En dubbel signatur

Sedan begynnelsen har han målat och druckit öl. Som Faktums skrönikör är han känd som Lenarto. Hans ordkonst har gett oss bilder av en egensinnig livsresa, ända bort i Kina. Lennart Lönnsten, som han heter, är också bildkonstnär med signaturen LL. Det har blivit dags att teckna hans porträtt.

På Halmstad BB, den 15 augusti 1952, föds en liten gosse. Han får namnet Carl Eric Lennart. Eric efter far, Carl – oklart varför – och Lennart antagligen för att nästan alla män födda på 1950-talet heter det. Hans mamma, Eugenia, har ett årtionde innan kommit till Sverige som krigsflykting från Polen. I Halmstad träffar hon Eric Lönnsten, sprutmålare på en industri i staden. De gifter sig 1947. Mamma Eugenia är uppvuxen på polska landsbygden i en sträng katolsk miljö. Och hon är väldigt religiös. Pappa Eric är inte särdeles religiös. Däremot trogen alkoholen.
– Hon läste bara Bibeln faktiskt, det fanns ingen annan bok för henne. Han var uppvuxen i en kultur där alla drack, allt annat var konstigt, säger sonen Lennart om dessa motpoler till föräldrar.  

Lennart undrar om jag har tillgång till bil. Han har köpt en stor duk som är lite skrymmande att ha med sig på bussen till Partille. Jag har inte bil denna dag då vi ses, på Ölstugan Tullen på Andra Långgatan i Göteborg. 
Duken får bli en senare fråga. Här finns andra, redan färdiga, målningar att betrakta. Fyra oljemålningar i nyanser av brunt, föreställande en genuin pubmiljö från svunna tider.
Signaturen LL är omisskännlig. Lennart Lönnsten målade dem någon gång på 1990-talet.
– De är från det gamla stället, när Tullen låg på Järntorget. Ägaren köpte in dem för 10 000 kronor minns jag, och sen har de hamnat här, säger Lennart, som råkade se dem av en slump när han passerade utanför på gatan.

Den konstnärliga ådran kan ha kommit från pappa Eric som målade i olja lite då och då. Han uppmuntrade inte sonen dock. »Ska du bli en sån där jäkla Picasso?«
– Han tyckte inte det var något speciellt. Nej, att sitta på kontor med manschetter i kavajslagen, det var mer okej.

Men för Lennart skulle det bli en dröm genom livet, att en dag bli en erkänd konstnär.

Han minns det inte, men han antar att han var ledsen när föräldrarna skildes och han som femåring tvingades flytta ifrån dem. 
– Mamma var inte tillräknelig då, så socialtjänsten kom hem och frågade mig vem jag ville bo hos, min pappa eller min faster. Jag valde faster. Pappa drack ju. Faster och farbror hade cykelverkstad i Halmstad och bodde på Strömgatan. Jag gjorde mitt första tandläkarbesök under tiden jag bodde hos dem. 
När Lennart var åtta år fick Eugenia vårdnaden igen och han flyttade in med sin mamma på Bredgatan, »Broadway« som barnen i området kallade den. Under åren i St Olofskolan och senare Engelbrektsskolan gjorde Lennart inte så mycket väsen av sig. Mamma Eugenia hade nu anslutit sig till Jehovas Vittnen och i hemmet fanns varken tv eller telefon.
I Praktiska Real blev en blyg och långhårig, gubevars, Lennart under något skolår mobbad. Det tog emot att gå dit, och han fick gå om ett år.
– Det var inte så farligt, men en jobbig period. Det försvann ganska snabbt och sedan blev jag klassens clown istället.

Till den rollen hörde också att spänna bågen gentemot vuxenvärlden.

»Min första fylla tog jag i Köpenhamn, på en skolresa anno 1965. Vi var tretton år och gick på Ströget och jag förundrades över att man sålde rökpipor, blommor och öl i samma affär. Och sprit kunde köpas överallt! … Jag och en kompis köpte en 37:a vodka som vi delade inne på färjetoaletten. Vi blev fruktansvärt dåliga och spydde ner hela bussen på vägen hem. Efteråt lovade vi vår rasande klassföreståndare att aldrig mer göra om det. Men om gjorde vi det, bara några veckor senare.«
(Ur Lenartos skrönikor 2001–2011)

Det var Lövet, kompisen Jan Lövkvist, som vid denna tid också lärde honom att röka ordentligt. Den 13-årige Lennart tog bara »näsbloss«, men fick noggranna lektioner i hur han skulle dra in nikotinet i lungorna ordentligt och göra stora rökringar. En viktig kunskap för att i nästa stora steg i livet få umgås intimt med tjejer. Det tog lite tid för Lennart att komma upp på den statusstegen, blyg som han var.
– Det har jag varit i hela mitt liv. Det är bara när jag druckit öl som jag vågat vara lite flirtig, säger han, och tar en klunk där vi sitter på Tullen.

Han dricker inte så fort längre. Och inte så mycket. Några rejäla starköl på en dag räcker fint. Förr kunde det bli vansinniga mängder. Lennart minns minnesluckorna. Fyra–fem dagar kunde försvinna. 
Det har alltid varit alkohol. Och cigaretter. Inget annat. Men det började väldigt tidigt, hemma hos pappa Eric, efter skilsmässan. 
– Då kunde han hälla upp portvin till mig när vi såg på tv. Han tyckte det var bättre att jag drack hemma hos honom än blev kvarterets busunge, sa han.

Det var tv:n som lockade lille Lennart hem till pappa, som därmed också gav sonen väldigt tidig smak för alkoholets effekter.  
I trettioårsåldern trodde inte Lennart att han skulle fylla 40. Vid 40 betvivlade han att det skulle bli någon 50-årsdag. Men svårare sjukdomar har uteblivit. Han har knappt vistats en dag på sjukhus, bortsett från en kort period på mentalsjukhus, dit abstinens och hemlösthet tog honom. Nej, det enda fysiska besvär han kan påminna sig var några månader på kryckor för en knäskada för tjugo år sedan. Ciggen, 40 om dagen, är förstås ett starkt gift, men i dessa pandemitider ser Lennart Lönnsten ut att ha lika goda chanser som någon annan att få uppleva sin 70-årsdag.

Vissa dagar dricker han faktiskt inte alls. Som dagen innan vi hälsar på honom hemma i Partille, där Lennart har sin etta. Sin egen vrå av världen, helt omgiven av konsten och litteraturen som ger honom själslig ro. Några staplade sillburkar i köksvrån ger väl kroppen lite också.

I rummet hänger stora dukar med imponerande porträtt av Winston Churchill och Karl den XII:e, en kopierad Rembrandt, Vadande kvinna. Churchill är utan ram och fastnitad direkt på tapeten. Bakom soffan skymtar däremot en inramning värdig ett konstmuseum. Från ett museum sägs också målningen, ett norskt fjälllandskap från 1875, komma. Ordentligt värdefull, dessutom, om inte konstnären ifråga glömt att signera den, berättar Lennart. Bland högar, staplar, små berg av böcker, färgtuber, penslar och obeskrivligt många prylar balanserar vi med myrsteg på smala gångar in i den mörklagda lägenheten. Ett helt nyinköpt set med både olja, akryl och pastellfärger står skinande oanvänt och öppnat – som en lysande färgklick mitt i rummet.
– Ett fynd, säger Lennart nöjd, som betalat bara några hundralappar för hela färgarsenalen. 

Så påminns jag om den där stora duken som skulle behöva forslas hit. Inte heller denna dag har jag lyckats lösa det. Men Lennart är inte missmodig. Det hade väl också kunnat bli en nöt att knäcka, var den skulle få plats.

Lennart sover, äter och jobbar i en och samma soffa. Därifrån hör han grannarna ovanpå nästan varje natt. Ibland går han ut och går och sover ikapp på dagen istället. Det är ett jävla väsen kort sagt. 46 gånger har han ringt störningsjouren i år. Lägenheterna här bebos inte av människor som får gehör för sin rätt till lugn och ro. 
I soffan, någonstans, ska också ligga en guldring värderad till 700 kronor. Den försvann spårlöst en natt då Lennart drömde att någon försökte vrida den av honom. Han tror att det kan ha varit Susanne, som dog häromåret i cancer. Hon var ihop med den man som sålde den till Lennart.
– Hon kanske spökade, för jag tror inte att hon ville att jag skulle ha den, säger han och ser lurig ut.

Det känns hur som helst inte lönt att leta. Lennart är högst medveten om röran omkring honom. Försöker åtgärda den på sitt sätt. Har köpt in billiga apparater från Kina som ska förinta småkryp av olika slag. Har två dammsugare och en ångrengörare som sprejar något som ska rena luft och grejer från bakterier.
– Man blir prylgalen när man är ensam, säger han som en förklaring till både röran och apparaterna.
– Och så har jag väldigt svårt för att slänga saker. Källaren är också proppfull. Jag skulle behöva en större lägenhet, det skulle jag verkligen, säger han och ser sig omkring.

Hittar du dina saker?
– Nej. Men ibland hittar jag saker som varit borta länge, när jag letar efter något annat.

Vi trillar tillbaka till Halmstad igen. Minnena är grumliga. Mycket av det jag frågar om, har han inte pratat med någon om på över ett halvsekel. Det finns inga fotografier kvar. Inga saker efter föräldrarna som båda gick bort under 1980-talet, en hjärtsjuk, en med levercancer. Något särskilt sorgligt minne kan han inte ådra sig. Inte heller något särskilt lyckligt tillfälle. Men här och var under våra samtal dyker det upp fragment. Det hände till exempel att Lennart spelade fotboll med kamraterna i kvarteret. Även då var det väl en hel del öl involverat, men från denna tid minns Lennart i alla fall en annan Lennart, med efternamnet Svensson.
– Han blev journalist på Hallandsposten. Vi har faktiskt haft lite kontakt senare i livet också. Han gick bort förra året.

Ytterligare några vänner från tidiga barnaår har etsat sig fast. Jens Ljungberg som gav Carl Bildt en smäll på käften en gång, för att lille överklass-Calle råkade befinna sig på fel gård med sin hund. Och Jonas, som bodde i ingången jämte Carl, och som Lennart lekte med som tio-elvaåring. Strandvägen 10. Adresserna, och dialekten, sitter. Med Jonas lekte Lennart detektiv och skuggade folk som såg »skumma« ut. Om somrarna var de ute i Frösakull, norr om Tylösand, där direktörsfamiljerna hade sina sommarbostäder. Då fick Lennart åka Jaguar med instrumentpanel i valnöt och knarrande skinnsäten. Men klasstillhörigheterna kom ikapp dem i takt med att de växte ur barnlekarna. Jonas började spela golf med de sina och Lennarts liv gick i annan riktning. I en skrönika har han beskrivit det med humor, fritt från klagan:
»Vi drömde om att bli miljonärer innan vi fyllt 30 med egna privatsekreterare. Jag vet inte om han blev det, men vi fick åtminstone egna sekreterare båda två, han en banksekreterare och jag en socialsekreterare. På så sätt slog våra drömmar in, kan man säga.«

En lärare på Praktiska Real uppmärksammade något bakom den unge Lennarts clownerier och ungdomsfyllor. En konstnärlig talang, som nu äntligen uppmuntrades.
– 1973 sökte jag mig till Göteborg och Valand. Där kom jag inte in, men jag började på KV och Hovedskous istället.

I Göteborg hade Lennart en annan farbror och faster, Johan och Anna. Där var han rätt ofta och lånade pengar den första tiden. Bodde gjorde han lite varstans. 
– Det var väldigt mycket fester och alkohol under de åren. Men det fanns de som gick ut skolan, några skötte sig verkligen och la manken till. De dekorerar myndighetsväggar och pryder torg med sina skulpturer i dag.

Även Lennart gjorde sina ansträngningar.
– Jag ställde ut på galleri Aspect och på Elan Vital på Linnégatan, och något mer ställe. 

Han gick folkhögskolekurser också och under några år jobbade han, svart, på ett galleri på Västra Hamngatan. Bättrade på gamla tavlor och sålde en och annan av sina egna målningar till galleriets kunder. Det var ganska bra år, där han stod i galleriet med eget staffli. Men någonstans här kom för mycket annat emellan. Nya flyttar. Sprit. Kvinnor. En och annan lugnande sobril.
– Det har jag efter mamma. Ett instabilt psyke.

Om kvinnorna i sitt liv har Lenarto skrivit ganska många skrönikor. Där har funnits en Ulla och en Susy, en Eva och en Mia. Framförallt har där funnits en Song Xian. Så heter Lennarts före detta livskamrat i Shanghai, hans hustru. Det är omskrivet i Faktum hur Lennart och en grupp andra hemlösa svenska män runt millennieskiftet involverades i en märklig kopplerihärva som förde dem till Kina för äktenskap med framåtsträvande kinesiskor som ville ha västerländska män. Åtminstone på papperet. I 17 år varade relationen mellan Lennart och Song Xian. Någon månad då och då har han rest till Kina för att leva familjeliv, för att sedan åka hem till utanförskapet i Sverige där jobbet som Faktumförsäljare är det bästa han har haft.

Det är ledsamt att höra honom formulera sorgen över ännu en förlorad livsdröm. För det fanns faktiskt en annan plan, ända fram till 2016.
– Då bestämde vi att jag vid nästa resa skulle lämna Sverige för gott. Hon skulle skaffa en lägenhet och jag skulle få bo där gratis mot att jag undervisade mitt barnbarn, jag kallar henne så, alltså min hustrus dotterdotter, i engelska.

Men hustrun skickade ett annat meddelande efter detta. Att hon skulle bjuda på en sista resa till Shanghai, om Lennart signerade skilsmässopapprena. 
– Jag är väldigt besviken. Jag tror att det är för att Song Xian har ärvt en massa pengar. Och för att hon tröttnat på att jag dricker. Det är ett hårt slag. Jag har ju haft andra förhållanden också, med svenskor, som inte gått så väl. Nu sörjer jag det. Det är hemskt att bli gammal och ensam. 

Hade han stannat i Halmstad hade livet kanske sett annorlunda ut. Efter studenten, som Lennart tog 1969 efter att ha gått om ett år, jobbade han som försäljare i möbelaffären Bejos. Den blott 17-årige Lennart lyckades så bra att han redan efter sitt första år blev utsedd till Årets försäljare.
– Den kvällen blev jag så full så jag kommer inte ihåg något av det annat än att jag fick gå upp på ett podie och ta emot ett pris. De körde mig till hotellet efter middagen och jag mindes inget när jag vaknade. 

Vad som stod mer klart i samband med denna försäljarframgång var att den unge nyanställde hade god hand med damerna som kom in i butiken. 
– De sa att jag hade »tanttycke«, säger Lennart och ler. 

Nu hade han goda utsikter att bli företagets näste butikschef, ända tills det jobb som utlovats honom landade hos en annan kandidat. Återstod en tjänst i småländska Ljungby, där 17-åringen inte kände en kotte. Vägvalet blev så ett annat. Att sia om hur ett liv som välbeställd möbelhandlare hade kunnat vara, är lika lönt som att fråga vad som hade blivit om han inte hade druckit så mycket. Det är som det är, det blir som det blir. 

Dessutom, är det något han är nöjd med att han gjort i livet så är det att han rest och sett sig om i världen. Holland, England, Frankrike, Tyskland, Ryssland … Och även om Kinaäventyret inte slutade som han ville, så är det alltjämt det han är mest glad över att ha fått uppleva. Att leva som vanlig kines och inte som turist.

En sak i hans liv har ändå varit beständig: Lennart/Lenarto mår som bäst när han målar och skriver. Och inspiratörerna är många: Rembrandt och René, Anders Harning och Oscar Wilde. Det är främst forna mästare han beundrar. Han saknar hantverksskicklighet hos dagens konstnärer och ogillar åsiktsmanglandet hos nutida skribenter. Kvalitet och gedigen kunskap har gått förlorad, värderas inte längre.

Själv har han nu publicerat sig regelbundet i Faktum sedan starten. Tidningens 20-årsjubileum 2021 är alltså lika mycket hans. I förordet till Lenartos samlade skrönikor 2001–2011 skriver dåvarande chefredaktör Aaron Israelson att Lenarto utgör en stor del av Faktums själ. Han säger nog inte emot, kallar sig skämtsamt för Faktums »Rolling Stones« och visst är han en starkt lysande stjärna på överlevarnas himmel.

»Det värker i fötter och armar, benen domnar, ibland måste man ta sig rast för att orka med. Man stampar och trampar och tänjer på hälar och höfter. Man tycker att evigheterna avlöser varandra. Det går runt i huvudet. Men så tänker man: jag står till sista tidning! Skam vore annars! Jag är här för att sälja en tidning, inte för att ge upp!«

Lennart kör hårdast med tidningsförsäljningen torsdag till söndag numera. Säljplatsen i Kungsbacka släpper han inte taget om, trots pendlingsavståndet. Han har många trogna kunder där som köpt tidningen av honom i alla år. I dag är de hans huvudsakliga sociala kontakter. Allt annat umgänge är borttappat längs vägen. Därför längtar han efter att stå och sälja, hur hårt slit det än är. Hade inte Faktum funnits hade han varit down under säger han. 

It´s a drag getting old, som Stones sjöng. Men det är också nu som den sorglösa sidan av Lenarto gör en stark insats. Han kan genom eländet ändå se att han har levt. Och lever. Och är fri.
– Jag kommer och går när jag vill. Jag dricker när jag vill. Jag är min egen herre.