Fares Fares: ”Jag är inte så nostalgisk av mig”

Fares Fares har lyxen att kunna välja de roller han vill spela. Utmaningen är istället att hålla karriären intressant. Att välja rätt, och att välja bort.
– Det finns mycket material som inte är bra, så det gäller att hålla huvudet kallt.

Av alla de val han gjort är det bara ett projekt han inte skulle valt om i dag, säger Fares Fares, utan att röja vilket.

Innan alla filmer och tv-serier var det teater som gällde. Under högstadietiden i Örebro fick han frågan om att vara med i en amatörteatergrupp som behövde en ung kille från Iran.
– Jag sa att jag kom från Libanon, men fick svaret att det inte spelade någon roll.

Han testade och blev fast i skådespelandet, sökte flera gånger till Teaterhögskolan i Stockholm, utan att komma in. Men på folkhögskolan i Wendelsberg i Göteborg blev han antagen, och del av teaterkollektivet Tamauer. Senare stod han på Stadsteaterns scen.

Innan han bestämde sig för att flytta till storstan tog han ett sabbatsår från teatern och jobbade i kassan på Sturebiografen och Skandiabiografen, där vi möts denna dag.

Hur kunde du lämna Västkusten?
– Ja, hur fan började det egentligen? Kanske var det brorsan som fick mig till Stockholm eller så ville jag ha ombyte. Att flytta till Göteborg från Örebro var perfekt. Det var en fantastisk tid. Jag älskade att vara där. Jag tyckte väldigt mycket om Göteborg, faktiskt, säger Fares Fares och låter lite som att han inser det i sittande stund.

Inne på Skandiabiografen på Drottninggatan visar han var kassan brukade stå på hans tid. I dag hänger ett skynke för och han tycker det är synd för de vackra väggmålningarna döljs. Vi går förbi en stor plastpåse fylld med förpoppade popcorn. Den ser grotesk ut och får Fares att överväga att slopa sitt favoritbiosnacks i framtiden. Han sätter sig i en av de röda sammetfåtöljerna i den tomma salongen. På scenen står en kvinna och förbereder sig inför en presentation och Fares frågar vilken film hon ska visa. Men kvinnan svarar inte, hon pratar inte svenska. En av hennes kollegor förklarar vem det är som frågar, nämner olika filmer han varit med i, men hon har ingen koll. Härinne ska den sista filmen i Egypten-trilogin ha premiär i november. Fares Fares är ”extremt stolt” över filmerna han gjort tillsammans med regissören Tarik Saleh: The Nile Hilton Incident (2017), Boy from Heaven (2022) och nu Eagles of the Republic (2025). Den sistnämnda handlar om George Fahmy, en av Egyptens mest älskade filmstjärnor, som spelas av Fares Fares. När regimen pressar honom att medverka i en propagandafilm som ska glorifiera diktatorn tvingas han in i en rad personliga, karriärmässiga och politiska konflikter.
– George beter sig mycket mer som en filmstjärna än vad jag gör. Framför kameran kan jag sticka ut, men bakom är jag ganska lugn. Förr var skådespelare lite mer ”larger than life” och jag har baserat George på de egyptiska stjärnor jag växte upp med, som var lite i stil med italienaren Marcello Mastroianni, säger han.

George har till exempel krav på att det ska finnas sashimi i logen. Fares själv gick ner 15 kilo för rollen och åt främst sallad och fisk under inspelningen.
Fares Fares och Tarik Saleh är bästa vänner och regissören har sagt att han aldrig tänker göra en film utan Fares. Duon träffades i Stockholm när Fares gjorde en pjäs med Eva Bergman på Stadsteatern.
– Det var en föreställning om Guantánamo och Tarik höll ett föredrag för oss eftersom han hade gjort en dokumentär om fängelset. Vi pratade lite då, och senare sprang jag på honom i Los Angeles. Då blev vi vänner på riktigt.

Vad pratar ni om, förutom film?
– Mest skit. Det finns ingen annan jag kan prata med om så meningslösa saker. Vi kan sitta och diskutera ett sånt här i tre timmar, säger han och håller upp en liten pappersficka som sushipinnar brukar komma i.

Vad är det bästa med Tarik som regissör?
– Hans intellekt. Han är en otroligt smart och skarp människa.

Det verkar fler än Fares Fares tycka. För Eagles of the Republic blir Sveriges Oscarsbidrag. När Tarik Saleh kommenterade tillkännagivandet sa han att det är stort av Sverige att nominera en film som utspelar sig långt från Sverige. Och på arabiska. Trilogin har inte varit helt lätt att spela in. Filmerna skildrar maktspel, korruption och religionens roll i Egypten och under första filmen, The Nile Hilton Incident, blev teamet förföljda av säkerhetspolisen. De fick information om att Tarik var tvungen att lämna landet, annars kunde de inte garantera hans säkerhet. De senare filmerna fick därför spelas in i Istanbul istället.

Nu är trilogin om Egypten avslutad och det ska inte bli några fler filmer på temat. Vad som väntar honom och Tarik Saleh härnäst kan han inte säga. Men de gemensamma idéerna finns där, säger Fares Fares.

Av de tre rollerna du spelat i trilogin, George, Noredin, Ibrahim, vilken gillar du bäst? 
– Alla har varit fantastiska att göra. Men jag skulle helt klart helst umgås med George. Vi skulle snacka om film och dricka bra viner.

Vad för vin?
– Rött!

George blir ju tvingad att spela landets ledare. Vad skulle du säga om du fick frågan att spela statsminister Ulf Kristersson?
– Jag skulle nog haft samma replik som George. Mannen är 150 centimeter.
– Det hade varit min första reaktion, säger han.

Fares Fares skrattar, lutar sig tillbaka, pratar i lugn ton och svarar på alla frågor utan att tveka. Men han är ändå fåordig. När jag frågar om relationen till Libanon blir svaret kort: Jag är inte så nostalgisk av mig.

Han kom hit som tonåring. Mamma Maria hade gång på gång tagit med barnen till Sverige i hopp om ett tryggare liv. Släktingar här hade talat varmt om landet. I Sommar i P1 2019 berättar Fares hur familjen placerades på en flyktingmottagning och väntade på att få avslag, som de tidigare fyra gångerna. I programmet spelar han upp ett inslag av Rapport från 1987 där hans mamma berättar hur hon blivit avvisad fyra gånger, trots att psykologer konstaterat att barnen var skadade av kriget. Ett kloster i Beirut och släktingar i Sverige hade hjälpt henne att ta sig hit.

I ett försök att få stanna rymde Fares och en annan kille från mottagningen. De tänkte att familjerna inte kunde skickas tillbaka om barnen saknades. Men under timmarna han var borta kom beskedet att de hade fått uppehållstillstånd. En hjälteinsats i onödan.

Vad tror du hade hänt om ni inte hade fått stanna?
– Jag vet inte, det är svårt att säga … , säger han och blir tyst ett tag.
– Jag hade inte hållit på med teater i alla fall. Jag tänkte länge att jag skulle bli arkitekt eller läkare. Men jag tror inte att mina föräldrar hade gett upp. De hade försökt igen.

I flera tidigare intervjuer har Fares Fares fått frågan vad han tror att det gjort med honom, att han vuxit upp mitt i ett inbördeskrig. Själv verkar han ointresserad av att söka förklaringar bakåt. Det känns nästan befriande, i en tid då vi förväntas kunna härleda varje beteende till barndom och trauman.

Fares anpassade sig snabbt till sitt nya land. Lärde sig svenska på tre månader. Längre tid tog det att förstå kulturen … oskrivna regler, vilken musik man skulle lyssna på och vad som var rätt och fel att gilla. Lärarna som skröt om honom inför klassen gjorde det inte lättare. I Libanon var han bäst i skolan, hyllades för det. Fick han beröm i Sverige hamnade han utanför.

Sedan han kom hit har han bara återvänt till Beirut en gång, för snart 20 år sedan. Det gick inte så bra. Bomber föll över staden och resan som skulle bli avkopplande slutade med att Fares och hans bror Josef fick fly med evakueringsbåtar från Cypern.

Fares Fares älskar Sverige. Det här är hans land och han skulle aldrig byta ut det mot filmstjärnemeckat Hollywood.
– Jag har spenderat mycket tid där, men aldrig haft en tanke på att flytta dit. Det är som att allt och alla har ett filter, en vägg man aldrig kan komma igenom, säger han och utvecklar varför han väljer Sverige.
– Det råder en konsensus om att vara vettig och min personlighet passar in bra. Men självklart finns det mycket som är skit här också, inget land är perfekt, säger han.

Hur ser du på migrationspolitiken?
– Den har ju blivit stramare och stramare under en tid och det har inte bara hänt i Sverige, vår politik  är influerad av resten av världen. Inbördeskriget i Syrien påverkade det politiska klimatet överallt. Nu går alla mot höger.

Vad tycker du om riktningen?
– Det är ett tunnelseende som blir trängre och trängre. Kanske måste folk hamna i ett läge där de inte ser något längre och vi kan börja om. Ta ett nytt avstamp och studsa tillbaka till det som var mer medmänskligt och demokratiskt.

Fares Fares är född kristen ortodox och växte upp i en familj där tron var levande. Men i dag tror han inte på Gud. Det var ingen specifik händelse som fick honom att förlora tron, utan en längre tid av reflektion kring vad den bidragit till som fick honom att lämna religionen bakom sig, förklarar han. Han växte trots allt upp i ett land med ett inbördeskrig på grund av konflikter mellan muslimer och kristna.
– Jag tycker att det skulle vara spännande om ingen var religiös. Om ingen blev presenterad idén om en tro före 20-årsåldern. Jag vill veta hur många som skulle tro på Gud då, säger han som numera ”bara” tror på människan och att de allra flesta av oss vill gott.

Fares Fares syns inte sällan på röda mattor under galor och festivaler, och ofta har han sin kärlek Clara Hallencreutz vid sin sida. Tillsammans har de två söner, fyra och sex år. Än så länge har barnen  inte lärt sig arabiska och det beror på Fares egen lättja.
– Vad kämpar vi för, en generation? De kommer ju inte att föra språket vidare … Jag vet att jag kommer att få skit för det när de växer upp, men de kommer över det, säger han och medger att han ändå skulle tycka att det vore spännande att i alla fall visa sönerna sitt tidigare hemland.

Själv pratar Fares Fares arabiska med sina föräldrar som bor i Jakobsberg. I dag är de pensionärer, men hemma i Libanon drev de ett bageri tillsammans där de gjorde piroger och när de kom till Sverige hade de en loppmarknad som senare blev butik. Hans mamma arbetade också som lokalvårdare i Polishuset i Örebro. Familjen Fares har starka band och de träffas ofta.

Pappa Jan blev känd för svenska folket i Jalla Jalla och Kopps där han spelar ”Farsan” och i ett klipp från SVT-programmet Skavlan (2010) blir han och sonen Josef Fares intervjuade. Jan får frågan om han gråter lätt, men svarar nej och skakar på huvudet.

Jag ger Fares Fares en liknande fråga.

När grät du senast?
– Jag gråter på film, men utanför är det snålt. Jag blev lite känslosam när jag höll ett tal till brorsan på hans bröllop nyligen, säger han och tror att senaste gången han grät var när yngsta sonen föddes. Det är över fyra år sedan.

Om Fares Fares är helt ledig och inte ens ska tvätta sätter han på sin gamingdator och lutar sig tillbaka framför sin stora skärm och försvinner.
– Det är det mest avslappnande som finns. Jag spelar i mitt eget tempo, inte online med andra. Jag är inte för hets-grejer, att skjuta och sånt är det värsta jag vet.

Han förklarar att människor har fördomar om spelvärlden och att det beror på okunskap. Att det inte skulle vara tillräckligt intellektuellt är fel, menar han. Världarna han rör sig i är tungt berättelsefokuserade, kräver sin research och närvaro. Det kan vara dator-, bräd- eller rollspel. Det sistnämnda är favoriten som han regelbundet gör med ett gäng vänner. Det var i Göteborg som intresset började. En tjej som gick på samma folkhögskola hade en pojkvän som var spelledare. Hon fick Fares att följa med en kväll och där öppnades en ny värld för skådespelaren. Men i Stockholm blev det paus till dess att de skulle flytta till en ny lägenhet och Clara hittade hans gamla spel i en låda på vinden. Hon lade ut en bild på Instagram. På den vägen tog det fart igen när det visade sig att andra i hans närhet spelade.

Hade han själv fått bestämma var vi skulle ses i dag så hade det varit på Alfa-spel i Årsta som är Nordens största spelbutik med en spelklubb på nedre plan, berättar han. Det förvånar mig att vi sitter här på Skandiabiografen och inte där.
– Du får bli sur på min pressagent, inte på mig, säger han.

När Fares Fares pratar om spel vaknar han till liv, framstår lite som en spelambassadör och får mig, som inte gillar att spela, att känna att jag verkligen har missat något.
– För mig är det som att du skulle säga att du aldrig lyssnat på musik eller sett en film på bio. Du går miste om så mycket.

Han tipsar om ett som kan vara bra att börja med, där man spelar mot spelet och inte mot varandra. Några minuter senare har jag plötsligt klickat hem brädspelet Arkham Horror.
Fares Fares ritar till och med egna figurer. På ovansidan av hans läderboots skönjer man en drake. De är designade av honom själv och i höst släpps en kollektion med bootsen i samarbete med ett skomärke. 

När han inte jobbar eller spelar skriver han på en ny långfilm. Debuten som långfilmsregissör kom 2023 med filmen En dag och en halv (Netflix). En thriller där en pappa i desperation kidnappar sin expartner för att få träffa sin dotter. Idén till handlingen kom från en händelse Fares själv läst om i tidningen. Vad kommande manus handlar om avslöjar han inte i dag.

I bilen en stund senare  planeras hösten i baksätet. Premiären för Eagles of the Republic närmar sig och det visar sig att kommande science fiction-serien Vi kommer ifred (TV4) får premiär samma dag. I den spelar Fares Fares chef på Myndigheten för civilt försvar och Evin Ahmad är forskaren som utreder de märkliga händelserna.

Fares och hans pressagent försöker reda ut logistiken: Hur ska han hinna delta på båda visningarna? De pratar om media och tv-soffor och hur han får medverka via FaceTime på ett av de planerade tillfällena eftersom han är på resande fot. Fares agenda är full och under hösten spelas nya roller in. Om dem kan han dock inte heller prata … Men vi vet att han i somras spelade in långfilmen Arkipelag (premiär hösten 2026) som Alex Schulman skrivit och regisserat. Filmen handlar om tre pappor som följer med sina barn på en skolresa som går åt helvete. Fares Fares spelar den ena, Linus Wahlgren den andra och Gustaf Skarsgård den tredje.

Jag berättar om ett avsnitt av podden Alex&Sigge där Alex delar en incident som skedde under andra inspelningsdagen av Arkipelag. Alex säger att en av skådespelarna blev upprörd över hans regi, men han nämner inget namn så jag frågar Fares vem det var. Han lyssnar inte på deras podd, så jag får spela upp segmentet:

Alex: ”Jag berättade för en av skådespelarna hur jag ville att hen skulle röra sig. Den här personen sa att jag inte skulle säga hur hen ska gå. Då sa jag hur menar du?
´Du dödar mig. Jag kan inte vara den här karaktären om jag är i ditt fängelse.´
Jag bara: Fängelse?
´Ja, det blir ett fängelse om jag är fast i dina tankar om hur jag ska gå och stå. Det måste vara intuitivt, jag måste få känna mig fram.´”

Fares Fares lyssnar och kliar sig lite i håret. Jag försöker hitta tecken på att det skulle kunna vara han …

Är det dig Alex pratar om?
– Jag säger inget, men jag var i rummet, och jag var på skådespelarens sida, svarar han och går från att luta sig mot en bänk till att ställa sig upp. Med hela kroppen förklarar han hur det är att vara skådespelare.
– Det är så utsatt. Under en filminspelning jonglerar vi med känslor och ibland tar de överhand. Vi har ingen kontroll och konflikter kan uppstå. Men man måste vidare, säger han och fortsätter: 
– Ingen bra skådespelare jobbar utifrån hur man ska gå eller stå. Du ska följa magkänslan och det som händer i rummet. Hur du ser ut och beter dig mot mig, säger han och vänder sig mot mig. 

Han nämner stora skådespelare som följer sin intuition, Al Pacino, Robert De Niro, Meryl Streep … Javier Bardem. Och så nämner han namn som har en annan teknik. De kallas ”spegelskådespelare” och Kevin Spacey är en av dem. Han läser manus framför spegeln.

Jag undrar om han själv gjort det någon gång.
– Aldrig! Fy fan heller! säger han och det känns som att frågan är en förolämpning.

Tillbaka till Arkipelag och inspelningsdagarna ute i skärgården. Jag frågar hur Alex Schulman var som regissör.
– Jag gillar honom. Han visste vad han ville med sin text, och det kommer han långt med, säger Fares och lägger till:
– Jag har fått hans senaste bok som jag ska börja läsa. Men jag är väldigt långsam, och det tycker han nog också …

Bokläsning hör inte till Fares Fares vardag. För honom är det manus och spelregler som gäller.

Några veckor senare är det bokmässa i Göteborg och Alex Schulman syns och hörs överallt. Under ett seminarium refererar han till samma händelse som i podden, och säger nu att det var Fares Fares och Gustaf Skarsgård som inte ville ta hans regi. Berättelsen är förändrad. När Fares Fares lyssnade på podden gav han mig känslan av att det inte var honom det handlade om. Men så har jag just mött en av landets främsta skådespelare.