Lydia Sandgren har kontakt

Lydia Sandgren kan ge sken av att vara kontrollerad. Kanske är det håret? Att hon är psykolog? Eller att hon inte har internet hemma? Efter att ha dejtat henne i två månader dyker ett annat ord upp: trygg.

Hon skrattar högt när hon tycker att något är roligt, svär utan att tveka, dricker öl under panelsamtal, är nyfiken när hon blir ifrågasatt. Men kanske är det lätt att vara trygg när man är så påläst, är storasyster till sex syskon, har vunnit Augustpriset och vuxit upp på landet. Och har gått i psykoanalys i nästan tio år.

I kön till baren på Folkteatern möter jag Lydia Sandgren för andra gången. Första var för fem år sedan när hon just hade släppt debuten Samlade verk. Då sågs vi på andra sidan Järntorget, på hennes stammishak Cigarren, som dock inte längre finns kvar. Mycket kan hända på fem år. Lydia Sandgren har blivit en offentlig person, mamma och fru, lämnat den regionala psykiatrivården för en egen mottagning och flyttat till Johanneberg.

Hon köper en galopp och lutar sig tillbaka i fåtöljen som står riktad mot den fullsatta trappan. Kvällens arrangörer är produktionskollektivet KonstAB och rubriken för samtalet är ”Det undermedvetna inom samtidskonsten”. Modererar gör Alexander Sahlin, som ligger bakom den kontroversiella podden ”Guldtands podcast” där han intervjuar alla typer av människor och ”låter dem tala till punkt”.
– Anledningen till varför jag är här tycker nog många är komiskt, även jag. Jag kan inget om teater och konst, säger han, vänder sig till kvällens gäster, Lydia Sandgren och skådespelaren Elin Skarin, och frågar: Är det konst att skriva en bok, eller är det inte bara en tavla som är konst?

Ett skratt sprider sig i trappan.
Lydia svarar att det finns olika konstarter och att litteraturen kan räknas dit, samt scen, bild, musik, film och skulptur. Frågan är när något kvalar in som konst eller är kommersiellt.
Fortsättningsvis leds samtalet främst av Lydia och Elin själva. Ibland lyckas ”Guldtand” få igenom en fråga: Är läsandet viktigt för dig, Lydia?
– Svinviktigt. Jag tar inte folk på allvar som säger att de är författare och sedan kommer det fram att de inte läser. De är posörer. De är fejk, säger Lydia Sandgren. 

Själv läser hon 40–50 titlar om året (ännu fler under mammaledigheten) och tycker att det är för lite.

Lydia kommer springande till Korsvägen och med andan i halsen säger hon att det var lite svårt att lämna hemmet i dag. Hennes snart treåriga son, Johannes, ville inte att mamma skulle gå. Han ville också sminka sig och gå i klackar.
Det är en vecka sedan vi sågs på Folkteatern.
– Jag tror att det var ett koncept som funkade så där, säger Lydia om kvällen.

Innan hon tackade ja till att medverka funderade hon en extra gång, men hon tackar alltid ja. Det ger ringar på vattnet, menar hon. Och så tycker hon att det är roligt att träffa människor.
– Jag sitter mycket ensam i min lilla fantasivärld och håller på. Så den här delen av jobbet är väldigt kul. Att få vara ute i verkligheten. Vissa författarkollegor jag känner blir helt hyper när man träffas på Bokmässan för då har de inte träffat folk på ett år, säger hon och skrattar. Tvärs över gatan ser vi Svenska Mässans glasdörrar. Om några månader ska hon gå igenom dem igen, för att prata om den nya romanen som släpps i september. 

Bussen som ska ta oss till Mölnlycke rullar in. Vi är på väg till Råda Rum, som drivs av Råda församling, där Lydia ska vara med i ännu ett samtal om, inte helt oväntat, Sigmund Freud.
Lydia har spenderat många timmar av sitt liv i buss. Hon är uppvuxen i en gammal skola i Hyssna och i blåkläder har hon staplat ved och tagit hand om sina sex småsyskon. Men när hon skulle börja i högstadiet valde hon att lämna landet för en skola i Hammarkullen utanför Göteborg. De hade en estetisk linje och hon ville spela piano. Varje dag satt hon på bussen i över tre timmar och böcker var hennes sällskap. Senare när hon gjorde sin praktik som psykolog pendlade hon mellan Göteborg och Skövde. På den sträckan skrevs delar av Samlade verk.

Vi passerar en tatueringsstudio och jag undrar om hon har några dolda alster.
– Nej, inga. Ett litet tag funderade jag på att tatuera in alfabetet på armen, men det var mer roligt som idé. I min bekantskapskrets är det inte så vanligt med tatueringar, men tre av mina syskon tatuerade sig det första de gjorde när de fyllde 18.

Lydia Sandgren är första gästen i Råda Rums nya satsning ”I huvudet på …”, en samtalsserie där ytterligare två gäster är inbjudna under våren: Johan Hilton och Linda Spåman.

Producenten Niklas Ergin-Olsen välkomnar författaren och frågar vad hon vill äta: kött, räkor eller vegetariskt.
– Kött blir bra. Jag äter allt med god aptit, säger hon.

Det är en timma kvar tills publiken släpps in. Lydias middag serveras i ett rum bakom scenen. Där sitter även prästen Hannah Bartonek Åhman och pianisten Carita Jonsson som tillsammans ska leda kvällens samtal. På bordet ligger Härryda-posten, i vilken Lydia blivit intervjuad.
– Det är väldigt roligt att jag fortfarande får vara med på sådana här grejer. Det är ändå fem år sedan min bok kom, säger hon och bläddrar fram till bilden på sig själv i tidningen.

Niklas informerar om att två personer har hört av sig angående temat.
– Ena kvinnan sa att Freud har många liv på sitt samvete och undrade om du var för eller emot honom. Jag säger detta till dig nu så att du vet, om någon av dem kommer, säger han.
– Varför han upprör och berör så här, det är en bra fråga. Man kan tänka att han var något på spåret och det reagerar man på, säger Lydia Sandgren.

Tre fåtöljer står uppradade framför publiken. Den ena är till Lydia, den andra till prästen och den tredje är Lizzys, pianistens hund. Inspirerade av Freud har de valt att ha med henne. Freuds hund Jofi var alltid med i terapirummet för att psykoanalytikern ansåg att hundar hade en lugnande inverkan, men också för att Jofi markerade när samtalet var över genom att vakna. Nu vill de testa konceptet med Lizzy, dock väljer hon att ligga hos matte vid flygeln istället.

Under kvällen varvas frågor om Freud och Lydias skrivande.
– Jag skriver sällan ut vad karaktärerna tänker eller känner. Jag vill skapa något som är metaforiskt, säger Lydia som skrivit hela sitt liv.
– Det har varit som att andas eller dricka vatten. Att uttrycka mig konstnärligt har varit väldigt självklart och instinktivt.

Carita Jonsson berättar att hon hört att Rocky, en förlorares återkomst är Lydias favoritfilm (liksom karaktären Cecilias i Samlade verk).
– Ja, jag har sett den många gånger. Det är en berörande berättelse. Rocky beslutar sig för att hålla sig på benen genom alla 15 ronder. Matchen ska inte sluta på knockout. Det tycker jag är en bra metafor för livet, säger hon. 

Citatet får publiken att skratta, och hunden Lizzy börjar vakna till liv. Samtalet är slut.
Rocky-snacket fortsätter efteråt och Lydia rankar filmerna: ”Den svaga uppföljaren, ”Trean var bättre” och säger att fyran som utspelar sig i Ryssland är den näst bästa.
Lydia har själv boxats, i Majornas boxningsklubb, men slutade efter en halv termin när hon insåg att många slag mot skallen kan skada hjärnan.

Det är fredag, sol och vi ses utanför Humanistiska biblioteket. Lydia Sandgren meddelar direkt att vi inte har någon tidspress, hennes son är sjuk och hon behöver inte hämta på förskolan. Han ligger utslagen hemma tillsammans med sin pappa som läser Lydias senaste verk. Han är halvvägs in och har gett tummen upp, berättar Lydia.

Peter, som han heter, var även den första som fick veta när Samlade verk hade blivit antagen. De arbetade inom psykiatrin tillsammans och när Lydia fick mejlet från Bonnier bad hon Peter läsa och bekräfta den stora nyheten.
När debuten väl hade släppts slog pandemin till och releasefesten blev inställd. Istället firade hon genom att käka middag på restaurang Gyllene Prag med Peter. Det var någonstans där relationen gick från vänskap till kärlek, och två parallella framgångssagor skapades.
– Vi bor där, säger Lydia och pekar mot husen på andra sidan Näckrosdammen och berättar att det är stadsplaneraren Albert Lilienberg som ritat planen för kvarteret och ger en liten mini-föreläsning om honom.
– Alla som bor där är pissrika. Många säljer villan i Örgryte och flyttar in här. Vi är ett apart inslag, men jag kan gilla det, att vara lite konstig. Vi är yngst och fattigast i vår uppgång, säger hon.

I dag har Lydia Sandgren promenerat över till Humanisten för att göra research, vilket hon gör hela vägen fram till dess att boken går till tryck.
– När jag skrev Samlade verk satt jag här och läste gamla nummer av Nöjesguiden från 1992 för att förstå var man gick ut. De hade ”Ölbarometern” som listade vilka ställen som hade billigast öl per liter. Dojan var billigast och Park Lane dyrast, säger hon.

Nu är Lydia här igen och har beställt ett år av politiska tidskriften Gnistan för att få en bild över hur de skrev och vilka teman som var på tapeten. Året är 1972.
– Jag blir så lycklig över att det finns människor som har som jobb att bevara detta, säger hon och bläddrar försiktigt.

På bordet ställer hon upp sin dator och öppnar ett tomt dokument.
– Det är svårt att veta vad man letar efter. Det är först när man hittar det som man vet, säger hon och läser ett gäng rubriker högt: ”Gör hyresgästföreningen till kamporganisation”, ”S-pamp går till motattack”, ”Försök till strejk på Arendalsvarvet”, ”Berättigad aktion saboterad”.

Hon blir lite förvånad över att det står att det var KFML(r) som saboterade aktionen, och inte sossarna.
– Är det inte deras tidning? Eller så är det KFML:s.

I romanen skriver hon om strejken så det här är viktig information att få med, att de snackade ner KFML(r) i Gnistan. Det hade kunnat bli många arga gummor och gubbar om hon hade skrivit fel om detta, säger Lydia.
– Jag visste inte att KFML hade så stark polemik mot utbrytarna, r-rarna. Jag undrar vem som är den stora fienden, r-arna eller kapitalisterna?

På senare tid har hon djupdykt i vänsterns historia och själv står hon på deras sida. Är emot den nedmontering av samhället som vi ser i dag och privatiseringen av skola och omsorg. Hon ser hellre höga skatter och en fungerande offentlig sektor.
– Höger kan man inte vara på något vis i dessa tider. Jag är också väldigt bekymrad över högerextremismen som går hand i hand med förenkling, säger hon.

Hon läser en rubrik ur Gnistan: ”Oktoberbokhandlarna behövs som motvikt mot Bonniers och Pressbyråns monopol över kulturutbudet.”
– En av personerna i romanen, Sylvia, jobbar på Pressbyrån och hon skulle kunna få skit för det. Att hon borde jobba på Oktoberbokhandeln istället, säger Lydia som får med sig en ny idé.

Hon tar fasta på tidstypiska ord som pampar, pressen och folket. Front, kamp och aktion.
Vilka ord som präglar vår tid kommer att synas i framtiden. När någon författare kanske sätter sig ner och läser gamla nummer av Faktum. 

Klockan är 13 när Lydia välkomnar mig i sin lägenhet. Direkt säger hon att hon inte hunnit borsta håret. Hon sitter med manusredigering och kan under deadlineperioder bli en ”sanitär olägenhet”. Det kan gå en vecka utan att hon duschar.

Huset är från 1920-talet och Lydia tar mig på en liten tidsresa genom lägenheten. Berättar om den gamla toaletten på vinden, piskbalkongen och köksingången där matleveranser kom från gården. I pigrummet har hon ett litet skrivbord intill fönstret, men det blir inte kvar länge till. Sonen Johannes ska flytta in. 
I köksfönstret är oregano och timjan planterade i krukor. Lydia vill visa sin city-son hur en planta växer upp ur jord. På en avsats står ett paket rågfras framme och i en skål ligger ett gäng bananer.
– Diskmaskinen är sönder, säger Lydia som nu ringt hit service.

På kylskåpet hänger två olika förslag på kommande romans omslag. Det slutliga blev en version av dem båda där pianotangenter flyger runt i en ram. Musiken har en central plats.
I favoritrummet, vardagsrummet, står ett Rhodespiano som till stor del är täckt av böcker. Lydias partner Peter spelar och har varit pianist i Göteborgsartisten Arvid Neros band. Även Lydia spelar fortfarande och berättar en anekdot från sitt skapande liv som liten. Hur hennes pappa bad henne städa sitt rum och att hon sa ”inte nu, jag har kontakt”.

Med vad?
– Jag vet inte.

Så länge hon kan minnas har hon haft ett konstnärligt uttryck. Har alltid kunnat lämna verkligheten för en egen inre upplevelse.
– Jag är välsignad med förmågan att gå upp i något som känns viktigt för mig själv och sätta omgivningens önskemål och behov åt sidan. Vissa har det, tror jag. De kan ägna sig åt något inre, leka och utforska. Att skriva var för mig en förlängning av leken.

Det är högt i tak i vardagsrummet. Här står fem bokhyllor som ett L och på matsalsbordet ligger böcker, penslar och dagens tidningar (DN och GP). Det finns ingen tv och de har inget internet. Mest plats tar böckerna och Johannes alla leksaker. De tävlar om hyllytan i bokhyllorna, men böckerna är överlägsna vinnare. Bakom en röd grävskopa står litteratur om psykoanalysen på rad. Och ovanför ett hyllplan med Sigmund Freud och Jacques Lacan. På väggarna hänger väl utvald konst, som är ett stort intresse. Häromveckan föreläste hon om Göteborgskoloristerna i Falköping.

Hemmet är en central och viktig plats för Lydia och hon älskar deras lägenhet. Det är dock dyrt att bo. När räntorna var som värst tror hon att de hade de en total boendekostnad på närmare 30 000 kronor. I familjen är det Peter som sköter ekonomin.
– Allt som har med papper och underskrifter att göra är jag jättedålig på. Jag kan om jag måste, som när jag var sektionsledare inom psykiatrin. Men att jag inte hamnat hos Kronofogden kan ibland kännas som en ynnest från Gud. Jag vet inte hur många påminnelsefakturor jag fått. Lappar, appar, siffror! Usch, säger Lydia.

Hon går ut i köket för att sätta på kaffemaskinen och frågar om jag vill ha mjölk. Ur kylen tar hon fram ett rött paket, ”barnmjölk”, som hon kallar det. Själv dricker hon svart sedan hon fick barn. Det var någonstans i amningsdimman flertalet öppnade mjölkpaket blev stående sura. Numera är det ett gäng svarta koppar om dagen. Det är så skrivstunden startar. Inget annat behövs.
– Jag önskar att jag rökte för då hade jag tagit en cigg också. Men jag har aldrig fått till det på regelbunden basis.

Hon skriver mellan nio och tre och varvar skönlitterärt skrivande med artiklar och essäer för dagspress och magasin. Pausar alltid för lunch och vissa dagar har hon även patienter.
– Skrivtiden är underkastad familjelivet. Fram tills Johannes började förskolan skrev jag vid alla möjliga tidpunkter. Ibland kunde jag sitta i fem minuter. Men långt innan vi skaffade barn lovade Peter att när jag är mammaledig skulle han se till att jag fick skriva en timme varje dag, säger hon.

Sedan dagen hon kom hem från BB införlivades löftet. 
Lydia Sandgren fick barn under dramatiska förhållanden. I sjunde månaden drabbades hon njursten som ledde till njurbäckeninflammation och därtill sepsis.
– Jag hamnade på IVA och var en liten bit från respirator, säger hon och fortsätter:
– Då fanns det inga fosterrörelser.

Lydia fick med sig ett dränage hem som blev hennes följeslagare i fyra månader. Strax innan beräknat födelsedatum fick hon sepsis igen. Förlossningen slutade i ett akut kejsarsnitt och en liten Johannes kom till världen. När familjen väl fick lämna sjukhuset efter en vecka var det Bokmässa i Göteborg och Lydia berättar om ett mess hon fick från ett gäng norskor. De hade läst Samlade verk och frågade om hon ville ta ett glas i baren på Heaven 23.
– Det var så långt ifrån var jag befann mig då, säger hon och skrattar.

Hon har valt att ha öppna kontaktuppgifter på internet för att folk som vill nå henne ska kunna göra det. Men det innebär också att hon ibland nås av riktiga ”stollar”.

Nya romanen skulle egentligen heta Kvinnor och män, men efter att hon fick nys om Lena Anderssons roman Män och kvinnor fick hon tänka om. Och det blev Artens överlevnad. Efter en post på Instagram där hon gick ut med boksläppet har hon fått hejarop från läsare runtom i världen och flera frågar om översättningar till norska, danska, engelska, nederländska … Hennes nederländska förläggare Martijn beskriver hon som en riktig ”Martin Berg”. Han har ett oberoende förlag och en deckarserie som säljer bra och bär övrig utgivning. Samlade verk sålde bra i Nederländerna, så nu vill Martijn gärna ge ut nykomlingen.

Och hon har gjort det igen. Skrivit en bok som är över 700 sidor lång. Förra gången tog det tio år, nu mindre än fem. För livet har förändrats för Lydia Sandgren. Framgången med debuten har öppnat många dörrar och plötsligt syns hennes byline lite varstans. Hon har lämnat sitt heltidsjobb inom psykiatrin och det skrivande hantverket tar nu största delen av arbetsdagen.
Artens överlevnad handlar om individens relation till samhälleliga och kulturella institutioner. Vi rör oss från 1970-talet till nutid där en av de centrala gestalterna är en framgångsrik dirigent som verkar världen över. När han går bort ger änkan Alice den 35-åriga författaren och gymnasieläraren Kalle i uppdrag att skriva en memoar om sin avlidne man. 
– När Peter vill reta mig kallar han Kalle för mitt alterego, säger hon.

Kalle har, precis som Lydia, skrivit en bok som blev en succé som heter Kvinnor och män (här kommer den kasserade titeln tillbaka). Den är ett slags släkthistoria om Kalles morfar som var arbetskraftsinvandrare och handlar om greker och italienare som bodde i Gamlestan och arbetade på SKF. Hon kallar den en ”förfallsskildring av folkhemmet”.
– Det här känner du igen! säger hon till mig.

Hon minns att hon när vi sågs för fem år sedan nämnde att hon ville skriva en roman om arbetskraftsinvandringen i Göteborg. Nu blir det istället en roman i romanen som lyfter temat. Själv tycker hon att den verkar riktigt bra och kanske blir den som författaren William Wallace i Samlade verk. Han blev så verklig att hans namn googlats av var och varannan läsare.
– Han är min bästa skapelse, säger Lydia Sandgren.

Hon kommer tydligt ihåg när änkan Alice dök upp framför henne. Det var sommaren 2020 och Lydia hade covid.
– Jag började skriva utifrån henne. Drog i en liten trådända och så blev det mer och mer.

Hon fortsätter att berätta om Artens överlevnad.
– Idéerna dyker bara upp ibland och då får man vara snabb som fan och skriva ner dem. Och känna sig lyckligt lottad. Från början visste jag att jag ville skriva något om musik, och även att det skulle vara i Rom.

Varför?
– Jag vet inte. Jag hade bilder från Rom framför mig, trots att jag aldrig har varit där. Alla mina försök att ta mig dit har gått om intet. Jag har löst det genom att göra Italien till ett ”state of mind”.

Lydia har inte rest mycket i livet, hon reser i litteraturen. Men 2014 när hon var student och pank flög hon till Paris. Det skulle sedan dröja tio år till nästa flygresa, en charterresa med familjen till Samos.
– Jag tycker att det är moraliskt svårt att ta del av ett system som uppenbart har så negativa konsekvenser. Jag kan inte nyttja det med gott samvete. Att vi gör så mycket för nöjes skull, och att vi ser det som vår rätt, är av klimatmässiga skäl ohållbart.

Hennes man Peter är halvgrek så när det väl ska resas i framtiden kommer de att prioritera att åka hem till Thessaloniki. För att Johannes ska få ta del av sitt ursprung.

Lydia reser sig från stolen och hämtar en hög som varit hennes sällskap den senaste tiden: Thomas Bernhard – ett möte – samtal med Krista Fleischmann, Per Hagmans Johannes och du (för en artikel hon skriver om cigaretter), barnboken Ingrid och Ivar gör kalas, en biografi om Robert Schumann, Doktor Faustus av Thomas Mann (Faust skulle haft en större närvaro än han har i Artens överlevnad, men efter att Knausgårds senaste verk hade flera Faust-inslag slopade hon idén). Hon håller även upp Sven-Eric Liedmans tjocka, illröda bok om Karl Marx och självklart en Freudbok: Konst och litteratur.

Hon älskar att läsa in sig på nya saker, och att arbeta. Det fick hon lära sig av sin pappa som drev egen ventilationsfirma. Att man måste ha ett riktigt jobb. Lydia utbildade sig till psykolog. Men hon tror att sannolikheten är stor att hon kunde ha blivit lärare istället.
– Att lotsa unga människor in i kunskapens värld är något av det viktigaste vi kan göra, säger hon.

Plötsligt har två timmar passerat och Lydia måste hämta sin son, men jag har knappt hunnit ställa en tredjedel av mina frågor och förklarar att vi nog behöver ses igen. Inga problem, säger Lydia. Vi bokar in en ny dejt.
Hon drar på sig en av sina marinblå kappor och lägger en banan och en vattenflaska i en nätpåse. Hon och Johannes ska möta upp en av Lydias yngre bröder i lekparken.

Det är fullsatt i rummet på United Spaces i Göteborg. Ett co-working ställe som bjudit in journalisten Johan Cedersjö att prata om sin podd Det sista pillret där lyssnaren får följa hans resa mot att bli fri från SSRI, efter tio år av dagligt intag. Även Cecilia Björkelund, professor och specialistläkare i allmänmedicin, är med och Lydia Sandgren. Denna gång medverkar hon i egenskap av psykolog.

Att 1,2 miljoner svenskar äter SSRI är en hög siffra och Lydia tror att det har att göra med att vår tids människa har svårt att hantera livets dalar. Att vi gärna vill fly från lidande.
– Jag tänker att det är ett uttryck för att vi generellt mår ganska dåligt i Sverige i dag, och att vi är dåliga på att hantera smärta och svårigheter som ofrånkomligen kommer vår väg. Det går ju inte att leva ett människoliv utan att få sin beskärda del av motgångar och smärtsamma erfarenheter. Det kommer att komma, och för er som har varit besparade hittills kan jag säga: det kommer lite senare.

Ett skratt sprider sig i rummet, och Lydia fortsätter:
– Det är inte lätt att hantera en separation, skilsmässa, att bli förälder. Att bli svårt sjuk, att ens föräldrar blir gamla och dör … Det är svåra mänskliga erfarenheter som inte kan förenklas. Vår tid lider av tvångsmässig förenkling av allt, säger hon.

När en timma har passerat och moderator Emanuel Karlsten ska runda av är det många händer i luften. En stor del av publiken har något att säga. De vill dela sina berättelser och erfarenheter av medicinen och vården, snarare än att ställa frågor till paneldeltagarna.
Efteråt bjuds det på pizza-buffé och Lydia tar betäckning vid mitt bord där jag står och käkar en slice med min partner. Hon frågar om hon kan få stå med oss för att hon inte orkar lyssna på fler åsikter och synpunkter. Det dröjer inte länge innan en man ber om hennes uppmärksamhet. Snart behöver hon dock lämna sällskapet, klockan åtta väntar ett telefonsamtal med en patient.

På en pampig gata i Vasastan knackar jag på en liten port. Det här är Lydia Sandgrens mottagning där hon spenderar en stor del av sina dagar. Tar emot klienter, skriver litteratur och tidningsartiklar.

I bokhyllan till vänster om dörren trängs böcker som täcker de ämnen hon just nu läser in sig på: cigaretter, förlagsvärlden och kommunismen (många röda bokryggar). Intill står ett skrivbord där det ligger några utspridda papper, pennor och en kalender. Längre in i rummet finns en ljusbrun skinnsoffa och mittemot, en fåtölj. Vi slår oss ner. Jag sätter mig i soffan och hon i fåtöljen. Här har hon sina terapisamtal. På frågan om soffan används som divan svarar Lydia ”nej, inte ännu”. Men kanske i framtiden för hon ska gå den nya treåriga psykoanalysutbildningen vid Institutet för Modern Psykoanalys där bland andra Per Magnus Johansson och Ulf Karl Olov Nilsson är kursansvariga.

I närmare tio år har Lydia Sandgren gått i psykoanalys. Två gånger i veckan à 30 minuter. En investering på cirka 5 000 kronor i månaden. Hon ingår i redaktionen för tidskriften Arche och samarbetar mycket med nämnda Per Magnus. Det har till och med talats om att de är frontfigurer i en freudiansk Göteborgssekt. En teori som Lydia Sandgren skrattar åt.
– Det är löjligt. Det är snarare en förening bestående av kreativa och produktiva personer som syns och hörs, säger hon.

I flera samtal och intervjuer (senast i Söndagsintervjun i mars) får Lydia frågan om psykoanalysens betydelse för henne, och vad den gjort för skapandet. Jag känner inte att hon gett oss svaret. Det pratas runt, vilket lätt händer med Lydia. En tråd nystas upp, det ena leder till det andra och en fråga kan ta oss långt därifrån.

Så nu frågar jag: Exakt vad är det psykoanalysen har gjort för dig och ditt skapande?
Hon börjar sitt svar med ett högt skratt åt ordet exakt. Det i sig är svårt att veta, menar hon. Vad är ett resultat av psykoanalysen och vad är ett resultat av livets leverne? Att Lydia under tiden hon gått i terapiformen blivit vuxen.
– Men för att svara på din fråga … Jag tänker klarare och har fått mer ordning och reda i skallen. Har blivit bättre på att analysera sammanhang och är inte så upptagen av mina egna föreställningar. Jag kan skilja på fantasi och verklighet och se var mitt vetande upphör och var osäkerheten tar vid, säger hon.

För skapandet har psykoanalysen hjälpt henne att gå från att skriva fragmentariskt till att kunna skriva långt. Hon beskriver det som att något inom henne har stimulerats och frigjorts.
Hon har också fått en trygghet i offentliga sammanhang där hon är medveten om hur hon talar, vågar följa tankespår och inte censurera sig.

Hur trivs du i offentligheten?
– När Samlade verk kom blev jag offentlig av bara farten, fick en massa jobbuppdrag och tackade ja till allt som kändes roligt och stimulerande. Nu ser jag det som mitt yrke och tycker om att stå i förbindelse med min omvärld. Sen är Göteborg en bra plats att vara offentlig på, säger hon.

Utöver litteratur, psykologi, skrivande och familjen är det inte mycket som intresserar Lydia. Däremot skulle hon vilja lära sig mer om historia och religion. Utan att vara troende. När hon som 14-åring valde att inte konfirmera sig i den lilla hembyn Hyssna blev det ramaskri.
– För mig blev det hädiskt att ljuga i kyrkan. Konfirmationen skulle bara ha varit av materiella skäl så jag valde bort det och då ringde någon mamma och frågade om jag inte trots allt skulle …

Gudstro eller ej tror Lydia att man behöver förbinda sig till något annat än sig själv, vara del av ett kollektiv av något slag, för att må bra. Det kan vara samhället, vetenskapen, litteraturen eller familjen. Sandgren är en stor familj och vissa av syskonen träffar Lydia så ofta som varje vecka. Och att själv ha blivit mamma har bidragit till att hon inte står i centrum av sitt eget liv längre. Något hon beskriver som en lättnad.

Samlade verk och Artens överlevnad är besläktade tematiskt. De handlar om vänskap, relationer och förhållandet mellan generationer. Konst, litteratur och musik. Och Göteborg och Europa. Men debuten skildrar ungdomsrelationer och Artens överlevnad utforskar vuxenheten. Där finns det en tematisk fortsättning att skriva om, förklarar Lydia. Tiden när föräldrarna dör och man blir den som har ansvar.

Den senaste veckan har hon börjat få visioner kring första kapitlet i nästa roman. Det handlar om en familj där den äldsta systern har blivit nunna och gått i kloster. Kanske ska den delvis utspela sig i Grekland så att Lydia kan åka dit och hänga med familjen för att göra research.
– När jag får konkreta scener och idéer är det kört. Då är det bästa att ge sig hän. Så jag befarar att jag måste skriva en Göteborgstrilogi, säger hon.

Bibeln blir Lydia Sandgrens sommarläsning.