Jakob Eklund vill ­komma ihåg sitt liv

Lugnet har alltid bara varat en kort tid, sedan har oro följt. Skådespelaren Jakob Eklund har en stormig livserfarenhet med ett komplicerat förhållande till alkohol och konstnärskap. Vid 62 är allt så mycket bättre.

Café Skogen är knökfullt strax före elva och i trevägskorsningen utanför funderar jag på en plan B, när Jakob Eklund lugnt kommer gående nerifrån Mariaplan. Valet av mötesplats visar sig gömma på oväntade berättelser, så vi blir stående ett slag.
– Det är märkligt. Jag har liksom glömt bort vissa ställen, men precis härborta bodde jag som ung. Mitt första förstahandskontrakt, säger Jakob Eklund och pekar bort mot kvarteret Lugnet.

Jakob Eklund är då 18 år, nybliven pappa och hans liv ska på något sätt ta en ny start här, efter några riktigt stökiga tonår och faktiskt helt bedrövliga skolår. Lugnet varar en tid, men de går skilda vägar, han och barnets mor. Det blir nya adresser i Majorna, bland andra en på Söderlingsgatan.
– Där kom varje kväll en grävling och gick sin kvällspromenad runt huset. Den lät väldigt mycket, och någon gång kom en älg travande, minns Jakob.

Med den spontana bostadshistoriken går en kvart och plötsligt är elvakaffet över. Byggarbetarna stegar ut och vi får stället för oss själva.

Jakob Eklund som blivit frusen ”med åren” berättar att långkalsongerna har åkt på denna dag, som skydd mot Göteborgskylan. Han är här för ett gästspel på Folkteatern, men vet sedan barnsben hur man klär sig på västkusten. Över en arbetarkaffe och ostfralla som han knappt äter upp för att han egentligen aldrig äter på dagtid, sitter vi tills det lilla fiket är knökfullt igen. Klockan har slagit lunch för kroppsarbetare. Jakob Eklund känns igen, skriver en autograf och svarar tillmötesgående på nyfikna frågor. Ställer motfrågor och intresserar sig tillbaka. Vi tar lite bilder och går vidare.

Jakob Eklund växte upp i Guldheden, i de då nybyggda konstnärsateljéerna på Syster Estrids gata, ritade av arkitekt Lars Ågren och byggda av kommunala Bostadsbolaget.

En intressant variant av Bullerbyn tecknas när Jakob beskriver sin barndomsmiljö: Otroligt fattigt och mycket missbruk bland alla dessa konstnärer med många barn som inte förstod att lida av misären.
– Vi hade det ju likadant allihop, levde på samma villkor. Så på det viset var det en fin och skyddad miljö. Skyddad från yttervärlden.

Som ett litet reservat innanför grindar på var sida om 27 lägenheter. Det var 1960- och 1970-tal, en annan tid med andra ideal. En konstnär i Göteborg skulle leva påvert, med mycket sprit och droger. Tryggheten i detta kaos skulle snart visa sig begränsad. När sjuårige Jakob börjar i närliggande Mossebergsskolan blir han mobbad. Så ordentligt att skolmiljön byts efter bara ett halvår.
– Jag visste varför jag åkte på stryk varenda rast. Jag lekte bara med flickor och var rädd för massa saker och stack ut på olika sätt, säger han och liksom antyder att han fick skylla sig själv.

Skolan gjorde inget åt saken, det blev flytt till Rudolf Steinerskolan som på den tiden låg i Haga. Inte så mycket bättre där, och efter sjätte klass väntade sedan Nordhemsskolan.
– Jag vantrivdes något enormt under hela min skoltid. Det hade nog ingen betydelse vilken skola jag gick på.

I dag tror han att han hade kunnat bli en hemmasittare, för om det hade funnits datorer då och en möjlighet att dra sig undan hade han gjort det. Med sin kärleksfulla mamma Brits goda minne blev han istället väldigt ofta sjuk under skolåren. Mycket förkylningar och halsflusser som expanderade. Och i åttan tog Jakob Eklunds grundskola slut, trots att han hade lätt för att lära sig både att läsa och räkna på egen hand.
– Jag hade av någon anledning enorma förväntningar på skolan som aldrig infriades. Jag tror det var det kollektiva jag hade så svårt för. Jag tyckte inte heller att jag var ett lyckat barn.

Jakob Eklund var ingen glad unge. Inte direkt olycklig. Men inte glad. Allvarlig och lättretlig, hamnade ofta i bråk. Rädd för lärare, hade svårt för auktoriteter. Gillade att vara ensam.
När Jakob Eklunds egna barn har börjat skolan har han tyckt synd om ”de stackarna” med nio-tio år av ”fasansfullt tvång” framför sig. Som tur är har de trivts bättre.

Skådespelaren Brit Ångström gick Dramatens elevskola och började sin karriär med roller både på film och vid olika teatrar. 1953 gifte hon sig med skådespelaren Olof Eklund. De fick fem barn och försörjde sig gjorde familjen ganska snart på att Brit arbetade med allt annat än teater.
– Mamma var en extraordinär människa, för alla på gården. Vårt hem var som ett socialkontor för kvinnor som hade problem med supande karlar. Fram till andra eller tredje barnet jobbade hon som skådis, men sedan följde hon med pappa till Göteborg. Där började eländet ganska fort.

Jakob Eklund beskriver sin fars sviktande hälsa, hur mamma Brit tog hand om dem alla, hur hon också läste in en fil kand vid sidan om olika ströjobb och en period jobbade som journalist på Aftonbladet.
– Hon var en urkraft. Alltid positiv, aldrig trött. Vaknade jag och var ledsen på natten sa hon bara ”kom upp så kokar vi te”. Sedan kunde vi bli sittande i köket till klockan sex på morgonen innan hon kom på att jag skulle till skolan. Då slapp jag, för att det ju inte gick, säger Jakob Eklund och beskriver en moderskärlek som också kunde bli en tyngd på unga axlar.
– Naturligtvis räddade mamma hela vår barndom. Samtidigt var vi fem de mest märkvärdiga barn som fötts. Om någon av oss sa ”jag funderar kanske på att skriva något” så var i princip Nobelpriset redan vunnet.

Utöver allt för sin familj var Brit Ångström en mycket engagerad samhällsmedborgare. Hon var med och startade Bris, hon var ordförande för Vänsterpartiets lilla grupp i Guldheden en tid och vid fyllda 80 var hon fortfarande politiskt aktiv.
– Det upphörde aldrig, hon var ständigt på väg, berättar Jakob Eklund.

Kanske var det kompensatoriskt? Förstärkt av din pappas otillräcklighet?
– Ja, kanske. Det är svårt att veta vad som är hönan och ägget.

Olof Eklunds liv blev kort och ångestridet. Vid 36 brakade han ihop. Vid 46 dog han av självmedicinering, mitt i filminspelningen av Charlotte Löwensköld. Han sista scener i livet finns bevarade.
– Jag tror egentligen inte att spriten var den stora boven. Pappa tålde nästan inget. Jag tror det var tabletterna. Men när han drack kom neråtperioderna, sen kom ambulansen och sjukhusvistelser.

När pappa Olof kom tillbaka efter sådana perioder var han nykter en tid, men samtidigt gravt tablettpåverkad.
– Han ställde till det, var inför premiärer drogad av tabletter som han fått utskrivna i kopiösa mängder för att dämpa sin ångest. Tabletter starka som heroin, eller ännu starkare, säger Jakob Eklund.

Det slutade katastrofalt. Och på något sätt blev pappans död teaterns fel.
– Pappas barndom var svår, och teatern räddade nog honom under ett antal år, men vi tolkade det som att hans dåliga nerver hade med scenen att göra.

Snarare var det nerver som hade med livet att göra och när de spökade på scen, blev teatern en del av problemet, menar Jakob i dag. Och tror att många konstnärer gick förlorade under de här decennierna då teatrarna slet med patriarkala strukturer, hög produktionstakt och en farlig romantik kring konstnärsnerver och droger. 
– Den lever fortfarande, men inte alls på samma sätt.

I dag tillhör inte en skådespelare teatern, nu är alla sina egna varumärken och Jakob Eklund beskriver hur den yngre generationen ställer frågor om vilka agenter de mer erfarna anlitar och hur det går till att få en fot in. Det kan nästan göra honom ledsen. Själv frågade han som ung de äldre om helt andra saker, om yrket och varför man gör det man gör.
– Vi var präglade av att åtminstone låtsas att vi var konstnärer. Jag gillar den hållningen bättre. Hade aldrig blivit skådespelare om det hade sett ut som det gör i dag när jag började.

Jakob Eklund drogs in. Från början skulle han bli konstnär. Gick på Hovedskous, i dag Göteborgs konstskola, lärde sig att måla och skulle gå vidare till skolans skulpturlinje när dottern Tove föddes. Studierna fick skjutas upp och under föräldraledigheten började ett nytt frö gro, eller gnaga, i honom. Han blev besatt av tanken på att bli skådis, trots att han visste ganska lite om teater då, föräldrarna hade inte varit aktiva på så länge.
– Vi hade bara gamla album att bläddra i som barn, som visade vad de en gång hade gjort.

Men när ett yrke tar ens förälders liv så måste man nästan undersöka det, förklarar Jakob Eklund som också tror att han romantiserade det där med konstnärssjälen, mörkret och sådant som intresserar oss som unga.

Det var bara två som fick veta, hans mamma och hans dåvarande fru, och mamma Brit var inte positiv. På fjärde försöket kom Jakob Eklund in på scenskolan i Stockholm och kände sig då lite klar. Något var bevisat. Samtidigt var han mycket oklar över vad han skulle göra av sin utbildning. Det skulle ordna sig, och mamma Brit hann glädjas åt sonens framgångar som skådespelare innan hon gick bort 2006. På Hovedskous skulpturlinje började istället dottern Tove, idag bildkonstnär.

På scenskolan hamnade Jakob Eklund för första gången i ett sammanhang där han fungerade med andra. Fortfarande är det så, säger han, och beskriver det kollektiva arbetet med skådepelare, regissör, ljussättare som lika härligt som besvärligt. En intuitiv närvaro med andra kroppar i ett rum där man vet saker om varandra utan att ha berättat. Själsligt intimt och utlämnande. Lite som livet självt. Ett ständigt risktagande men också en obegränsad möjlighet.
– Det är ett fascinerande kollektiv. Din plats är given men du måste försvara din roll, fylla den till bredden med det du kan.

Vi halkar osökt in på teaterns alla åldrar. Fyra skådespelare i Folkteaterns pågående uppsättning av Onkel Vanja är över 62 år. Det är ovanligt och stimulerande tycker Jakob Eklund och rollen han själv gör, den åldrande professorn, umgås med tankar om livet som han känner igen:
”Hjärnan går inte bara att stänga av.”
”Jag vill fortsätta att vara framgångsrik. Är det något fel med det”?
”Hela livet håller man på och mognar. Utvecklar sin expertis. Så plötsligt, har man blivit gammal.”

– Jag har alltid tänkt att jag inte ska jobba tills jag dör. Samtidigt tycker jag att det är först nu som jag begriper vissa saker, vilket gör jobbet roligare. Så det blir nog omständigheterna som avgör hur länge jag orkar.

De sista fem–sex åren har Jakob Eklund flyttat runt väldigt mycket, befunnit sig där uppdragen lockat honom och beskriver å ena sidan glädjen i att komma till nya teatrar och ensembler, å andra sidan det tröttsamma med att leva som en tonåring i små ettor med minikök som måste rustas upp med medhavda kryddor och köksgrejer för trivseln.

Lägg till det en stor yttre press.
– Att vid min ålder fortfarande bli kritiserad som om jag var en skolpojke, det är en omständighet jag inte gillar.

Han suktar inte efter bekräftelse utifrån. Ändå har bra recensioner stor betydelse. För teatrarna, för kollegor som är i en annan fas i karriären, för många andra som lever av att teatern är framgångsrik. Jakob Eklund beskriver också ett jobb där du inte kan ersättas hur som helst. Det finns ingen som kan konkurrera med just skådespelaren Jakob Eklund. Det är bara han som är den personen.

Dessutom är teateryrket ett sätt att hålla huvudet levande. Och att få någonting sagt.
– Onkel Vanja handlar om en grupp olyckliga människor, som binds ihop av en plats, ett litet gods. Det är dramatiskt, fyllt av längtan, kärlek och sorg. I dag när världen känns så eländig för många framstår det nästan som ett paradis av närvaro och liv.

Olof Eklund är gravsatt i minneslunden på Västra kyrkogården i Göteborg. På samma kyrkogård ligger Jakobs bror, David, som gick bort 2023, efter ett för kort liv kantat av svåra förluster och för mycket alkohol. Medan vi vandrar på kyrkogården och letar efter Davids gravsten som nyligen kommit på plats, beskriver Jakob en händig bror med flera olika yrkeskarriärer. Men alltid lite stök med pengar och perioder av för mycket sprit. Riktigt illa blev det först i samband med en familjetragedi där brodern först förlorade en styvdotter och sedan gick igenom en separation. Isoleringen under pandemin blev droppen.

Relationen till David var slitsam, säger Jakob Eklund.
– Jag har varit väldigt arg på honom. Jag hjälpte honom många gånger ekonomiskt med hyran men ställde samtidigt krav på att han inte fick ringa om han var onykter. Han var lite rädd för mig, vilket också gjorde att han drog sig undan.

De sista åren var kontakten bättre, men Jakob Eklund kan i backspegeln se att han kanske kunde gjort mer. Tidigare. Åren efter att Davids första hustru gick bort och han blev ensamstående med två söner.
– Det var som att ingen av oss i familjen hade tid att riktigt se hur illa det var. Vi hade kommit ur misären runt pappa och begravt min syster Camilla. Vi orkade nog inte. Hade fullt upp med att lösa våra egna liv.

Vi pratar om olika traditioner kring gravstenar, där vi går i kyrkogårdens blandning av mausoleum och små naturstenar. Själv ser Jakob Eklund att han en dag ligger på Skogskyrkogården. Där finns mamma Brit och Camilla, storasystern som liksom pappa Olof gick bort alltför ung, efter ett liv kantat av samma oro och ångest. Att Jakob lyckats ta en annan väg beror nog ganska mycket på att han tidigt blev pappa. De första tonåren efter att han slutat skolan var rejält struliga, med mycket sprit, droger och kriminella kretsar. Uppväxten gav ett komplicerat förhållande till alkohol. Han dricker, är inte ”supermåttlig”, men har tydliga regler. Även för andra.
– Jag kan fortfarande fräsa ordentligt åt högljudda fulla gubbar på bänkar, som skrämmer ungar. Det är nästan överdrivet men det är för att jag kommer från en sådan miljö.

I Lysekil finns familjens samlingsplats sedan många år. Ett fritidshus och en stadigvarande punkt för vuxna och barn och barnbarn. Det är också praktiskt med ett boende på västkusten eftersom både Jakob och skådespelande hustrun Marie Rickardson i perioder jobbar i Göteborg. Det kunde tv-tittare få ta del av när paret var med i TV4:s Hemma hos Strömstedts för några år sedan. Ett sällsynt tv-framträdande. Jakob Eklund tycker inte att medverkan i underhållningsprogram är så bra för skådespeleriet. Det förstör trovärdigheten.

När frågan kom var han och Marie mitt i en kris och Jakob minns inte riktigt på vilket sätt de blev övertalade av vara med i Strömstedts program men plötsligt kändes det okej för en gångs skull. Som att gå i parterapi. Offentligt.
– Det låter ju inte klokt, men vi var i alla fall överens om att inte hålla på och dölja saker. Det gick sådär. Precis innan filmteamet kom brakade vi ihop ordentligt och var tvungna att skärpa oss så att det ändå gick att genomföra.

Vid tiden för inspelningen var han i slutet av sin deppiga period då han tagit en paus från scenen, fast övertygad om att han inte skulle komma tillbaka. Han åt antidepressiva mediciner, men tålde dem inte riktigt.
– Något smög sig på som gör att jag minns saker lite diffust, jag tror jag blev lite manodepressiv av tabletterna. Otroligt lyrisk över livet ända tills någon sårade mig eller sa till mig att lugna mig lite. Vaddå lugna mig?

Det blev mycket bråk i familjen under den här perioden säger Jakob som inte riktigt kände igen sig själv.
Pausen från scenen blev kort, bara några månader, men den gjorde något med honom. 

Han trodde ett tag att han var utbränd, men en borreliainfektion tros ha orsakat den trötthet och ångest han plötsligt drabbades av och samtidigt gav problem med hjärtat, arytmi, ischias och oklara smärtor.
– På sjukhuset skrattade de nästan åt mig, avfärdade mig på ett ganska tråkigt sätt faktiskt: ”Dricker du för mycket?”

En rörig period inleddes med olika undersökningar tills en kardiolog sa att borrelian mycket väl kunde vara orsak till alltihop. En dunderkur med penicillin i fyra veckor löste problemen. Under tiden funderade Jakob Eklund på om han skulle försöka ägna sig åt något helt annat i fortsättningen. Kanske köra traktor på en plantskola? Men han visste inte hur, och har aldrig sökt ett jobb i hela sitt liv.
– Jag blev skraj för hur det nya livet skulle bli och var väl inte heller riktigt beredd på att få 27.50 i timmen för att hjälpa till på en plantskola. Jag blev lite girig där mitt i allt.

Jakob Eklund beskriver krisen som nyttig. Han känner inte samma oro i jobbet längre, är mer ”jordad” och friare i det han gör och har kunnat lägga bort vanföreställningar och skydd mot prestationsångest och andras värderingar.
– Jag har gått utvecklingstrappan, nu är verktygslådan fylld och ska användas.

Teaterarbete handlar inte längre om att utvecklas, utan att invecklas. En spelperiod som den pågående kan han älska och han beskriver Folkteatern i Göteborg som ett kulturhus av bästa slag, med generös och fin stämning. En lagom stor liten teater. I vår blir det Kung Lear på Västmanlands teater och en tillfällig flytt av kryddburkarna till Västerås.

Men det ska finnas tid för annat i livet.
– Jag vill verkligen hinna med den biten av ålderdomen som är att titta bakåt. Och faktiskt komma ihåg mitt liv. Att kanske skriva ner minnen och saker jag nästan förträngt. Inte bara det positiva. Även det andra.