Bea Szenfeld: Ska vi inte bara förbjuda ordet tillväxt?

Barnaåren i Polen och mormors sömnad danade henne, ungdomsåren i Sverige med Madonna, Björk och hiphop formade henne och som vuxen har mode­designern och konstnären Bea Szenfeld alltid satt hantverket främst.
Till nästa generation är budskapet kort: Använd händerna.

Bea Szenfeld fick lära sig tidigt i livet vad hantverket gör för en människas hjärna, hjärta och hälsa i största allmänhet, och nu oroar hon sig. Såväl för samhällsutvecklingen som för nästkommande generationer. Vem ska ta över alla handfasta uppgifter när de unga varken vill eller kan?
– Det kommer att bli kaos. Jag vill bara påminna om det. För vi måste även i framtiden ha människor som kan sy kläder och bygga hus.

Vårt möte sker på Millesgården i Stockholm, för att det är en för Bea betydelsefull plats, men också för att vi inte kan komma till hennes ateljé som vi först önskat. Utsatt för oönskad uppvaktning har hon tvingats dra en gräns. Bea Szenfeld väcker starka känslor, i synnerhet hos arga män.

Över en vegansk och glutenfri måltid som hon beställer med ursäkten ”jag är så jobbig” sitter vi på uteservering med utsikt över Millesgårdens fantastiska skulpturpark. Bea Szenfeld känns långt ifrån jobbig. Hon har ansträngt sig för att hitta datum, vikt åtta timmar i sin kalender och släpat med sig tunga verk och material för att vi ska kunna genomföra det vi tänkt oss. Och i den sms-tråd som format vårt upplägg är det hon som avslutar med ”Underbart!” Tusen tack!”. Trots att hon hade kunnat vara upptagen med Lady Gaga, Björk, Tommy Hilfiger, Elle-galan eller någon stor utställning i New York.

Bea Szenfeld registrerar sin omgivning under pågående samtal. Undrar i en tankepaus om de andra damerna här bara ska dricka vinlunch eller faktiskt också besöka museet? Försöker hjälpa en nytillkommen gäst genom att påkalla en ung servitörs uppmärksamhet. Han är uppenbart praktikant, har hörlurar i öronen och registrerar inte sin omgivning lika bra. En stund senare tappar han bestick på marken och ett fullt vattenglas över en familj med barnvagn. Bea kommenterar: ”Såg du? Ja titta, nu hjälper folk honom istället. Eller får han skäll? Ojoj. Nu drar han upp byxorna och går härifrån.”

Hon undrar vad det ska bli av dem, dessa unga, rådvilla, som alla vill bli kända och berömda men helst inte göra det handgripliga. Lyfter lite överraskande fågelskådning som ett exempel på en sysselsättning med oskrivna rutiner som måste skötas även i framtiden. Bea Szenfeld ägnar sig åt detta intresse sedan en tid, och bekymrar sig för återväxten.
– På lördagsmorgnar brukar det komma en man som är huvudutfodrare, en volontär som fyller på fågelhusen med mat. En fåordig man som har koll på vilka som står där och skådar. Vem tar över hans uppgift en dag? Det kanske måste bli jag som gör det ...?

Det är så hon pratar. Med frågeställningar kring allvarsamma funderingar och en glimt i ögat. Emellanåt krassa konstateranden:
– Det är så ute med oss. Jag är faktiskt väldigt glad att jag inte växer upp nu. Det låter tråkigt men jag skulle aldrig vilja ha den press på mig som sociala medier kommer med. Alla de där detaljerna som lämnas ut och som ingen behöver veta. Det finns inget kvar att ta reda på. Nyfikenheten är borta, säger hon. Konstaterar sedan att hon är en tant, sedan länge. Anti nymodigheter. Säger att hon såg tendenserna redan för 15 år sedan; skrädderier som lades ner, ingen som tog över, materialbutiker som upphörde. Nämner detaljhandel som Knapp-Carlsson.
– Behöver folk inte knappar längre?

Förändringarna har kommit smygande men nu ser hon att det rasar.

Hållbarhet och handarbete har varit med henne hela livet. Barndomsåren i Polen på 1970- och 1980-talen präglades av ransonering och en allmänt utbredd fattigdom som vi i Sverige vid den tiden sedan länge lämnat bakom oss.
– Medan ni kollade på Mello och röstade på Abba hade vi utegångsförbud på kvällarna och ransoneringslappar. Det fanns inte så mycket att drömma om. Televisionen var statsstyrd och visade bara svartvita ryska filmer.

Det som var en självklarhet för Bea under barndomsåren, då hon tillbringade dagarna med mormor Barbara som var ”överstesömmerska” och lärde sitt barnbarn att baka, laga mat, sy, brodera och sticka, blev exotiskt och excentriskt när hon senare kom till Sverige med sin mamma i hemstickade kläder. Då var hon elva.
Mötet med allt som nu erbjöds men dittills varit otänkbart för den polska flickan blev en kulturkrock som givetvis formade. Men samtidigt som hon upptäckte film och musik, Madonna och George Michael, så småningom utbytta mot Wu Tang Klan och Massive Attack, fortsatte den unga Bea att göra saker med händerna.
– För det finns ju inget bättre. Hantverk är ett så fint sätt att komma in i ett liv, träffa nya människor. Hantera stress. Vi lever i dag i ett samhälle där allt handlar om pengar och tillväxt. Hur blev det så?

Aktivisten glimtar till i ögonen som plötsligt smalnar.
– Ska vi inte bara förbjuda ordet tillväxt?

Att det går att förändra sitt konsumtionsbeteende vet hon av egen erfarenhet. Som framgångsrik modedesigner i decennier hade man kunnat tänka att hon skulle ha en garderob större än de flestas, men Bea Szenfeld har färre plagg än vad som ryms i en enkel Ikeagarderob (fast någon sådan har hon inte).

Det är ingen uppoffring.
– Jag har bara ifrågasatt vad jag behöver och kommit fram till att det är mindre och mindre, och nu är det väldigt lite. Om du kollar på foton på mig så ser du att jag alltid går i … det här, säger hon och visar på sin långa skjorta, ”särk”, och enkla byxa. Den begränsade garderoben innebär, som hon säger själv, att hon alltid är väldigt kall på vintern och varm på sommaren.

– Vår och höst, då passar mina kläder. Resten av året får jag bara stå ut.
Mer allvarsamt konstaterar hon att det inte är så krångligt som många tänker att avstå inköp av nyproducerade saker, animalisk föda och bil. Om du ställer upp dina egna regler så är det bara ett beslut.
– Och vet du, jag kan röra mig fritt på gatan och uttrycka mina åsikter, trots att jag går i gamla kläder, säger Bea Szenfeld som förundras över hur ”hjärntvättade vi har blivit kring hur allt ska vara”. Påpekar vad vi går miste om längs den där tillväxtvägen.
– Om jag hade nya plagg varje vecka så skulle jag sluta längta. Det vore hemskt, säger hon och tillägger, för att inte döma, att alla väljer själva.

Men bara sekunden senare, när vi glider in på ämnet loppisar och ändlösa porslinssamlingar kommer aktivisten fram igen:
– Det borde väl ändå vara kriminellt att tillverka nya bestick! De går ju aldrig sönder! En liten paus i den tillverkningen hade i alla fall varit fint.

Ett resonemang följer om hur bra det hade varit om alla kommunala skolor, äldreboenden och arbetsplatser hade förbud mot att köpa nytt porslin. Att det också skulle innebära att alla istället fick äta på vackra tallrikar med guldkant, och bra silverbestick.

Hon har ”hängt mycket med Gunilla Pontén” genom åren och berättar nu ivrigt om hur den äldre kollegan invigt henne i silverbestickens hemlighet. Dagens nytillverkade ”kan inte ens spetsa en grönsak, fånga upp en soppa eller skära något kött”. Klart man blir förbannad när man tänker på allt som tillverkas i onödan, och dessutom är av dålig kvalitet. Vad håller vi på med? Att invända med argumentet att begagnat kan vara äckligt eller ofräscht biter ingenstans. Det är ju på loppisar du hittar världens bästa lakan.
– Jag är ju lakansfetischist! Är det inte egyptisk bomull så ligger jag hellre på en heltäckningsmatta.

Återigen är det mormors förtjänst. Hennes ärvda, hemvävda lakan ”som blir blanka när man manglar dem, ah … helt ljuvliga, håller i evighet”.

Kanske är det lättare om man kommer från små omständigheter. Bea lärde tidigt värdet av gamla saker, arvegods och utvecklade en känslighet för material. Men att hushålla med jordens resurser handlar inte bara om jorden, menar hon. Återhållsamhet har också betydelse för vår individuella livskvalitet, kreativitet, fantasi och personliga utveckling. Hon tar ett annat exempel:
– Vi gjorde aldrig något dyrt när jag var liten. Barn behöver inte det. De behöver bara få hänga med. Får de hjälpa till från tidig ålder blir det aldrig sura miner när man senare ber om det. Då blir det en självklarhet och en trygghet. Det är viktigt att ha en uppgift, konstaterar vi och har därmed knutit ihop säcken: Vi mår bra i skallen av att göra något med händerna.

Hon borde starta en egen skola, säger jag.
– Kanske det, säger Bea, och kontrar:
– Men vem skulle gå där?

Ja, vem vet? Medelåldern på de workshops hon hållit här på Millesgården är förvisso inte så låg, men har ändå kommit med kunglig glans. Elisabeth Tarras-Wahlberg var med när de gjorde blommor av kaffefilter i vintras, berättar Bea och jag får veta att den före detta hovmarskalken inte bara var engagerad, ambitiös och jättetrevlig, hon var också bra på själva hantverket.

Förebilderna är viktiga. Kungligheter, världskändisar och politiker får mer än gärna driva hennes budskap genom att bära hennes uppmärksammade kreationer i papper och återvunna tyger. Men frågan är om inte lärarna ändå är Bea Szenfelds viktigaste ambassadörer. Hon älskar att vara ute i skolorna och sprida hantverksglädje. Visa de unga vad händerna kan göra för hjärnan och att saker kan få ta tid. Att man inte behöver starta ett företag bara för att man börjar brodera. Att man inte måste tjäna pengar på allt man gör.

Vägen till eleverna går förstås via passionerade lärare och så fort hon möter en brukar hon erbjuda sina tjänster och uppmuntra dem att söka Skapande skola-pengar för konstnärliga projekt. Själv skolkade Bea Szenfeld från det mesta i gymnasiet, utom de estetiska ämnena. Kanske just för att hon var så målmedveten. Hon valde att gå ett estetiskt gymnasium på annan ort, De la Gardie-gymnasiet i Lidköping. Bodde inackorderad. Det skulle visa sig gå bra även med selektiv skolgång. Tillskärarakademin, Valand och Beckmans följde och grundlade stora framgångar i modebranschen. Men redan i unga år fick hon nog av att skapa massproducerade kommersiella kollektioner och fastnade successivt istället för detaljerna. Accessoarerna.
– De blev större och större och till slut tog de över helt.

Bea Szenfelds skapelser i papper blev också en kommersiell succé. Men nu befann hon sig på en annan arena. Konstens.
Hon säger att konstbranschen inte ville ha henne först, modebranschen hade hon lämnat och slöjdarna var inte imponerade av hennes skulpturer i papper, tyckte att hon var för slarvig. Konsthantverkarna tog henne för galen.
– Rent psykiskt infann sig ett frågetecken när jag tappade min identitet. Vilket fack tillhör jag? Jag vet fortfarande inte, men brukar svara att det beror på vem jag hänger med. Jag anpassar mig.

Redan i grundskolan utvecklade Bea Szenfeld en stark motvilja att jobba i grupp. Att samarbeta med andra är fortfarande ingen självklarhet, de många ensamma timmarna i ateljén är alltför njutbara. Men då och då behövs samarbete för att ge en push, få henne att tänka i nya banor, säger hon. De är också viktiga för att lära känna sig själv och sina egna gränser.
– Hur mycket ska andra få påverka vad jag gör? Jag tror på samarbeten, men de får inte ta över.

En flashback till modeåren får henne att tänka på hur ofta hon fick, och reagerade på, frågan: Vad är trendigt framöver?
– Ska jag veta det? Jag brukade svara: ”Ja, jag antar byxor, kjolar och tröjor?”

Att vara den som sätter trender är ett otacksamt jobb, det går ju inte att spå, och därför tycker hon att det är bättre att vara i konstvärlden.
– Där är inget fult eller snyggt, det är ”intressant”. Där är man också intresserad av processen. I modebranschen vill man veta vad saker kostar.

Att kunna vara en annan röst i de sammanhangen blir då det viktiga. Som när hon gör en kreation av papper eller lapptäcken till Alice Bah Kuhnke inför Elle-galan.
Själv skulle hon aldrig sätta på sig sina egna kreationer.
– Nej, de är så tunga och obekväma. Det är jobbigt nog för mig att lämna min ateljé, skulle jag dessutom ha obekväma kläder på mig – nej det skulle inte hända.

Nyfikenheten och lusten är starka drivkrafter och med åren har hon fått pröva sin röst också i radio. Hon gjorde podradio en säsong, Klädkoden, med Petri Tigercrona, intendent på Statens historiska museer. Fem energiska avsnitt om hår, smink, polskt mode, kändiskläder och funktionsplagg. Femte avsnittet slutar med en cliffhanger. Men något sjätte avsnitt har det inte blivit.
– Det var kul, men blev en ekonomisk fråga i slutänden. Så den är lite på evighetspaus, för nu vet jag hur mycket tid det tar.

Bea Szenfeld har också gjort ett Sommar i P1, 2014, med klassiska citat som ”Att vara sjuk i ett sjukt samhälle är ett sundhetstecken”. Hon utvecklar resonemanget:
– Det här att alla i dag ska vara så framgångsrika. Det är ju inte sunt. Det har blivit en sorts folksjukdom. Tittar vi en–två generationer tillbaka så var människor nöjda med själva livet, säger Bea och halkar åter in på det sunda hantverket, som inte skiljer fattig från rik.

I sitt sommarprat berättar hon om män som kallat henne psykiskt sjuk, tråkig, tjock, svartsjuk, galen och annat nedsättande. Det har med åren gjort henne ”latent homosexuell” och tänkta äktenskap har avbokats. Hon inser att det kan vara svårt att leva med en person som kräver ensamarbete i studio långa dagar, som alltid sätter arbetet först. Bea Szenfeld hatar inte män. Hon är bara starkt emot att bli styrd i tanke och känslor. Därtill ogillar hon otrohet. Hon känner helt enkelt att livet utan dessa ingredienser är bättre.

Inte leva i en relation är ett bra sätt att undvika problem.
– En av mina bästa vänner och jag brukar skriva till varandra och när vi beklagar oss över olika motgångar avslutar vi alltid med: Det här är skitjobbigt, men tänk om vi hade man, barn och huslån på detta! Ja, det gäller att ducka i rätt ögonblick.

Som barn visste inte Bea Szenfeld så mycket om sin mormors mörka bakgrund, men i dag kan hon själv berätta att Barbara som 18-åring blev tillfångatagen av tyska soldater, förd till en bondgård i Finland och först efter tre veckor fick hennes föräldrar ett brev om att hon var satt i tvångsarbete hos en bonde på obestämd tid. Sedan placerades hon på en fabrik för att sy uniformer åt tyska militärer.
– Det blev hennes ungdom. Tänk sen när det blev fred och de skulle bygga upp sitt land igen, alla dessa traumatiserade människor som överlevt. Hela Polen var ju i ruiner …

Vem hon själv hade varit om hon hade gått igenom något sådant har Bea Szenfeld funderat över många gånger.
– Jag hade behövt vara ledig resten av mitt liv, gå i terapi och eventuellt bara långa promenader. Men mormor bara: Nu sätter vi igång och bygger oss ett hus.

Hur mycket mormors hantverk, hennes sömnad, stängde ute demonerna får Bea aldrig veta. Men överlevarna i Polen klarade tillsammans av att resa sig, och det får henne att igen reflektera över dagens unga och hur vi i de äldre generationerna behandlat dem.
– Borde vi ha dragit åt svångremmen lite grann för att lära dem att orka resa sig efter en jobbig dag?

I taxin från Millesgården på Lidingö till fotoateljén på Södermalm pratar vi en lång stund om de tidigare nämnda statliga kulturpengarna som skolorna kan söka. Nya orosmoln tornar upp sig. Kanske försvinner fonden en dag om man pratar om den för mycket?

För Bea Szenfeld har den inneburit flera stora och kreativa miljöprojekt tillsammans med grundskoleelever runt om i Stockholm. Elever i Vallentuna har skapat moln av kaffefilter och gjort en utställning som berättar att vi har färre moln på himlen i dag, ingen vet varför, men kanske borde vi försöka ta reda på det, och återskapa dem? Elever i Täby har fått lära sig att göra mönster utan spill, under projektnamnet ”Zero Waste”. En del har aldrig varit på ett museum, inte fått möta konstens olika former som musik, måleri, dans och annat skapande. För Bea Szenfeld är det fint att det kan vara ungdomar ena veckan, någon i Hollywood en annan.

I studion strax därpå börjar hon vika och klippa i gamla Faktumtidningar och fotograf Per Englund tar fler bilder medan de två exilgöteborgarna pratar hiphop.
– Är man från Göteborg gillar man Wu Tang, så är det bara, säger Bea.

Fascinationen för Madonna, Gaultier och Björk är annat som hängt kvar.
– Madonna var en av de där första köttiga kvinnorna som verkligen kom med budskapet gör din grej, gå din egen väg. Plus att hon i unga år rörde sig i väldigt queera och alternativa kretsar. Ju mer folk sa till henne, desto mer bara … det var som att hälla napalm på henne, säger Bea och avbryter vikandet för att slå ut med händerna.

Så kommer frågorna som blir hängande i luften. Hur ser de ungas förebilder ut i dag? Är det Beyoncé? Taylor Swift? Eller finns det ingen Madonna eller Björk i dag?

En månad senare hörs vi på telefon. Jag har några följdfrågor och lite har hänt sedan sist. Nya projekt har trillat in, och Bea Szenfled har ett par dagar tidigare varit på Textilmuseet i Borås och jobbat med ungdomar på sykollo. Hon berättar entusiastiskt om tonåringarna som kunde massor om textilkonst, som hon kunde prata mode med på ett vuxet språk. Om den lilla som gick i sexan och så tvillingbrorsorna som skulle börja sjuan och var jätteduktiga på att tova små figurer och har skapat en ateljé i en gammal husvagn. Hon skickar en bild på kimonos som kolloungarna sytt och berättar hur fina de var mot varandra, hur vänskaper formades mellan symaskinerna. Vi enas om att artikeln borde vinklas om.
– Det finns visst hopp om dagens ungdom!