Henrik Brandão Jönsson: ”Jag ska dö i Rio, begravas i Sverige”

I Brasilien vaknar han lycklig med insikten om att varje dag kan vara den sista. I Sverige vaknar han trygg och rastlös efter några veckor. För att journalisten Henrik Brandão Jönsson ska känna sig levande krävs två världsdelar, något att skriva hem om – och så få regler som möjligt.

”I don't think he is home”, säger portvakten till lägenhetskomplexet i den lite finare stadsdelen Flamengo, i Rio de Janeiro. Han har naturligtvis rätt, för nyckeln lämnas in när Henrik Brandão Jönsson går ut. Henrik är inte hemma, men bara några minuter senare släntrar den gänglige gringon in genom den dygnet-runt-bevakade grinden. Efter två kindpussar konstaterar vi båda det uppenbara: att vi är svenskar, som anländer på utsatt tid.
– Kommer du på angivet klockslag i Rio är värden kanske inte ens klädd, och du riskerar att genera den som bjudit in dig. Att vara punktlig kan uppfattas som oartigt, säger Henrik med skånskt tryck på de sista stavelserna.

Det är söndag eftermiddag, han går i shorts, skjorta och flipflop, och har just ätit lunch med sin 21-åriga dotter Clara, som snart ska få erfara hur det är att bo en längre tid i Sverige där hon ska läsa svenska.
– Det kommer att bli tufft för henne att vara i Malmö när det är som roligast här på södra halvklotet, med karneval och sommar, säger Henrik som gruvar sig för egen del också eftersom han ska följa med över Atlanten för att installera henne i lägenheten i Sorgenfri. Tanken på svensk sydkust i januari-februari får honom att grimasera, för det är också den period ”när svenskarna är som tråkigast”. Augusti är ”lite sexigare”, när alla kommer tillbaka från sina semestrar och är sugna på att umgås. Att Clara ska ut på eget äventyr glädjer honom dock.
– Jag är inte ett dugg orolig. Har man vuxit upp i Rio och överlevt det så finns inget att vara rädd för. Clara var elva när hon lärde sig att ducka i bussen när skottlossning hördes från gatan.

Den egna inlärningen har gått långsammare. Hittills har han blivit rånad sju gånger. ”Med pistol mot huvudet blir det jättejobbigt om man inte kommer ihåg koden till mobilen.” Jobbigast var ändå den gången han hotades av en transvestit, ”hög som ett hus”, svingande en machete. Det slutade med gatlopp, ett halsbrytande hopp över staketet till en inhägnad refug, blåmärken, skrapsår och en bruten tå. Allt enligt den sydamerikanska logiken, ju finare kvarter desto mer utsatt. En bra adress lockar också den som vill råna dig.
– Du måste alltid vara på din vakt här, säger Henrik, och medger att det är en spänning som också attraherar honom. Livet blir mer intensivt om du inte vet helt säkert ifall du kommer hem till kvällen. I Rio accepterar därför Henrik Brandão Jönsson att bli hotad då och då. Men inte i Malmö. Där blev han så arg att han en gång ringde polisen när ett gäng försökte slå honom för att han hälsat lite för brasilianskt en sommarkväll, upprymd över att trampa uppväxtens gator.
– Jag blev så förbannad! Vad fan, det där var ju MITT område, säger han med den ironiska humor som är kännetecknande för oss sextiotalister.

I lägenheten i Rio, med väggfärger i varmt solgult och milt regnskogsgrönt, känns vintern i Sydsverige ännu avlägsen. En klassisk världskarta på väggen i sovrummet, med stift som markerar alla platser han rest till, berättar om vagabonden Henrik. Trägolven och de egendesignade bokhyllorna vittnar om hans nordiska börd och till det kylda brasilianska vita vinet bjuder han på de bästa chips han har hittat i landet där dill- och gräslökschips inte går att köpa.
– De här har ändå … mmm …  lite halvsvenska kryddor, säger han mellan tuggorna.

Jag är ingen chipskonnässör men förstår, vet precis vilket smågodis jag skulle längta efter om jag emigrerade.

Det är saknad och förlust, liksom livets höjdare och fallgropar vi ska prata om. Och ett samtal med Henrik Brandão Jönsson rinner som ni säkert redan förstått som en ofiltrerad flod. Hans namn väcker inte bara positiva känslor i Sverige och att han skulle ställa upp på en längre intervju var absolut ingen självklarhet efter hösten 2024. Men Henrik Brandão Jönsson är inte en förutsägbar person, så nu är vi här. Och börjar med att skrota en idé. Jag har laddat för att följa med till stugan uppe i bergen där han har skrivit sina böcker. Henrik gillar tanken, men har surnat till på ägarinnan han hyr av. Plötsligt medveten om att Henrik Brandão Jönsson är ett känt namn i Sverige vill hon ta betalt bara för att vi ska komma dit, insupa miljön och ta lite bilder.
– Hon vill ha 500 real, nästan tusen kronor. För vaddå?

Ägarinnan som vill rida på hans kändisskap ”istället för att jobba” står inte högt i kurs nu.
– Fuck you, liksom, jag har ju hyrt huset i 14 år.

Vi släpper henne och pratar istället om det han nyss bevakat för Dagens Nyheter. En fasansfull massaker i en av Rios favelor varvat med klimatkonferensen i Belém. Mycket inläsning, hög produktionstakt i kombination med risktagande och anspänning. Avrättningarna i favelan Complexo da Penha är något av det värsta han sett under sina snart 25 år i Brasilien.
– Jag var och gymmade när det hände, såg det i mobilen och sa till min tränare: ”Fan, det är 64 döda!” Och han, en stor, svart tatuerad kille, konstaterade: ”Ja. Och sen har vi de andra.”

PT:n hade koll. Siffran var dubbel. De orapporterade hade polisen skjutit med nackskott och dumpat i en dunge. Två dagar senare var Röda kommandot tillbaka i favelan, så massakern förändrade inte någonting. Henrik Brandão Jönsson berättar engagerat, inte bara i sina texter och rapporteringar i DN, han går igång där han sitter, på sin lummiga lilla balkong.
– Tyvärr är det så att det är val här 2026 och han som styr i den här delstaten nu, han tjänar på detta. 59 procent av befolkningen i Rio tycker att polisen gjorde rätt.

Brandão beskriver högervindarna som blåser genom Brasilien och oviljan att ta i itu med grundproblemet: fattigdomens mönster.
– De som avrättats är kriminella killar, visst, de är för jävliga på många sätt. Men ingen pratar om VARFÖR de har blivit som de är. Och många av dem som dömer dem sniffar själva det kokain som göder hela den här kriminaliteten.

Brasilien är ett rikt land och skulle kunna fixa sina problem om politikerna ville, det är Henrik Brandão Jönsson övertygad om, liksom att makthavarna väljer att inte utjämna skillnaderna för att de rika vill ha det som det är. Just detta skiljer väl inte Brasilien från resten av världen, men kulturella skillnader gör ändå att Henrik fortfarande känner sig som svensk i Brasilien och som brasse i Sverige. Bäst trivs han mittemellan, i luften över Atlanten, det har han själv satt på pränt. Kanske är det där han bearbetar sin ”saudade”, den sköna plågan att längta bort och hem på samma gång, som han beskriver i sin senaste bok. Lösningen han har hittat innebär Brasilien nio månader om året, Sverige en månad i taget ett par gånger om året och resten på resande fot. Han vet att han framstår som rastlös, får ofta frågan om han har adhd. Svaret är nej, det är utrett.
– Men kanske någon sorts medfödd hyperaktivism.

Reslust och nyfikenhet förstärks och stimuleras också av yrket. Journalistidentiteten är en murbräcka för att ta sig in i rum och situationer och nära människor.
– Jag har tur som valt Latinamerika, för här gillar ju folk att snacka. De har inte heller några problem med att vara med på bild, även om de väger 120 kilo. De känner sig vackra ändå och visar stolt upp sig.

En ung Henrik Jönsson, som var ”sjuuukt osäker”, blev förälskad i både kvinna och land när han kom hit runt millenieskiftet och bekräftades på ett annat sätt än i Sverige. Han blev kvar i landet han både älskar och blir tokig av. Med jobbet som korrespondent och författare har erkännande på svensk planhalva kommit med tiden, men med stigande berömmelse har också hybris och käftsmällar följt. Det senaste året har Henrik Brandão Jönsson därför inte bara jobbat för DN utan också med sig själv. Legat lågt med offentliga framträdanden. Att han ångrar det han sa i Sveriges Radio hösten 2024 då han blev utslängd i direktsändning är väl känt, han pudlade direkt. Sedan dess har han varit återhållsam. Väntat ut stormen på andra sidan Atlanten.
– Jag har fokuserat på mitt jobb, rannsakat mig själv och kan i dag se att det var bra med en knäpp på näsan. Uppburen av min framgång trodde jag nog att jag kunde säga lite vad jag ville. Det kunde jag inte.

Han har lagt det bakom sig nu, säger han. När jag ger min reflektion på den där famösa sändningen i P4, där jag saknade några motfrågor jag tycker att Henrik borde fått, innan han eventuellt skulle slängts ut, märks ändå lite glöd.
– Jag blev ju provocerad när de två kvinnorna som satt i studion med mig bemötte mitt råd att mannen borde gå till en sexolog med kommentaren ”Det skulle en man aaaldrig göra”. Vad fan vet de om det? Jag känner flera män som sökt hjälp hos sexolog. Tänk om det hade varit tvärtom, att två män satt och sa till en kvinna i studion vad en kvinna aldrig skulle kunna göra. Hur hade det uppfattats?

Det den provocerade Henrik Brandão Jönsson slängde ur sig, att mannen som alternativ kunde åka till Köpenhamn och köpa sex för att lära sig, landade milt sagt inte bra. Men programledaren Farah Abadis reaktion vittnar samtidigt om en svensk ängslighet, tycker han, och delar också en eftertanke om publicistiskt ansvar.
– De bjuder in mig till programmet för att de vet att jag inte har så mycket filter. De vill ha en färgstark person, men blir det för mycket krydda – då blir det utvisning.

Med facit i hand tycker han ändå att debaclet fört med sig något gott. 2025 har varit ett bra år, han har landat med fötterna på jorden igen. Henrik Brandão Jönsson vore väl inte sig själv om han inte också hade valt att lägga händelsen till sitt cv, som ”nog den ende som blivit utvisad ur en svensk direktsändning i radio”. Att han tackade nej till Skavlan känner han sig också nöjd med.

Vi lämnar lägenheten och promenerar till närmast belägna torg. Enligt Henrik det trevligaste torget i Rio. På brandãoskt vis förklarar han varför:

– På nästan alla andra torg är det fullt av uteliggare och skit.

Jag får en förklaring till ”skit” innan jag hinner fråga vad han menar. Torget, som heter Praça São Salvador, har tagits över av de boende runtomkring, som planterat och gjort det trivsamt. Här har också brandkåren en lokal station ”och dem bråkar ingen med” för de är med i milisen, det vill säga den illegala maffialedda organisationen som består av poliser och brandmän. Det innebär, förklarar Henrik vidare, att droghandeln här sköts av proffs, inte av ”frilanskriminella” som skjuter vilt och riskerar att döda oskyldiga som råkar vara på fel plats. Skjuts det här så är det med ett välriktat skott mot en utvald måltavla.
– Det är förstås otäckt det också, men inte farligt för folk i allmänhet.

På detta förhållandevis välordnade torg har nu helgens firande inletts som om där inte fanns någon måndag morgon. Henrik hälsar runt vid de olika borden på uteserveringen, träffar vänner och bekanta, beställer in öl till dem. Bland andra den amerikanske frilansfotografen Douglas Engle och det svensk-brasilianska paret Daniel Ribeiro Gonçalves och Celeste Costa. Det är livlig stämning innan klockan slagit 18 och festen ska pågå många timmar till. Söndagar är grejen här.
– När jag först kom hit fattade jag inte alls den här rutinen. Det är väl lördagar eller fredagar man festar på? E ni dumma i huvet eller?

Henrik driver med sina tidiga försök att tala brasilianare till rätta i detta avseende, och förklarar sedan det han då fick lära sig: Brasilien har sex dagars arbetsvecka. För många är söndagen den enda lediga dagen och den firas. Ofta börjar festen redan vid tolv och fyra på eftermiddagen står glädjen högt i tak. Många börjar arbetsveckan med baksmälla.
– Vilket i praktiken betyder att den börjar först på tisdagen.

Henrik har lärt sig älska söndagar, även om han fortfarande måste upp tidigt på måndag morgon. Det fina med den här typen av helgfirande, är att alla åldrar möts och har något att prata om. Någon har varit i kyrkan, någon på stranden, och någon på fotboll. Söndagen är rolig här, en aktiv dag. Kontrasten till Sverige lyfter han utan att jag säger något.
– I Sverige är ju söndagen den värsta dagen i veckan. Fy fan alltså, vilka rundor jag har gått i Malmö, till Kirseberg och tillbaka.

Söndagsångesten är borta sedan snart 25 år. Det har Brasilien gett Henrik Brandão Jönsson, liksom familj och ett eftertraktat jobb på Nordens största dagstidning.

Istället för stugan i skogen väljer vi en tisdagspromenad i den anlagda parken Aterro do Flamengo som Henrik kallar ”Rios Central Park”. Den cirka fem kilometer långa rundan hör till arbetsprocessen. Här tänker, joggar och promenerar han. Henrik berättar om parkens tillblivelse, guidar spontant och sticker in kuriosa och info om Rio under vårt samtal. Det är som en återkommande kärleksförklaring till staden och landet, vad han än beskriver. Även det som skaver, är byråkratiskt eller bara idiotiskt. Som att han till exempel ibland måste uppge sina föräldrars namn och adress när han ska registrera ett konto på någon brasiliansk sajt. Eller säkra en billig konsertbiljett med ett kilo ris. Han älskar brasilianarnas födgeni, trots allt.

Lite regn får oss att stanna till under ett uppspänt tält på stranden där beach-volleyboll spelas till hög och pulserande musik. En regnbåge över horisonten, Sockertoppen framför oss med linbanan som gått fram och tillbaka sedan 1912. Det är 29 grader varmt och Henrik har jobbat hela dagen, inte varit ute förrän nu. Han drar in syret djupt i lungorna och njuter. De ljumma regndropparna är verkligen inget problem för en som kommer från södra Sverige, men ”brasilianare klarar inte av regn”, så den försäljare som Henrik vanligtvis köper kokosvatten av här, är inte på plats. Vi får gå tillbaka in till favoritförsäljaren i Flamengo för att släcka törsten. Jag får fler tips. Botafogo är ”skitkul, finare och säkrare numera, men fortfarande funky”. Copacabana får tummen upp, men Ipanema gillar han inte. Där bor ”överklass och rasism, Bolsonaro-anhängare”. Rika som inte vill förändra Brasilien till det bättre. I Ipanema blir han själv fördomsfullt tilltalad på engelska och hans ex-fru som är svart betraktad som prostituerad.
– Det har präglat min syn på den stadsdelen. Jag går inte dit. Står inte ut där.

Distanserad blick på Europa har han också fått. Ser Sverige med andra ögon från den här sidan. Som ett land, djupt präglat av vad som är rätt och fel, där människor glömt att våra värderingar kommer från protestantismen. Trots det uppfattar svensken sig som sekulär, och detta motsägelsefulla beteende gör det svårt för migranter att förstå vad som är rätt och fel, resonerar Henrik. Eftersom svenskar inte har behövt emigrera på över hundra år har vi också svårt att sätta oss in i hur det är.

Oaktat denna analys står Sverige för trygghet och försörjning. Anställningen som DN-korre är en ”nästan heltid” och det vardagsliv och yrkesliv Henrik Brandão Jönsson vant sig vid kan han svårligen tänka sig att byta ut.
– Jag är lika glad varje morgon jag vaknar upp här, och möts av solen, säger Henrik och beskriver sin arbetsdag:

* Uppstigning halv sju, koll av latinamerikanska nyhetsmedier.
* Skrivtid fram till klockan 09, därefter frukost till nyheter i P1.
*Skrivtid fram till deadline, cirka klockan 13 (17 i Sverige).
*Lunch och sedan ett eftermiddagspass där han letar nya stories, bokar intervjuer, resor etc.

– En eftermiddag i veckan jobbar jag från stranden. Och när Sverige går och lägger sig behöver jag inte vara vaken, såvida inte Trump ska invadera Venezuela. Eller någon Nobelpristagare utses.

Han ser onekligen lycklig ut där, på sin balkong som vi nu bevistar för andra gången. 
Inte ens mina frågor om skilsmässan från Claras mamma påverkar positivismen. Att de var tillsammans i 17 år är ”jättebra”, en prestation, Henrik är supernöjd, tycker att det var skönt att skiljas. Exfrun tyckte visserligen att han städade ut spåren efter henne i lägenheten där de bott tillsammans lite väl snabbt. Det uppskattades inte till en början.
– Men jag ville ju ha det på mitt sätt, försvarar Henrik sin ommöblering.
– Jag köpte också en lägenhet till Claras mamma som hon fick göra som hon ville med, men eftersom vi i stort har samma smak ser den nästan exakt ut som min, haha.

De har gått vidare, båda två. Nöjd med att exhustrun hittat en ny partner, fast också lite avis, klev Henrik rakt in i gapet på en ”piranha”, en kvinna som glupskt likt en pirayafisk äter upp en mans inkomster. Att han blev blixtförälskad, men kanske sol-och-vårad, skrev han om i en humorfylld krönika i Faktum för ett par år sedan. Mindre kul var det i verkliga livet. Kärleken till Amanda blev faktiskt en rejäl smäll och Henrik fick ta sin terapeut till hjälp för att komma över det dubbla sveket, att bli både lurad och lämnad.
– Insikten om att allt handlade om pengar för henne, medan jag själv var djupt förälskad, var hemsk. Jätte-jättejobbig. Jag mådde verkligen skit.

I efterhand kan han se alla varningstecken som var så tydliga för omgivningen; exfrun, dottern Clara och Henriks ”extra-mamma” Marlene, på stammiskrogen Salvatore Café. Alla såg och sa. Men Henrik var kär, ville inte lyssna. Och Amanda, en fattig, outbildad vacker kvinna som blev mamma vid 16 och sedan dess arbetat med det hon har, lämnade honom när hon förstod att han inte tänkte försörja henne.
– Jag led i tio månader men nu är jag jävligt glad att jag kom ur det. De här tjejerna vet vad de ska spela på. De är proffs, det är ett yrke, och jag insåg det sist av alla.
– Alla gringos råkar ut för sånt i Brasilien, lägger han till. Kanske för att mildra insikten om att han borde ha varit smartare. I dag medger han att han nog ganska tidigt insåg att hon var en ”piraya”, men att han var för sugen på att ha en flickvän för att göra slut. Kanske hade det lite med klass att göra också. Han tyckte synd om Amanda vars bröder sålde tuggummi på bussarna när de var sju år för att det saknades mat hemma.
– Jag har skrivit om fattiga människor i hela mitt liv, men aldrig tidigare varit tillsammans med någon som kommer från riktig fattigdom. Nu förstår jag på ett annat sätt. Amanda har ingen aning om, och skiter i, vem som är borgmästare i Rio. Hon har fokus på att överleva.

Erfarenheten har inte bara ökat hans medvetande. Den har stukat hans tillit.
– Skulle jag träffa en tjej igen som inte har ett jobb, då vågar jag inte ge mig in i det.

Svarte, i Ystads utkant, gör skäl för sitt namn i december. Det är svart som i en säck, men ljusslingade uteplatser och julstjärnor leder besökaren genom byn. Här bor drygt 1 000 invånare, här finns förskola, skola, särskilt boende, lekplats, badstrand och en obemannad livsmedelsbutik. Inget av det syns där jag går, men efter 20 minuters promenad från tågstationen, i mörker och kallt regn, kommer jag fram till Fredrik Lindvalls radhus. Det är lätt att föreställa sig den havsnära idyllen här om sommaren, men nu är kontrasten mellan Svarte och Rio de Janeiro närapå komisk. Fredrik öppnar dörren och välkomnar in. En storebror i Sverige. Nästan tre år äldre än Henrik. Om bara någon vecka ska de träffas, för att fira jul ihop i Rio.

De lekte inte så mycket som barn. Fredrik var lugn. Henrik var …?
– Ja … hur ska jag säga … mer utåtagerande. Sprallig. Jag kunde uppleva honom som våldsam. Det hände att han slog till mig med något pingisracket eller så. Och då gjorde jag väl likadant. Undantaget var semestrarna som han skrivit om i Saudade-boken. Då hade vi ju inga andra. Då lekte vi, säger Fredrik.

En period av splittring beskrivs också i boken. Föräldrarna skiljer sig, den livlige Henrik går i högstadiet och mår dåligt av separationen och flytten till förort. Han är besviken på föräldrarna, skolkar från skolan och känner sig djupt sviken av sin bror när Fredrik skvallrar på honom.

Jag vill förstås veta vad Fredrik tycker om boken. Han svarar uppriktig som Henrik, men långsammare.
– Jag tycker mycket om boken, det gör jag. Delen om barndomen, där han skrivit lite ofördelaktigt, speciellt om våra föräldrar, kan jag så här i efterhand känna blev onödigt ofiltrerad. Jag fick ju läsa den innan, och tyckte att han fick ha sin story, det kändes inte fel, men nu ångrar jag mig lite att jag inte sa något. Det hade varit så lätt, med chat.gpt: ”Gör detta lite snällare …”

Fredrik ler när han säger det, han vet att Henrik står för sin text, och han tänker inte ta upp det med honom, säger han.

Har det skadat familjerelationen?
– Vår mor är lite sårad, det är hon. Men pappa kanske inte har läst, han är ju 88 år i dag och omgift sedan 40 år. Det där var ju längesedan.

Familjebanden är hur som helst intakta, att det skavt genom åren har periodvis både fjärmat och närmat, för precis som Henrik uttrycker Fredrik att med avståndet mellan bröderna i vuxen ålder har en ömsesidig glädje över att ses vuxit sig stark. ”Det blir kul och intensivt när Henrik kommer hem”, tycker Fredrik som beskriver sin lillebror som tidlös.
– Han har vänner i alla åldrar, från 30 till 90.

Och redan i unga år var Henrik en udda fågel i Malmö, med tidiga resor till Sydamerika och kindpussande. Jobbade på Ikea men var väldigt emot hela Ikea-idén. Han var ”både beundrad och betraktad som olämplig”.

Har han gått miste om något till följd av sitt livsval?
– Nej, jag tycker att han har gjort helt rätt. Folk frågar ofta när han ska flytta hem, men vi vet ju att han är hemma. Han har en brasiliansk dotter och är så fast i den kulturen och levnadsstilen – och den är ju jättehärlig. Jag förstår honom, jag är en helt annan person, men jag beundrar det valet.

Att vara anhörig till den frispråkiga Henrik Brandão Jönsson har en annan sida. ”Radioskandalen” tog familjen i Skåne på sängen.
– Det var morsan som skrev först: ”Nu har han väl gått för långt.” Jag läste Aftonbladet och … OMG. Stort uppslaget. Jag skrev till honom och han svarade: ”Ja, nu stormar det.”

Vad var din första tanke?
– Att han klarat sig så här länge är ändå ett under.
– Jag skrev till honom: ”Nu var det nära att du blev en sån där Swish-journalist”, säger Fredrik med glimten i ögat. Men på hans egen arbetsplats var det knäpptyst de första dagarna.
– De som vet att han är min bror, folk som läser honom, kommenterade det inte med ett ord.

Henrik fick uppleva PK-Sverige ”the hard way”, konstaterar Fredrik, som tycker att lillebror ibland är dåligt uppdaterad på det som händer i Sverige. Han försöker att informera honom så gott det går.
– Det som känns tråkigt är om denna händelse ska göra att han hamnar i ett fack av kända sexistiska kändisar. Jag tror att Henrik känner att det där är mer över än vad jag gör.

Bröderna är förenade i Brasilien när detta skrivs och jag tänker på den hypotetiska fråga jag ställde till Henrik någon av dagarna vi sågs i Rio.

Vad skulle hända med dig om du tvingades flytta tillbaka till Sverige?
– Jag tror att jag skulle dö själsligt. Jag skulle sakna Brasilien så mycket att jag inte skulle kunna hantera det. Jag hade börjat klaga på Sverige, och hävda att allt är bättre i Brasilien och till slut hade säkert ingen velat umgås med mig längre. Jag hade blivit bitter och ensam.

Om vare sig Brasilien eller Sverige vore givna skulle Neapel kunna vara ett alternativ, kommer han fram till efter lite resonemang.
– Jag brukar jämföra Rio med Neapel faktiskt. Det är oordnat, högljutt, vilt och lite mer urringat.

Lockelsen till det oordnade vilar inte bara på en äventyrlig lusta. Som många journalister drivs Henrik Brandão Jönsson också av ett intresse för vetenskap. Hjärnan mår bra av att lösa problem, konstaterar han och Sverige är helt enkelt för välordnat för hans skalle. I Rio, däremot, finns inga regler.

Finns det verkligen inga regler i Rio?
– Nej. Jo! En, och den är viktig: Du får inte byta om på stranden. Det anses vulgärt. Det gör man bara inte, säger Henrik, med tryck på det skånska ”ente”.

Insikten att jag lyckats bryta mot den enda regel som tydligen förenar invånarna i världens femte största nation sjunker in. Jag har betett mig vulgärt i Rio. Ändå lite kul.

Framtiden för Henrik är både viss och oviss. Han vill jobba på. Skriva fler böcker. Skriva mer om musik. Det finns fler ställen att se. Ekonomiskt kommer han att klara sig bra, någon sorts brasiliansk garantipension på 10 000 kronor i månaden är att vänta så småningom, bostadsrätten är betald, intäkterna från de senaste böckerna över förväntan goda och en lunch är fortfarande billig. Det som är dyrt, och som han måste ha råd med, är sjukförsäkringen.
– Har jag inte råd med den hamnar jag i den allmänna sjukvården. Det vill man inte här. Då får jag åka hem till Sverige.

Lösningen på sin sista vila har han också.
– Jag ska dö i Brasilien, men begravas i Sverige. Om gud vill.

Blev då själva livet som han hade tänkt sig? Henrik Brandão Jönsson ser för en sekund överraskad ut. Sedan skiner han upp och svarar, ovanligt stillsamt:
– Nej. Det blev bättre. Mycket bättre.