskar det fält man verkar inom. Fredrik Ullén lyfter också att en möjlig kreativ fördel kan vara att ha en något avvikande personlighetstyp, i den bemärkelsen att man vågar gå sin egen väg.
Flera studier i dag tyder på att det finns en koppling mellan psykisk sjukdom och kreativitet därav slutsatsen att den kreativa förmågan som kan hjälpa oss att må bra, också kan vara den som stjälper oss över kanten mot psykisk ohälsa.

För Carl är det uppenbart:
– Varje dag kan jag önska att mitt liv såg annorlunda ut, men i slutet av dagen är det ändå bra. Jag lever i en sorts drömtillvaro där jag reser runt och målar, gör konstverk på Ullevi och alla andra möjliga och omöjliga väggar. Det är klart jag ofta har tänkt att jag inte mår bra av det här – att jag borde göra något annat. Jag och min psykolog har pratat om detta sjukt mycket. Att det som i dag kan vara en livboj, i morgon kan vara en flykt. Att konsten som är så rolig också kan vara tung och pressande. Det är så kul längs vägen att många pressar sig själv lite för mycket.

För Gisela hänger det också ihop:
– Hela min vänskapskrets höll på att skratta ihjäl sig när de förstod att jag försörjer mig på broderier i dag. Men jag har alltid varit extremt kreativ här upp i skallen. Från det att jag var ung och engagerad i djurrättsrörelser, till musikföreningen på Möllan och som lärare har jag alltid varit involverad i något sorts utvecklingsprojekt. Det är också kreativitet. Jag har den här hjärnan, och den var helt utmattad, men den var ju inte död. Den hade fortfarande en massa idéer och tankar hela tiden och i broderiet kunde jag slå på den delen i fem minuter, tänka ut en text, sedan stänga ner den igen för att istället sitta och jobba i timmar med händerna.

I dag kan en dag i Giselas liv, grovt kalkylerat, bestå av tre fokusområden, där matlagningen kan kräva en tredjedel av dagens energi. Glad att hjärnan fortfarande fungerar är det förstås en oerhörd skillnad från det liv hon tidigare levde, där allt hon gjorde var socialt. Precis det hon inte längre kan vara. Social.
– Jag träffade en vän i tre timmar häromveckan och det blev ingen middag den dagen. Den biten, utmattningen, är svårast att förklara och få förståelse för.

Att blir förstådd är en sak, att bli bekräftad en annan. Det ena kan inte ersätta det andra, men kanske kan ett visst oförstående förmildras av att den terapeutiska kreativa handlingen ändå så uppenbart har betydelse för andra. Bekräftelsen är stor. Så stor att den höll på att bli ett problem för Gisela Ståle. För att kontrollera sina egna tankar kring vad andra tänker har hon tagit bort gillamarkeringarna på kontot från offentligheten. När hon ska lägga ut något på Instagram ställer hon två frågor till sig själv:
– Ett: Hur mår jag? Två: Tycker jag om den här texten? Har den ett värde för mig, då ska den ut, har den ett värde för någon annan är det en bonus. Det är min ambition, men jag kan aldrig skapa något anpassat till en mottagare, något som medvetet ska väcka något hos någon annan.

Instagram. Ännu en paradox.
– Ja, det kan man verkligen diskutera hur bra det är, när man är en känslig jävel som jag. Men eftersom jag inte kan möta människor på så många andra sätt mår jag också bra av den här kommunikationen. Och vill ju finnas som en röst för andra trasiga. Men vi blir ju för fan trasiga på sociala medier! En jävla honungsfälla är det. Vi fastnar i något som äter oss.

Med det sagt är boken bra för Gisela, det har hon kommit på under tiden. Den finns ju där nu, för andra, utan att hon behöver lägga mer tid och energi på den. 
Även Carl har kontakt med sina följare via Instagram. Till skillnad från Gisela Ståles budskapskonst hänger hans i original också i mångas hem i dag. Långt ifrån alla har råd med en blandteknik på duk av Hellstrom Street Art och till vernissagerna ringlar köerna långa. Men för konstnären själv är utställningarna ett rent helvete.
– Planering och allt går bra, ända tills jag ska börja skissa. Sen när jag ändå lyckats få allt klart kan jag få för mig att allt måste bytas ut.

Och aldrig att han skulle kliva in i offentlighet, stå på en vernissage och ta emot människors gillande, ryggdunkar och hyllningar. Det skulle inte gå bra, det vet han.
– Det skulle bli rörigt för mig. Jag gillar min ensamtid, kanske lite för mycket men att ingen vet vem jag är gör att jag kan ha ett vanligt jobb också. Kan hoppa in och ut i karaktär. Jag är jätteglad när människor skriver vad min konst betyder för dem. Rörd och stolt och allt, men om jag skulle få ta emot det personligen, om det plötsligt skulle handla om mig, inte konsten, skulle jag må jättedåligt. Åt det paranoida hållet. Jag skulle inte gå ut.

Tro och tvivel, för att citera hans livräddare, HH.

I dag har Carl verktygen, tycker han. Han fungerar på en arbetsplats där han jobbar med design. Han tänker inte längre att han ska ta livet av sig. Istället håller han bildlektioner för ungdomar och barn med svårigheter likt hans egna som barn. Hemmasittare som lider av psykisk ohälsa.
– Det jag har berättat för dig, berättar jag för dem. Sedan visar jag dem hur jag jobbar med konsten och låter dem pröva. Då kommer deras berättelser, säger Carl och ger mig anekdoten om den lilla introverta tjejen som inte sagt någonting på flera år, som plötsligt går upp inför hela gruppen och gör en ”street”, ett konstverk, som imponerar stort på honom.
– Det var sjukt mäktigt att få vara med om. Jag har upplevt många fina stunder när jag försökt ge något till någon annan. Stunder som också format mig, som jag kunnat vända till något fint.

Värdet av att göra skillnad för en annan människa är superviktigt också för Gisela Ståle. Uppvuxen med en mamma som var lärare och en pappa som var fackligt engagerad, har kamp för jämlikhet och lika villkor varit en självklarhet i hennes yrkesliv. En ynnest som lärare att få göra skillnad.
– Inte för att jag nödvändigtvis var den bästa läraren, men för att det var viktigt att jag dök upp. Att jag var där.

När hon mådde som sämst var just den hatten viktig att ta av.
– Det var hjälpsamt, men jag känner också hur underbart det var att få ta på den igen, när broderiet kom in i bilden. Jag pratade med min psykolog om det, att det var jobbigt att inte orka göra skillnad. Jag såg inte att det är det jag gör nu också. Fast på ett sätt som gör att jag håller bättre.

I slutet av augusti är Gisela Ståles konst utställd på gator och torg runt om i Malmö, till allmän beskådan av hundratusentals besökare av Malmöfestivalen. Vi fotograferar på förmiddagen, innan gatorna fylls. Överhör en och annan förbipasserande, som stannar upp, kommenterar, skrattar och ler, tar selfies, uppenbart förtjusta i vad de ser.
”Jag får gåshud”, viskar Gisela bakom planket.
Vi förflyttar oss till ytterligare en utställningsplats, och placerar Gisela på gräset framför hennes alster, mellan två stora skulpturer som formar orden PUSS och KRAM. Det känns ljust. Och det är det, till viss del. Gisela utstrålar positiv energi.
– Ja, det är ju så jag fungerar. Reflexmässigt, när jag känner att jag förväntas ge något av mig själv. Därför måste jag passa mig, säger hon med ett leende.

Så inför en vernissage gäller samma för henne som för Carl: inte dyka upp, inte göra promotion, bara leverera original och sedan lämna resten till andra att hantera.
– Det är den typen av samarbeten jag kan ha, konstaterar Gisela, och stryker handen över ett av sina utställda verk, glad över att det är fint hanterat. Glad att det är över. Anspänningen kan släppa för denna gång.

Vad säger vi nu då, när vi alla står inför det annalkande höstmörkret?
– Hm … ”Nä, om man skulle ta och unna sig ett riktigt jävla psykbryt!