Rasmus resa till ett lyckligt liv

Om livet är ett helvete kan döden komma som en befriare. Särskilt för den som bestämt sig för himlen. Det gjorde skådespelaren Rasmus Troedsson efter årtionden av missbruk och psykisk ohälsa. I biografin ”Min tid är nu” beskriver han en hisnande livsresa, och med Faktum i baksätet kör han den i repris.
Det blir en färd genom Skåne guidad av Gud.

Vi går tvärs över skolgården där det precis ringt ut för rast. Ungar sprider ut sig, springande över asfalten. Rasmus Troedsson ser sig nyfiket omkring, och går sakta runt skolbyggnaden med sökande blick. Kommer fram till ett stängsel som markerar skolområdets slut. Blir stående och tittar tvärs över gatan. Han vill minnas att det låg här, någonstans. Barnhemmet.

Plötsligt står en liten grabb där, bredvid oss, och tittar. Först på oss och sedan på det vi fäst våra ögon på: ett vitt stenhus med institutionsliknande lysrör i rummen.
– Varför tittar ni på huset? Frågar han med nyfiken pojkröst.

Rasmus Troedsson förklarar att han tror sig ha bott här en gång, som liten.
– Jag har också bott där, säger pojken. Med min mamma. Man kan bo där om det inte går så bra med livet.

Djupt tagen säger Rasmus Troedsson efteråt att det är en av de märkligaste saker han upplevt. Då ska sägas att han ändå varit med om en hel del märkligheter. Men att genom en okänd liten kille få syn på sig själv som barn på en plats han inte besökt på över 50 år, blir i stunden överväldigande. Över en lunchsallad på ett närliggande konditori, där vi smälter vår resas första intryck, säger han övertygad:
– Det var Gud, som genom denne pojke visade oss vägen.

Det är en kort tid som fyraårige Rasmus bor på detta barnhem i Kristianstad i slutet på 1960-talet. Kort, men grundligt omskakande. Under sina första levnadsår har han bott med sin mormor, i vad han minns som en kärleksfull och lantlig idyll. En lekfull mormor som dubbelarbetar och fostrar nio barn. Men nu ska han avvänjas från henne. Förberedas för nästa steg i livet. Det är en brutal och fullt logisk berättelse om en pojke som bajsar på sig på natten i rädsla för att gå ensam ut till toaletten i den mörka korridoren, om saknaden efter en älskad mormor och känslan av att vara fullständigt övergiven. Precis här vid staketet som omgärdar skolgården skymtade han en gång sin mormor, gömd bakom ett träd för att i ett obevakat ögonblick smyga fram och röra vid hans hand genom staketet. Ett hopp tänds, mormor har kommit för att hämta hem honom! Eller? Den inledande scenen i Rasmus Troedssons bok, när insikten att mormor inte kommer att göra det slår honom till marken, är hjärtskärande läsning. 

Lille Rasmus skulle rustas för omstart. Den första av oändligt många genom livet.

”Fyra år tidigare hade mamma krystat fram mig i Slottsstaden i Malmö. Timingen var fel. Hon var 18 år och mitt uppe i sin fullspäckade tillvaro som mannekäng, revyartist, livsnjutare. Mansnjutare. Män för henne var förmodligen som tomtebloss; så länge de sprakade var de spännande ...”

En stund senare får vi klart för oss att den vita stenbyggnaden, som i dag är ett HVB-hem, inte är det gamla barnhemmet. Den byggnaden är riven, men låg också precis intill skolan.
– Då mindes jag ju rätt ändå! Och att den där pojken kom fram och vägledde oss …

En gudomlig upplevelse ger inte vika för en sådan detalj.

Hammarshus är nedgånget. Rasmus Troedsson låter lite upprörd när han påpekar det och omgivningen, det enorma köpcentret som breder ut sig likt ett industriområde där det en gång var odlingsbar mark, skämmer. Affärsmännen som exploaterat de anrika ägorna utanför Kristianstad har även köpt det som återstår av Hammarshus, huvudbyggnaden, och använder det som kontor.
– Hallå! Är det någon här?

Vi kliver in, oanmälda, och går upp ett par våningar i huset vars inredning ger en växelvis känsla av 1700-tal och 2000-tal. I trapphuset känns vibbar från husets grundmurar från 1400-talet och kung Christians IV:s enorma porträtt hänger tungt på väggen. Väl däruppe möts vi av Pär Frankenius, dagens ägare, och en kontorshund som hälsar med energi. Frankenius blir märkbart förtjust i det oväntade besöket och blåser av ett möte för att sitta ner en stund med Rasmus Troedsson som han omedelbart känner igen. De har aldrig tidigare mötts, men kanske kan de ha ömsesidigt utbyte av varandra i framtiden? Kontaktuppgifter delas.
Men vi vill prata dåtid. Berättelsen om hur lille Rasmus hamnade här, eller rättare sagt i den flygelbyggnad som nu är riven, för mer än ett halvsekel sedan fängslar.

Det är adelsmannen Göran Ulfsparre som för Rasmus och mamma Monica hit. Ulfsparre hyr delar av gården och har anställt Rasmus mamma som nu har hämtat sin son från barnhemmet. Hennes roll som ”barnflicka” är något diffus, Göran Ulfsparre får lika ofta kramar av Monica, eller Mona som hon också kallas, som sonen Rasmus. Men det hindrar inte pojken från att känna en väldig massa ömhet och värme från sin mamma under den här tiden. Även Göran Ulfsparre visar honom stor medkänsla.
– Jag minns att jag gärna sov i hans säng om nätterna.

Lite mörkrädd och med lätt för att kissa i sängen kom den vänlige adelsmannens omtanke och välvilja att förändra resten av Rasmus Troedssons liv. På många olika sätt. Minnet av denna period är ljust.
– Jag kände mig djupt älskad.

”Jag satt där länge, under Göran Ulfsparres stora mörka skrivbord, och smuttade på drycken som hans sekreterare gjort sig omsorgen att bära fram. Det var mysigt. Tryggt. Det var ett slags uppvärmning där under bordet. En övning i att få vara någon, betyda något utan att förtjäna det. En slags ritual som var till för dem som är älskade, dem som får uppleva överklassens underliga barnkammare, där man uppfostras till att våga ta sin plats på jorden.”

Från denna första dag i Hammarshus och för resten av sitt liv kommer Rasmus Troedsson nu att stå och gå med ena benet i överklassen. Dock med haltande självkänsla, vilket skiljer honom från dem som är födda med överklassens privilegium: att med självklarhet känna sin egen betydelse, sitt eget värde. Med den självkänslan kommer däremot inte alltid självförtroende, är Rasmus Troedssons spaning. Vilket i sin tur kan skilja överklassen från den rika medelklassen.
– De har tvärtom ofta stort självförtroende men dålig självkänsla. Det är i mina ögon en sämre kombination. Då är man sällan ödmjuk.

Det skulle dock snart den unge Rasmus tvingas att bli. Eller kanske snarare anpassad. Göran Ulfsparre försvinner inte ur deras liv, han förblir en livslång vän och senare livskamrat på nytt för mamma Monica, men efter ett år på Hammarshus hade tomteblosset brunnit ut. Det var dags för den rastlösa mamman att gå vidare.

Vi åker mot Torsebro. Rasmus resa har nu gått från barnhem till slott – till närapå ett nytt slott. Mamma har blivit kär igen. I kärleken. Eller möjligen i P-O Troedsson. Han är kanske kär i henne, men inledningsvis i en av hennes systrar. Oavsett gifter de sig och det blir en i mamma Monicas perspektiv långvarig relation. Sju år. För Rasmus, svåra sådana.

Hans adoptivfar ger honom ett namn och status, men P-O Troedssons uppfostringsmetoder fungerar dåligt från början till slut på barnet som han inte har valt, men ändå tagit sig an. Två systrar blir också till under den här tiden och den borgerliga familj han nu blir del av beskriver Rasmus Troedsson med lite eftertanke som ”toppen av stadens övre medelklass”. Familjen bosätter sig i en villa i Degeberga, men släkten Troedsson har sitt huvudsakliga säte här, i bokskogen längs Helge å. Det är den gula, enorma trävillan i Torsebro som runt alla högtider och storhelger samlar släkten. Än i dag. Det var farfars och farmors hus, och efter dem flyttade en faster in med sin make. Han har gått bort i höst och en kort tid efter vår rundresa ska Rasmus Troedsson återvända hit som borgerlig begravningsförättare och hålla i sin farbrors begravning. Av respekt för att huset är i sorg vill han inte att vi ringer på. Istället smyger vi in på tomten, för att få en bild av den vackra villan med sjukt många kvadratmeter boyta.

En del av hans arv, tack vare farfar Tage Troedsson som såg till att sonen P-O adopterade Rasmus.
Har han aldrig funderat på att bli präst? Jo, såklart. En juridikutbildad journalist, skådespelare och marknadskunnig medmänniska med ordets gåva, varför inte? Teologi har han studerat och Gud kom in i hans liv för ganska många år sedan nu.
– Men det känns lite sent att börja om med en ny karriär. I så fall skulle jag nog slutföra min juridikutbildning istället, funderar Rasmus Troedsson.

Livet i församlingen har ändå sin orubbliga plats. Det är i kyrkan han möter människor som han inte annars skulle möta, säger han. Människor som drivs av samma önskan att präglas av Guds vilja.
– Man kan lyfta och stötta och bära varandra i en församling på ett sätt som är helt unikt. Jag säger inte att det är enda vägen, men det är min väg.

Vilka kyrkor han och hustrun Ulrika är med i vill Rasmus Troedsson inte gå in på, men det är fler än en. Anger han dem är dock erfarenheten att folk klistrar på honom etiketter, ser honom som företrädare för någon särskild teologi. Han svarar bara för sig själv och sin relation till Jesus, som är helt central i hans liv. Det däremot vågar och vill han uttrycka i alla sammanhang.
– Att våga säga ”Jesus” är viktigt för mig. Det är en riktigt party-crasher, hahaha! Säg Jesus tre gånger på en fest och folk går hem tre timmar tidigare. Ställer undan vinflaskorna och börjar titta på klockan.

Rasmus Troedsson är underhållande att lyssna till. Hans berättarförmåga och nyfikenhet på livet som lett honom till en imponerande karriär både som journalist och skådespelare märks i hans privatperson. Starka känslor, åt alla håll. Det är ett tag så många skratt i bilen att det är lätt att glömma mycket av det sorgliga som ligger till grund för att vi sitter här på en planerad, och avsiktligt ganska oplanerad, resa genom Skåne.
– Det måste du se till att det går fram, säger han plötsligt.
– Att mitt liv är ljust i dag. Jag är tacksam för mitt liv. För allt jag fått, och gått igenom.

Men utan Jesus hade han nog supit ihjäl sig. Därför blir det på ett sätt ologiskt att många han möter blir besvärade av hans tro. Av det som hjälpt, och hjälper honom. Rasmus Troedsson tror att de som reagerar så föreställer sig att han som troende har ett sanningsanspråk, att han fördömer andras sätt att leva, eller ser sig själv som bättre.

– Så är det ju verkligen inte. För i någon mening är jag svagare än genomsnittssvensken, för det är ju i min svaghet som jag söker Gud. Hade jag upplevt att jag var en stark och hyfsat förträfflig person så hade jag nog försökt fixa livet själv.

Alkohol och ett virrvarr av förnekelser, svek, gränslös sexualitet och flykt har istället präglat många år av hans vuxna liv och legat som ett suddigt filter över framgångarna som samtidigt avlöst varandra. Men bubblan sprack såklart och när de närmaste vännerna var på väg att ge upp hoppet om honom insåg han att det måste få ett slut. Någonstans där bestämde hans sig definitivt för att tro på att Jesus är Gud själv och att han kommer att ta hand om honom.
– Vare sig jag tycker att det verkar rimligt eller inte så litar jag på det. För tro, i biblisk mening, är inte ett förhållande till sanning, det är att känna tillit.

Han fortsätter:
– Om du går runt och väntar på en brinnande buske eller på att du ska bli intellektuellt eller känslomässigt övertygad kommer du ingen vart. Det händer ingenting. Därför är det ett beslut du måste ta.

Rasmus Troedsson ser en fullständig logik i sitt val och går in i ett ganska djupt teologiskt resonemang. Hans tro är, om inte en brinnande buske, ett brinnande intresse. Han kommer så småningom in på döden. Eller snarare himlen. Övertygelsen om vad som händer sedan. Rasmus Troedsson skräms inte av oändligheten.
– Bibelns budskap är att du kan välja, ett liv med Gud eller ett liv utan. Det tar inte bara slut och mynnar ut i ingenting. Det kan ateister tro, men det tror inte jag. Du har ett val, och väljer du livet utan Gud så påminner det nog om det här livet, och DET skrämmer mig. Det här livet är jag tacksam för att jag ska dö ifrån. Jag skulle aldrig vilja leva här i en evighet. Här finns ju INGET stopp! Ondskan bara breder ut sig. Kom inte och säg till mig att den inte kan ta över, för det är så uppenbart att den kan det. Se bara på vad som händer i världen – varje dag.

Rasmus Troedsson låter övertygande men vill inte övertyga. Han berättar bara om någon frågar. Är tacksam för sin egen tro, men inte intresserad av att frälsa någon annan. Beslutet att tro är kort och gott pragmatiskt: Han vill till himlen.
Vi skiter i Degeberga. Det ligger inte så långt bort, men det finns mer vi vill se och det hus som blev femårige Rasmus hem efter Hammarshus bebos sannolikt av någon familj som kanske inte alls vill ha oss i trädgården. Det är också ett mörkt minne. Det blir aldrig någon bra relation till adoptivpappa Troedsson. Mobbningen i klassen och det där fruktansvärda nioårskalaset som beskrivs i boken, dit alla var bjudna men ingen kom utom den tjocke killen i klassen som också var mobbad, ger bara ont i magen.
Skilsmässan välkomnades av den då tolvårige Rasmus som lämnar denna period bakom sig. Här finns liksom ingen tråd att ta upp som hänger ihop med hans liv i dag. Han har försonats med de där olyckliga åren och P-O Troedsson. I dag träffas de, i Köpenhamn, över en bit mat när tillfälle ges. Kan samtala om väsentligheter. Relationen på äldre dagar är kärleksfull och vi är ju dessutom på väg mot ljuset.
– Jag älskar min pappa.

Den senare minnesbilden av Kristianstad är betydligt vackrare än den första. Redan porten utanför paradvåningen på Västra Storgatan 54 är vacker. Och låst. Rasmus Troedsson försöker orientera sig från gatan. Vilka fönster var det nu? Var det hela raden på den här sidan? Nej, han måste se det från gården, den minns han tydligare. Han kilar in i kiosken som ligger intill, och frågar ägaren om han kan släppa in oss. Inga problem.
– Kristianstad är en oerhört vänlig stad. Här är människor hjälpsamma, säger Rasmus Troedsson och har en teori om att det har med det gamla bondesamhället i nordöstra Skåne att göra. De rika godsägarna, överklassen, höll sig väl med de fattigare bönderna, arbetarna gavs inte bara arbete, utan sågs som medmänniskor. Man hjälpte sin nästa. Det präglar den här delen av Sverige enligt Troedsson, som ju själv bär ett aktat efternamn.

Att höra till eller tillhöra överklassen är dock skilda saker, vet vi nu.
– Det där var mitt rum, säger han plötsligt, pekar och blickar upp mot husets mittvåning, och pekar sedan på samma våningsplan fast många fönster längre bort i raden:
– Och där var mammas sovrum, det hade fönster ut mot gatan.

Rasmus, systrarna och mamma Monica flyttade tillbaka till Kristianstad efter skilsmässan, medan pappa flyttade till Köpenhamn.
– Sedan flyttade någon äcklig gubbe in också en period.

Han ryggar lite vid en minnesbild som han väljer att inte utveckla. En förmögen dam som hans mamma lärt känna på oklart sätt hyr ut våningen. Rasmus Troedsson minns den som enorm.

”Den var som tagen ur Bergmans Fanny och Alexander. Till och med pigkammaren var rymlig och det var i den jag fick bo på andra sidan köket. Det var alldeles perfekt. Inte minst för att mina två systrar, som jag älskade alldeles oerhört mycket, bodde på samma sida av våningen. Eller egentligen bodde min ena syster Emma där medan Anna bodde i Köpenhamn hos min pappa. Flickorna pendlade omväxlande varannan vecka till pappa eller mamma. Själv träffade jag inte pappa en enda gång, annat än vid överlämningarna de första åren efter skilsmässan.” 

Flytten innebar byte av skola. Rasmus fick oväntat vänner. Och det har han haft genom livet alltsedan dess. Många, fina, starka vänskaper. Några har han svikit. Andra har han lyckats behålla. Men de blir färre med åren, också för att man inte hinner med, för att man inte har tid eller ork på samma sätt. Och för att man inte så lätt träffar några nya efter fyllda 50 som man kan anförtro sina innersta tankar. Så det handlar om en handfull i dag, som han känner att han har tid att sköta. Bland dem regissören Tomas Alfredson, författaren Klas Östergren och medie-och näringslivsprofilen Joachim Berner. Och vänskapen är något av det finaste han vet.
– För den handlar ju också om att berätta sanningen om sig själv. Jag tror egentligen inte att någon människa är konstruerad att bära på hemligheter. Definitivt inte missbrukspersonligheter. Man brukar säga: Du är inte mer nykter än din minsta hemlighet. Och det är verkligen sant. Om du berättar 99 procent av dina svårigheter och behåller en procent för dig själv, så är det den procenten som kommer att leda till ett återfall.

Men sedan är det ju inte alla människor som kan hantera sanningen, resonerar han.
– Om du berättar en grej som är svår och den du pratar med lider av samma sak själv men inte har bearbetat det, så kan den personen reagera med ilska.

Sedan finns de som inte uppskattar oliktänkande. När Rasmus Troedsson slutade säga vad han trodde att folk skulle gilla att höra, och istället var uppriktig med vad han tycker, sin tro, sin politiska uppfattning … försvann många.
– De som tyckte det var irriterande att jag inte är socialist, de försvann, poff!

Han säger det med ett smittande skratt, men ser själv ett tydligt mönster: att vara kristen och borgerlig är en kombination som väcker anstöt i dag. Ja, enligt Rasmus Troedsson räcker det med att vara borgerlig. Men sen korrigerar han sig:
– Äh, stryk det där med borgerlig för vad det egentligen handlar om är människosyn, och där har vi människor svårt för olikheter. Så man kan lika gärna säga att jag valde bort dem. För jag vill inte heller umgås med människor som påminner mig om mina tillkortakommanden. Jag tycker att det är väldigt jobbigt när människor i politik och moraldiskussioner bara uttrycker saker för att bli gillade. Jag tycker det är obehagligt. För sådan var jag.

Vägen till Ruthgården på Linderödsåsen går genom den vackraste bokskogen i Sverige. Jodå, det finns fler bokskogar och vackra naturreservat, men det är det ingen idé att ta upp efter följande klargörande:
– Detta är Sveriges vackraste plats. Nästan alla vi känner som kommer hit börjar fundera över att köpa sig något här. Varsågod att titta på det här. Ja, vad säger du? Det är så vackert att man baxnar. Visst blir man helt andäktig!

På denna berömda ås samsas affärsmän, konstnärer och bönder om det rika landskapet. Och alla är trevliga. Rasmus Troedsson är så nöjd och lycklig att han ler när vi kommer fram och kliver ur bilen på gården som blivit hans paradis på jorden.
De bor högst upp. På ena sidan ligger slättlandet och på andra sidan Österlen. Anledningen till att Rasmus och hans fru Ulrika köpte Ruthgården var dels närheten till naturen som han älskat sedan barnsben, dels närheten till flygplatsen i Kristianstad som gör att de kan pendla till Stockholm. Byarna runtomkring tycker han däremot är ”rätt charmlösa”.

Inne i det stora huset, det finns flera på tomten, är det högt i tak och färgrikt möblerat. Rasmus Troedsson visar gärna upp badrummet som fått klinkers efter Rubiks kub.
På en byrå står inramade bilder på familjen. Älskade Ulrika. Och Fredrik, Rasmus son från ett kort kärleksmöte i unga år. Han visar mig fler bilder i mobilen, på sonen som han är stolt över. Relationen är lite trasslig, men den är. Han uttrycker igen sin tacksamhet över livet. En bild på Rasmus tillsammans med pappa P-O på äldre dagar står inramad på en byrå. Och på väggen, en bild på mamma Monica och Rasmus som liten. Plötsligt får han syn på en detalj som tidsbestämmer fotografiet.
– Titta! Där ser man mitt ärr. Det fick jag på Hammarshus, när jag sprang in i en glasdörr och fick en skärva i hakan.

Han är lik sin mamma inte bara på bilden. Han beskriver henne som en komiker, en som kunde vända mörka händelser till något dråpligt och roligt. Som en extremt bildad och samtidigt extremt ytlig person. De har klara likheter i sina skadeskjutna personligheter, han ser det själv. Kanske var det därför hon en gång kände sådan motvilja, att hon faktiskt sa det rakt till honom. Att hon inte tyckte om honom. Senare i livet har han valt att tro att hon inte menade det. Han förstod det inte då, men har lagt pusslet i efterhand.
Vi lämnar paradiset och åker till Lund. Här bodde Rasmus med mamma och två av sina mostrar under sju–åtta år efter flytten från Kristianstad. Tonåren. Högstadiet och gymnasiet. En hemsk period. Lite för mycket av allt. Eller snarare, mycket för mycket av allt. Dessutom i en ålder när man har svårt att sortera.
– Jag grundlade en ångest som var enorm under de här åren. Jag var tunnelseende, tappade helt kontrollen, upplevde att jag andades genom ett sugrör, det var fruktansvärt. En förskräcklig upplevelse.

Kontrasten mellan vänliga Kristianstad och det prestigefyllda Lund innebar också en tuff omställning. En övertygelse om att han egentligen inte var så studiebegåvad växte fram, trots att han verkligen gillade juridiken och pluggade hårt en period. En sexuell kränkning, missbruk och inre kaos ledde till att han en dag packade väskan.
– Jag var tvungen att ta mig till Stockholm.

Vägen mot uppgång och fall var inslagen för att följas av ett halvt liv av terapi.
Men nu är det nya tider. Rasmus Troedssons tid. I dag älskar han Lund. En cyklande barnfamilj utanför bilfönstret väcker ömma känslor. Den bil-ovänliga staden är återerövrad. Vi stannar kort utanför huset där för mycket av allt hände och åker sedan vidare mot Malmö där allt en gång startade. Rasmus Troedsson har slutat fly sin historia. Försoningen är fullbordad.

Det finns därför saker vi talar om i bilen, minnen som inte kan hejdas eller uteslutas i ordströmmen, som jag i efterhand får lova att inte skriva. Händelser som han själv sållat bort, strukit eller skrivit om i arbetet med sin bok, av hänsyn till närstående. Han berättar för att jag ska förstå vidden. Och varför han trots allt älskar sin mamma.
– Du förstår, hade jag skrivit allt så hade den här boken inte handlat om en resa till ett lyckligt liv. Då hade den handlat om Satans