Mange Hellberg

Mange Hellberg har försörjt sig som bedragare, blivit skenavrättad och levt som hemlös. Men efter många år under isen spelar han numera in låtar med Petter och Timbuktu. Mange tog med oss på en roadtrip från Norrland till Stockholm för att en gång för alla blotta sina två olika ansikten: Olof Palmes och Christer Pettersons.

Dimman ligger som en luggad pläd över de 100 000 gravarna. Det är årets första lördagskväll och två unga tjejer i mjukisbyxor promenerar ner för en stentrappa och över den väldiga, men i övrigt folktomma, Skogskyrkogården i södra Stockholm. Skuggorna kravlar över gravarna när de fångas av bilens helljus.
Ömsom blickar Mange Hellberg ut över gravfältet från baksätet i bilen, ömsom begraver han huvudet i händerna och trycker sig mot stolsryggen framför.
– Det här är jobbigt som fan, säger Mange Hellberg i baksätet på min bil, som vi suttit i hela vägen från Sundsvall där han i dag bor.

Det är första gången han besöker sin fars grav. Enda bekantskapen han stiftat med kyrkogården tidigare var när han skenavrättades i en grop vid en skogsdunge som han söker efter genom bilens fönsterruta men har svårt att i efterhand identifiera.
Stämningen i bilen är tryckt och varje sekund utdragen. Som för att göra ögonblicket än mer olidligt står det plötsligt ”STOP” i versaler på instrumentpanelen.  Trots iskylan utanför har bilmotorn överhettats. Vi stannar och kliver ur. Fotograf Andy Prhat lyfter motorhuven och böjer sig över kylarsystemet medan Mange Hellberg traskar fram och tillbaka runt bilen. Han tvekar. Till slut bestämmer han sig. För Faktum vill han berätta sin livshistoria.
Pappan slog både Mange och hans mamma och förgrep sig på dem båda. Men det är inte i första hand ilska Mange Hellberg känner när vi passerar kyrkogårdens sextonde kvarter där pappa Göran ligger begraven.
– Sjuka människor är alltid sjuka människor. Jag har svårare för dem som ligger där bredvid, farmor och farfar, som bara stod och såg på. Rädda människor har jag svårt för, säkert för att jag själv varit så rädd i mitt liv, säger han.

För att vara en man med tungt bagage är hans musik ovanligt uppsluppen. Undertonerna är liksom texterna allvarliga men melodierna sorglösa. I Sundsvall är lokalkändisen Mange Hellberg barnens favorit. I Bergsåkers skola där han en gång själv gick nynnar barnen på hans trallvänliga hit Christer P eller ”Lallarelåten” som de kallar den.

Rymde i polisbil. Det var i skolans gympasal som Mange Hellbergs krokiga musikaliska karriär en gång inleddes. Iklädd jeans och egendesignad t-shirt med bandnamnet Figge Fag med Flum uppträdde han och klasskamraterna med en cover på Göteborgsbandet Attentats En meningslös dag. Mange Hellberg hade just bytt social status från mobbad till mobbare och i samband med det genomgått en yttre make over. Tagit av sig de tjockbottnade glasögonen och låtit det blonda håret växa ut. En monumental förändring från tiden då han inte vågade gå utanför porten i Nacksta, förorten han kallar ”Sundsvalls Rinkeby”. Vi besöker den innan vi lämnar Sundsvall för Stockholm.

Mange Hellberg pekar mot det mörka fönstret på första våningen i det röda tegelhuset. Rummet innanför var en gång hans. Där fanns en röd tjockteve, Big Jim-dockor och Bröderna Lejonhjärta på VHS. Det var hit, till nummer 23H på Nackstavägen, han och mamma Berit flydde undan pappan i Stockholm. I polisbil flydde de från hemmet i Vällingby till Uppsala och därifrån i tåg till Sundsvall.
Mange Hellberg sätter sig på trappan framför ytterdörren precis som han brukade när han var liten.
– Jag vågade inte gå ut eftersom jag hade lurat och ljugit för alla. Redan mitt första sommarlov tillbringade jag här i trappuppgången och gömde mig för mamma – jag ville inte göra henne orolig, minns Mange Hellberg och sätter sig tillrätta på det näst översta trappsteget.

Mamma Berit var beskyddande, men anade inga oråd. Sonens problem med skolkamraterna var hon ännu lyckligt ovetande om. Mange Hellberg beskriver hur han lovade kompisar hockeybilder, filmer och cyklar men inte hade någotdera att erbjuda och hamnade i trubbel när han ertappades. Varje dag utom på julafton ringde det någon som undrade vart hans löften tagit vägen. Mange flydde upp i trappuppgången och i freestylen lyssnade han på sin ljudbok.
– Jag gömde mig i bröderna Lejonhjärtas värld. Jag ville vara Jonatan Lejonhjärta, han var min hjälte i säkert fem år. Sen blev det Olof Palme som mormor hade en bild på som stod på hennes skänk, berättar han.

Sommarlovet inomhus fick honom inte att lämna lögnerna bakom sig. De blev bara värre. Och de andra barnen var inte sena att straffa honom.  När de spritflaskor han lovat aldrig dök upp blev han kidnappad av besvikna jämnåriga redan i fjärde klass.
– De hotade mig med luftgevär och tvingade mig att klä av mig naken. Sen fotade de min snopp och skulle sprida bilden på skolan om jag inte fixade spriten, säger Mange i bilen på väg från Nacksta.
Han höll sitt löfte och levererade spriten men blev i stället tvungen att ljuga för mamma Berit och styvpappa Lennart som blivit bestulna på sitt dryckesförråd. Att fortsätta ljuga blev ett sätt att köpa sig tid, att tillfälligt klara sig undan. Därför var det alltid en lättnad att få komma bort, om så bara för en helg.

1989 har den då avlidne Olof Palme tagit över Jonatan Lejonhjärtas roll som idol och Mange ska snart fylla femton år. Tre veckor före födelsedagen den elfte april får han ett brev av pappa Göran som han då inte träffat eller hört av på tio år. Mange tar för första gången i sitt liv flyget för att åka ner till Stockholm och fira födelsedagen hos pappa Göran. Så blev det inte.
– Min pappa hade tagit livet av sig samma dag som jag fyllde år.

Då visste han inte det han vet i dag. I dag har han sett dem, barnavårdsdokumenten från socialen som förklarar de fysiska men vars orsak han dittills bara kunnat spekulera i.
– Det står att jag blev utnyttjad och jag vet att det är så. Ända till för tio år sedan hade jag stickningar i ändtarmen ända upp till ryggen, säger Mange och lutar sig framåt i sätet och för armen mot ryggen för att visa var hur långt smärtorna nådde.

Minnena från åren med pappa Göran är fragmentariska. Utåt sett var det inte så illa. Pappan arbetade som hovmästare på olika krogar och har travhästar. Den lilla familjen bodde i ett av Vällingbys trevligare områden. Men Mange Hellberg minns en mörkare verklighet inom radhusets polerade väggar.
Som hur han blev inlåst i en garderob medan mamma Berit misshandlades. På natten när hon jobbar på sjukhuset levde han i skräck. Om det inte var han själv som råkade illa ut så hade pappan främmat.
– Han tog hem både killar och tjejer när mamma jobbade natt. Men han var inte ond utan sjuk. Han hade ju också haft en hemsk uppväxt.

Ett par mil senare stannar vi vid en vägkrog i Gävle. Mange är trött efter en sen natt i studion men tittar artigt upp från tallriken med gravlax och dillstuvad potatis och småpratar. Ögonen lyser upp när en grupp med barn i full vintermundering springer förbi bordet. Han älskar barn och är gudfar till en flicka. Nästa gång han träffar en tjej ska det verkligen bli på riktigt.

Mange Hellberg säger sig ha bearbetat sin fars död men tycker att den är svår att prata om. Inte minst eftersom pappan har andra barn. För sina nuvarande vänner går han sällan in på detaljer om händelsen den där födelsedagen i Stockholm. Då, när det hände, berättade han inte för någon utanför familjen.
Utåt sett fortsatte han att vara en klassisk tuffing. Men efter högstadiet är han så insyltad i sina egna fantasier att han inte ser någon annan utväg än att fly staden.
Han ”lurar in sig” på ett behandlingshem i Piteå och kommer in.  Alkohol och droger har varit en del av hans liv ett tag, men själv ser han sig inte som någon missbrukare av annat än lögner. Inte heller personalen på behandlingshemmet anser att alkoholen är något egentligt problem. Efter fyra veckor skrivs han ut och ordnar praktik på Norrbottensteatern. På teatern arbetar en kvinna som får upp ögonen för den unge mannens textskrivarbegåvning.
– Hon råkade vara mamma till Mats Asplén som spelar keyboard i Bo Kaspers Orkester, och tyckte att jag skulle skicka mina texter till honom så det gjorde jag. Men när jag var i Stockholm fick jag inte tag i honom, det hade väl tagit slut med hans tjej eller något.

Även om det aldrig blir något finns drömmen om ett liv som artist nu åter i medvetandet. Men i stället för att arbeta med musik tappar Mange, som han uttrycker det själv, kontakten med verkligheten. Han bor på soffan hos ett par i Fisksätra och börjar praktisera på Uff men kastas ut för att han stjäl kläder.  Han medverkar i Peter LeMarcs musikvideo Fyra steg i det blå, men blir utslängd från inspelningen.
– Jag tiggde om att få vara kvar och sa att jag kunde jobba gratis och så blev det. Jag ville synas till vilket pris som helst.

Nästa kliv in rampljuset blir en medverkan i Paolo Robertos program Men hallå. Producenten ville berätta Manges livshistoria. Men trots att den verkliga livshistorien räcker till en dokumentär väljer Mange att presentera en fiktiv bild av sig själv i inslaget.
– Jag ljög ihop något bara. Sa att jag bara bott i Sundsvall en liten stund. Jag ville inte vara en person som kom från en småstad så jag hittade på något annat.

Han trodde aldrig på sina egna lögner men säger att han tvångsmässigt framställde saker så som han ville att de skulle vara. Sa att pappan bodde i en stor kåk och att han hade alla de senaste filmerna på VHS hemma när han var liten. Att han semestrat på Mallorca när han egentligen hade campat i Bredsand. I dag säger Mange Hellberg att han slutat ljuga.
– Om jag gör något fel, överdriver eller lovar för mycket, då känner jag direkt att det inte är sant. Det är mest när jag inte fått sova, äta eller blir inträngd i situationer. Men jag ljuger inte i dagens läge.

T-shirten han har på sig i Paolos program har han fått av G-spot, butiken där han gjorde praktik men till kompisarna sa att han ”jobbade”.  Det var så det fungerade. Så långt var det mellan den han var och ville vara att han förträngde sitt riktiga jag för sig själv och för andra. Mange Hellberg levde krogliv och var hemlös på samma gång. Hängde på den legendariska klubben Vegas med innefolket och övernattade på bussen därifrån.
– Jag hängde med de coola killarna men sov på buss 54. I flera år var jag hemlös och bodde i trappuppgångar, hos polare, i tunnelbanan och på bussar.

Mange Hellberg är en i gänget men i gemenskapen odlas utanförskapet. Han är social, men ensam.
De utredare som gav honom diagnosen adhd någon gång i slutet av 1990-talet passade också på att behäfta honom med etiketten ”socialt överintelligent”.  Den förklarade hans finkalibrerade förmåga att manipulera. Komma in backstage på Petters konsert, men bara för att sno spriten.  Bli ihop med en tjej, men lura tvillingsystern på pengar. Bo på hotell, men utan att betala notan. Utge sig för att göra vanlig business, men i själva verket blåsa folk på pengar.
– Varför hade jag, om jag nu var så intelligent, inte kommit längre i livet? frågar han sig på tal om diagnosen och kan inte låta bli att bläddra bland meddelanden i sin Iphone under tiden.

Att låta sig intervjuas om de mörka vråna i livet tär på Mange. Han säger att han känner sig som en 20-åring igen.
Ibland berättar han lite för mycket.
– Om det här hade varit för två år sedan hade jag inte brytt mig om att du har pojkvän och försökt stöta på dig ändå. Det känns konstigt att bli intervjuad av dig som är snygg och har huvudet på skaft. Här ska jag liksom sitta och berätta min historia för någon jag attraheras av, om du förstår vad jag menar. Det hade varit skillnad om det var en gubbe jag pratade med.

Om Mange Hellberg i dag är brutalt ärlig och delar med sig om terapisessioner, sexliv och åsikter om utseenden var det annorlunda förr. Då höll han verkligheten på en armlängds avstånd genom att ljuga om den.
Men med tiden leder lögnerna honom ut på allt tunnare is och jakten på pengar gör tillvaron allt farligare. Han vill inte säga mer än att han börjar ”sälja en massa skit”.
Hösten 2003 upplever Mange Hellberg vuxenversionen av kidnappningsincidenten i fjärde klass. Han har varit hos en vän i Sundbyberg när han kommer fram till T-centralen på kvällen.
– Då kommer det fram några som slår ner mig och drar in mig i en bil. Jag slocknar på vägen och vaknar avklädd och bakbunden på Skogskyrkogården. Det var vansinnigt, sinnessjukt.

Kidnapparna för ut honom i skogen och ber honom hoppa. Mange Hellberg landar i en grop och tror att han nått slutet. I stället avlossas ett skott precis bredvid honom.
– Det rann i alla kroppsöppningar. Jag spydde, sket och kissade på mig. Jag trodde att jag skulle dö, säger Mange på vägen ut mot platsen där allt hände.

Han lyckas få tag i en filt och en taxi och kvällen slutar på psyket. Skenavrättningen blir inte den slutliga vändpunkten, men det är här i gropen på Skogskyrkogården som Mange Hellbergs livstillvaro når sin absoluta kulmen. Han har efter många år i Stockholm flyttat tillbaka till Sundsvall.
Det är mamma Bertis cancerbesked som avgör flytten. Den sammanlagda skulden till dem han lurat på pengar har vid det här laget vuxit till 570 000 kronor och barndomsöknamnet ”mytomanen” lever kvar i staden. Mange Hellberg beslutar att ta tjuren vid hornen. De kommande åren skriver han låtar åt andra artister för att betala av skulderna. I dag återstår ett banklån på 110 000 kronor.

I Sundsvall börjar han rappa under artistnamnet Magnifik och senare Mange Myt. Det var menat som en komisk anspelning på hans rykte i hemstaden som notorisk lögnare, men folk refererar till ”Mange Myt” med sarkasm. Mange Hellberg börjar då fundera på att helt skippa artistnamn.
Mange berättar sin livshistoria i Sundsvalls Tidning och vänder blad. Han skaffar flickvän, slutar rappa och börjar sjunga, spelar in Nationalteaterns Kolla, kolla tillsammans med hemlösa, delar ut julklappar till behövande och besöker byar i Kenya, som får honom att förstå att hans egna problem är väldigt små. För sitt arbete för Sundsvall belönas han med utmärkelsen Årets Drake.

Utåt sett har han tagit makten över tillvaron men onykter blir han en annan person. Efter en spelning i Kiruna inser han att alkoholen tagit kommandot när han efter några öl vill ta med servitrisen hem, trots att han har flickvän vid tillfället.
Barincidenten får honom att gå in i tolvstegsprogrammet.
– Det har räddat mitt liv. Förut vågade jag inte visa vem jag var men i dag känner jag att jag har förtroende från hela världen. Det har påverkat musiken också.

Albumet Varför börja med sig själv när man kan rädda världen? är en slags omvänd parafras på AA:s budskap och låtarna Full när jag är tuff, Simma eller sjunk och Leva för idag refererar alla direkt till egna erfarenheter av ett struligt liv. En sång för Jenny handlar om tiden som hemlös och P:et i Christer P står för Pettersson som tog på sig mordet på Palme. Mange Hellberg har båda män tatuerade på sitt skinn.
– Som jag ser det är de båda frihetskämpar. Jag är övertygad om att Pettersson är oskyldig till mordet. Och Palme har jag gillat sedan jag såg den där bilden av honom på mormors skänk.

Sedan Simma eller sjunk släpptes förra våren har 18 personer skickat in bilder på kroppsdelar tatuerade med låttiteln och i Nacksta sjunger kidsen på Christer P-låten. Han har en ny folklig approach – målet är Allsång på Skansen och Melodifestivalen är inte utesluten. Artister som Petter och Timbuktu vill jobba med honom. I mars släpps en remix på låten Varför börja med sig själv när man kan rädda världen? i samarbete med samma Petter som under den där spelningen fick sin sprit stulen av Mange några år tidigare.
– Det är inte säkert att Petter vet om detta, men det är lugnt för vi är cool nu.

Nu gör han musik med Thomas Niemi, som körar och skriver musik, Tobias Lindberg, som producerar, och Simon Olausson, som skriver och spelar gitarr. Men gänget gör inte bara musik. De betyder mycket för Mange.
– Att för första gången ha riktiga vänner som jag verkligen kan vara mig själv med utan att behöva ljuga gör att jag kan leva ett ärligare och härligare liv.

Härom veckan pratade Mange med en annan ny vän.  Jason ”Timbuktu” Diakité, som liksom Petter spelar in i den Sundsvallsstudio som Mange delar med Collén, som producerat Petter, Timbuktu, Ken Ring med flera.
– Vi snackade om ett samarbete. Planen är att skriva en låt om Palme.

Någonstans där sluts cirkeln. Mange Hellberg vänder sig om och lutar sig framåt i sätet tills bältet tar emot, som för att understryka det osannolika i det han nu ska säga.
– Vi bodde på samma gata som Palme i Vällingby. Mamma sa det i går, jag hade ingen aning.