Flyktingpojken som slutat springa

I hela sitt liv har Navid Modiri sprungit, jagat och flytt. Han har inte vetat hur man står still utan att det gör ont i kroppen.
Nu försöker han att stanna upp för att möta Navid Modiri 2.0.

Vi sitter i Navid Modiris kök i Slottsstaden i Malmö. Ett skolfoto av dottern Sigrid hänger på frysen men själv är hon den här veckan hos sin mamma. Frukost är framdukad. Färskt bröd, levande ljus. Jordnötssmör, kaffe och kiwi i klyftor. Stilla pianomusik och tända doftljus.
Muminkoppen flyttas tillbaka in mot bordets mitt och Navid Modiri lägger skeden bredvid, flyttar en burk hummus, lägger till en kniv så att alla saker skapar en ruta.

Inget sticker ut. Han säger att hans pappa är likadan. Navid och hans syster retade fadern för denna ritual när de var små.
Sorterandet är hjärnans försök att tämja ett inre kaos.

Navid Modiri föddes i Teheran och var två år när han kom till Sverige som flyktingbarn tillsammans med sina föräldrar. De bodde på en förläggning i Nässjö, flyttade till Göteborg och han blev storebror till systern Sadaf. Han växte upp på Hisingen och drömde om att bli författare och uppfinnare. Det blev han, inte ingenjör som mamma ville så pass mycket att hon inte pratade med sin son på tre månader när han valde skrivarlinjen på en folkhögskola.

Navid Modiri har fortsatt att skriva, prata och hitta på. Som 16-åring klev han upp på scen och läste sina dikter för första gången. Han har ännu inte klivit av.
Förutom jobben som skribent, programledare i radio och tv har han uppfunnit sina jobb och anställt sig själv.
I dag kan han titulera sig samtalsaktivist, föreläsare, kreatör, musiker, författare och poddare. Han har samlat in 50 000 kronor med hjälp av Facebook till Musikhjälpen för att spela golf med Jimmie Åkesson, vunnit blogg- och föreläsningspriser.

Återföreningen med bandet Navid Modiri & Gudarna i höstas resulterade i utsålda spelningar. Han har sommarpratat om att allt är påhittat.
Det kan verka spretigt, men allt handlar om att bygga broar mellan människor. Och om att förstå.

Det har inte varit lätt. Men idag håller Navid Modiri på ”att läka ihop”. Trauman från krigets Iran satte sig i muskelminnet och har, bland annat, gjort att höga ljud, fulla skräniga och yviga människor, glas som kan krossas mot hårt golv, försvårat umgänget med folk.
– Fatta, ett nyårsfirande med fyrverkerier! När jag satt i mammas knä i skyddsrummet i Teheran som tvååring, sa hon att det bara var fyrverkerier. Första nyåret i Sverige gömde jag mig under bordet, jag var livrädd.

Han har gått i traumabehandling för PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Därför kan Muminkoppen stå nära kanten utan att det gör ont i kroppen.

Navid lutar sig tillbaka på köksstolen:
– Vi pratar för lite om vad som händer efter den fysiska flykten, när den akuta livsfaran är över och kroppen slappnar av. Tänk hur mycket hjälp alla unga ensamkommande behöver!

PTSD var från början en diagnos endast förknippad med soldater som varit ute i krig. Idag vet man att det också kan utvecklas efter exempelvis övergrepp, våldtäkt och olyckor. Kroppen reagerar på traumat, inte på den verklighet som existerar nu. Hjärnan återupprepar oron, ångesten och skräcken. Navid Modiri har genomgått traumabehandling och idag går han i psykoanalys tre gånger i veckan.

Hans liv började med en flykt och sedan fortsatte han att springa. Fort, länge och så pass hårt att han två gånger i sitt 34-åriga liv kraschat och blivit utmattad. Samtidigt som PTSD-utredningen gjorde han en ADHD-utredning som också visade ”full pott”.

Han och några nära vänner har ett system för att rädda varandra när det går för fort. En slags intervenering. För många uppdateringar på Facebook resulterar i att telefonen ringer, de checkar av. En gång åkte Navid till Stockholm i tron att han hade flera uppdrag på gång. Istället möttes han av vänner som avbokat hans jobb. De tog hans telefon, dator, kläder och satt med honom i en lägenhet tills spinnandet lugnat ned sig.
– Jag har själv gjort det mot andra vänner. Man blir utskälld, kanske till och med slagen. Det är ett ingrepp i en annan människas liv som är svårt. Men ibland nödvändigt.

Han har blivit expert på att förhålla sig till olika verkligheter, att gå ut ur och in i olika identiteter och han har skapat en mirakulös förmåga att scanna av stämningar och koder. Navid Modiri kallar det mellanförskap. Inte iranier. Inte svensk. Han var mobbad både av svennar och av blattar, hans skinn ansågs både vara för mörkt och för ljust.

Stor kraft har gått till att prestera och springa vidare mot nästa kick för att få uppmärksamhet.
– Bekräftelse känns ju som kärlek, säger han och fortsätter att berätta om hur han tränar på gränssättning. Att vårda sin egen integritet.
– Folk blir oerhört provocerade när jag nu säger ”jag vill inte”. ”Har du inte tid?”, ”jo, jag har tid – men jag vill inte”. Vi måste ta ansvar för hur vi mår. Stress är självvalt, det går att välja annorlunda. Det är en kärlekshandling att säga ifrån.

Varför gör vi inte det?
– För att det är skitjobbigt. Det gör ont att stanna upp.

Han tar upp den vita, lurviga, Shi-Tzu-hunden Herman i famnen. Navid Modiri står i dörrposten mellan köket och hallen och jackan är på. Han är sen. För femton minuter sedan skulle han varit på väg till dagens psykologsamtal och vi dukar snabbt av frukosten.

På kontorshotellet på Nordenskiöldsgatan i Malmö har Navid Modiri ett eget rum. Det är måndag och hans synkdag. Möten bokas, det planeras. ”Det som de flesta gör på söndagarna”, säger jag i ett försök att skämta till det.

”Jag jobbar inte på helger eller kvällar”, svarar han och håller upp sin telefon.
– Den här är som heroin. Triggar samma belöningssystem. Jag jobbade med en ledningsgrupp på ett telecomföretag och bad om deras telefoner, det gör jag alltid. De höll på att bli tokiga.

Hemma har han och sambon Victoria mobilfria kvällar och de vaknar av en lampa som långsamt börjar lysa och låter som fågelkvitter.
Inga mobiltelefoner finns i sovrummet.

För några år sedan föddes en tanke som idag är verklighet. Företaget OAS, där en del är ett tvåtimmarskoncept de kallar Off the work – Sveriges första tysta after work. Helt gratis. Start klockan 16.00. Kuddar och filtar finns i rummet där vare sig klockor eller telefoner är tillåtna. Man ska undvika att se någon i ögonen.

Första arrangemanget fullbokades. Likaså nästa, därtill fanns 25 personer på kölista. I vår planerar de Off the work i Stockholm.
– En kvinna ringde och var förbannad: ”Vad är det för dumheter – får man inte prata med varandra?”. Navid skrattar och slår ut med händerna.
– Tänk att tystnad kan vara så provocerande.

Samtal och tystnad, två verktyg som bygger broar.
För några år sedan skapade Navid Modiri Samtalsaktivisterna. Här utbildas samtalsledare i att hålla långa och svåra samtal. Och att lyssna.

I det han kallar Sverige 3.0 förs en tolv timmar lång workshop som ska leda till konkreta förslag om hur man vill ha framtidens Sverige. I det som kallas Integratörerna samlar han människor som jobbar med integration för att skapa ett starkare nätverk och kunskapsutbyte – genom samtal.

Målet är att minska polarisering, skapa större förståelse och respekt istället för högljutt ställningskrig. Demokratins grundfundament.

– Du kan inte säga till en människa att han eller hon är rasist. Du kan säga att han eller hon uttrycker sig på ett sätt som kan uppfattas rasistiskt.

Vi äter lunch utanför Navids kontorsrum. Av hans kycklingsallad blir det mycket kvar i förpackningen. Han kan inte äta samtidigt som han pratar. Han pratar om kaos. Om att allt är kaos. Att det är historielöst att tro att allt är värre nu än tidigare. Det stämmer inte. Men tjugo år med internet gör att vi tar in mycket mer komplexitet i våra kroppar än tidigare.

– På ett makroplan skapas fler och fler demokratier, vi gör enormt stora tekniska framsteg. Samtidigt finns det människor som inte hänger med, som är rädda, som inte förstår. Det är de som inte gynnas som fångas upp av högervindar och populism. Men vi måste även lyssna på dem. Du kommer ingenvart genom att skälla ut folk. Rasism är inte oförklarligt.

Att skapa trygghet är en förutsättning för att samtalen ska fungera. Regler och tydlighet är också viktigt i hans föräldraskap.
– När jag fick barn insåg jag att jag måste växa upp. Bli vuxen och ta tag i mina egna demoner. Jag fick ju ett barn och det barnet ska inte konkurrera med ett annat, säger Navid Modiri och syftar på sig själv.

Efter tio år tillsammans separerade Navid och Sigrids mamma. Det var han som drev på men det innebar inte att smärtan blev mindre. Det blev ett år av sorg. Idag är föräldrarna bästa vänner och har skapat ett tryggt system kring dottern.
– Separationen och flytten till Malmö fick mig att fundera: Vem är Navid 2.0? Hur ska uppdateringen se ut? Jag bestämde mig för maskulinitet och integritet och det har jag jobbat med sedan dess.

Vad är maskulinitet?
– En styrka i sårbarhet. En mjuk, trygg punkt som inte nödvändigtvis behöver vara hård. Att bejaka maskulinitet är att tryggt sätta gränser utan att vara aggressiv och våldsam. Inte att begränsa en annan människa.

Och integritet?
– Att sätta egna gränser. Jag har varit otroligt gränslös. Suttit uppe mitt i natten och svarat främlingar på mejl som bett mig om livsråd. I dag kan det tyckas att jag är hård. Men jag bryr mig inte så mycket om det.

Navid Modiri är kanske på väg att stiga ned från scenen han klev upp på som 16-åring. Nästa plan är att samla alla uppfinningar i en hatt och arbeta med att stötta alla världsförbättrare, alla aktivister som sliter ensamma.
– Det är en enorm stress att vara eldsjäl. Jag tänker mig ett nätverk där alla kan bli starkare tillsammans, med större möjlighet att göra mäktigare avtryck.

För en kan inte göra allt, men alla kan göra något. Under hösten 2015, när tusentals människor på flykt passerade Malmö centralstation, hände något i Navid Modiri.

Han insåg att det kunde varit han. Och hans familj. Deras historia och flykt spelades upp igen, i realtid. Han skrev ett Facebookinlägg, ett brev till en fiktiv flyktingkvinna, en mamma. Det börjar med:

”Hej syster. Vad fint att se dig. Välkommen till Sverige. Ställ ned väskan ett tag. Nej, jag behöver inte se ditt pass. Lägg undan dollarsedlarna. Hur har resan varit? Det här är Malmö, det tillhör Sverige.”

I skrivande stund har inlägget över 54 000 reaktioner, 13 583 delningar och över 2 000 kommentarer.

Inlägget växte till en bok ”Hej Syster” som beskrivs som en ”personlig berättelse om flykt, integration och mellanförskap”.
Boken är tillägnad Navid Modiris föräldrar med orden: ”Era axlar bar mig hit”.
– Jag har fått så mycket av dem. De har gett mig en överlevnadsinstinkt, jävlar anamma, en känsla av att det i förlängningen inte finns något som jag inte klarar av.

Som sagt. Idag försöker han att stanna. Som han skriver i boken: ”Jag orkar inte springa mer”.

Men rädslan finns där.
– Jag blir otroligt orolig när kickarna inte finns där, när det är stilla och tyst. Det är svårast att vara lugn när allt är lugnt. ”Så här bra kan jag inte ha det”, tänker jag då.

Han beskriver en checklista han bockar av när oron kommer. Har de pengar? Har han och sambon Victoria det bra? Är alla friska? Om svaren är ja – då är det bra.