Polisen som vägrade sluta

Hon fick kicken från konditoriet på grund av en allt för rolig och yster skyltning.
Hon har hånats för sin starka kärlek till råttor. Rikskända polismästaren Carin Götblad är född engagerad med brinnande vilja. Numera har hon också en stark röst.
Så har det inte alltid varit.

En vit kränkt medelålders man. Så beskriver hon chefen som sa upp henne, möjligen på grund av hennes rättspatos och lite ovanliga sätt att jobba på.
– Han skyltade väldigt tråkigt, och stavade fel. Dessutom kunde jag inte lura folk när de skulle köpa kakor så jag frågade ”vet du hur de smakar”? Jag berättade vilka som var gamla och inte goda, säger Carin Götblad.

Självsvåldigt gjorde hon om skyltfönstret och fick sparken. Juridikstudenten, då utan tankar på att bli en banbrytande polischef, i dag med målet att fortsätta inom polisen tills hon är 70. Trots att hon valt en organisation som inte alltid förstått henne.
– Jag behövs, helt enkelt.

Det är en solig dag i ett Stockholm där asfalten luktar vår. I en tid då löpsedlarna är identiska, dag efter dag. ”Så vet du om du har den okända sjukdomen” har bytts ut mot rubriker om barn som mördar, unga lejda lakejer som borde spela tv-spel istället för att avrätta människor. En ny värld som gjort tonårspojkar till kanonmat i gängkrig som kryper svenssonliven allt närmre.

Carin Götblad möter oss i dörren. I hennes kupade händer vilar marsvinet Roger som med kärlek måste öva sig på att vara trygg bland främmande människor. Han, som könsmässigt är en hon, är traumatiserad. Ett hårt marsvinsliv har påverkat hens hälsa och nu sitter Roger stilla i Carin Götblads knä i köket och blir struken över ryggen i timmar.

När Carin Götblad fyllde 65 gick hennes förordnande som regionchef inom Polismyndigheten ut. I dag är hon polismästare på NOA, den nationella operativa avdelningen, tidigare kallad Rikskriminalen. Hennes främsta fokus är strategiska frågor rörande barn och unga och hon sitter som expert i olika regeringsuppdrag.
– Jag hjälper också rikspolischef Anders Thornberg med olika strategiska frågor, till exempel kring särskilt utsatta brottsoffer, likabehandling och ungdomsfrågor – barn och unga har varit en röd tråd under hela mitt yrkesliv.

Carin Götblad är efterfrågad i debatter, samtal och intervjuer trots att hennes budskap i dag är mycket likt det hon presenterade redan för 13 år sedan.
– Vi måste jobba förebyggande.

Varför har det inte hänt någonting?
– Är man ute tidigt blir man ofta inte lyssnad på förrän problemen är ett faktum. Jag är ofta före min tid och jag varnade för det vi nu ser, säger hon.

Carin Götblads utredning slog fast att kriminella grupperingar då var på väg att bli ett påtagligt samhällsproblem och att rekryteringen måste förhindras. Då bedömde hon att 5 000 unga under 21 år riskerade att rekryteras till gängen. Unga i socialt utsatta områden, som oftast inte hade klarat skolan och som hade kriminellt belastade äldre syskon.
– Det går inte att säga att det inte har hänt något, men det har gått för långsamt och inte hänt tillräckligt. Fortfarande är det tidiga och tydliga insatser som gäller, men nu måste vi tyvärr även jobba mycket repressivt. Det har gått för långt. Många unga kriminella är samhällsfarliga, säger Carin Götblad.

Repressivt betyder, i det här sammanhanget, att låsa in barn och ungdomar. Carin Götblad är nu expert i en utredning vars uppgift är att analysera ungdomsfängelsers vara eller icke vara. Mer vill hon inte berätta. Frågan har två sidor, menar hon – barnens bästa och allmänhetens säkerhet. Hon var den som föreslog sluten ungdomsvård, en typ av behandling på hem för kriminella ungdomar, som chefsjurist vid SiS, Statens institutionsstyrelse i mitten av 1990-talet.
– Samhället har blivit alltmer socialt uppdelat och fångar inte upp de unga pojkarna som flyter omkring i socioekonomiskt svaga områden där riskfaktorerna är, och har varit, välkända.

Men det är inte polisen som ska uppfostra små barn. Det är föräldrarnas ansvar. Och det fungerar inte att skriva en orosanmälan till socialen när barnet  är misstänkt för sitt sjunde personrån och den enda insatsen blir att han får träffa en coach en gång i månaden. Det duger inte, slåt Carin Götblad fast.
– Det är viktigt att stötta familjer tidigt innan problemen blir för stora, redan i förskolan vet vi vilka som är riskfamiljer, Förebyggande insatser måste dock vara långsiktiga och oberoende av eldsjälar för att inte avslutas när de inte längre orkar.

I den 13 år gamla utredningen föreslogs att polisen, och även socialtjänsten, ska möta människor där de är, skapa relationer lokalt: Ett mobilt team som kommer till förskolan, som även kan handleda personalen. Polisens föräldratelefon dit föräldrar kan ringa om de är oroliga för sina barn. En socialtjänst som motiverar, är med på föräldramöten och berättar hur det fungerar.
– Att stötta föräldrarna ger bra resultat, visar forskningen, säger Carin Götblad.

I utredningens sammanfattning presenteras en skiss på en ”Social insatsgrupp” där socialtjänst, polis, skola, kriminalvård och föreningsliv skulle arbeta tillsammans kring individen. Myndigheter måste samarbeta långsiktigt och uthålligt på lokal nivå, konstaterades.
– Det är lika viktigt att rusta upp socialtjänsten och skolan som polisen. Vi behöver en socialtjänst som jobbar 24-7, säger Carin Götblad och betonar att insatserna inte alltid kan vara frivilliga.

Hon menar att socialtjänsten behöver skarpare verktyg och att det går att styra med pengar. Ett exempel är statliga insatser för pojkar i riskzonen som skulle innebära att kommunernas självbestämmande och ekonomi inte kan sätta stora käppar i hjulen. Riktade åtgärder som yrkesträning, praktikplatser och ett arbete för att motverka machokultur och kriminella värderingar.

Det blev inget av detta. Är du besviken?
– Nej, jag är van. Men jag ger mig aldrig.

Carin Götblad hoppade av gymnasiet då hon blev tonårsmamma. Vid fyllda 20 hade hon två barn och bodde som ensamstående i ett miljonprogramsområde utanför Stockholm. Där fick hon en inbjudan av socialtjänsten till en träff som kallades för ”unga mödrar i riskzonen”, men det visste hon inte då. Carin Götblad tackade ja, ”för där fanns både gratis fika och barnvakt i två timmar”. I efterhand kan hon se att hon nog kränktes av både socialtjänst och andra vuxna. Träffen blev ändå livsavgörande på ett positivt sätt. För här träffade hon en annan ensamstående mamma; den nu bortgångna akademiledamoten och poeten Kristina Lugn. De blev ett team. Kristina pushade Carin att börja läsa annat än hästböcker och Carin anlitade Kristina för att jobba med henne i stallet. De firade storhelger tillsammans med barnen och djuren, skapade sin egen särbofamilj.

Vänskapen räckte livet ut.

När Carin Götblad talade på Kristina Lugns begravning sa hon bland annat:

”Vi blev utsatta för angrepp och mycket fördomar, av myndigheter, vissa föräldrar, mina skolkamrater och grannar. Kanske särskilt jag. Du hade bildning och erfarenhet, jag saknade det. Du stod alltid på min sida. Alltid ”.

– Hon var min allra bästa vän. Jag tänker på Kristina nästan varje dag. Vi hade enormt roligt ihop och vi var ett enormt stöd för varandra. I dag umgås jag mycket med Kristinas underbara dotter Martina Montelius som jag känt hela hennes liv.

Saknaden blir tydlig i Carin Götblads ansikte och marsvinet Roger får några extra ömma strykningar över ryggen när hon pratar om sin vän. Vi nuddar även vid en annan stor sorg i hennes liv, den som alltid finns kvar hos en mamma när ett barn dör. Men hon vill inte tala om sorgen, skulden och depressionen efter att ha förlorat sin son, även om det gått många år sedan det hände. Det finns inga ord.
Vi tar istället upp tråden om hur tiden som ensamstående mamma i förorten präglat henne.
– Jag kände mig inte utanför, men vi hade det svårt. Jag var ensam, fattig och outbildad. Det skvallrades och tittades snett. Bara för att jag var tonårsmamma betydde det inte att jag missbrukade. Jag tillskrevs en rad problem som jag inte hade men klarade mig tack vare en bra uppväxt där jag fått med mig en stark moralisk kompass, säger Carin Götblad.

Att se varje människa som unik, inte låta sig styras av fördomar eller att döma andra är viktigt.
– Det grundlades tidigt. Jag kände mig väldigt utsatt av fördomar från äldre föräldrar och från socialtjänsten, jag var rädd. Det behövs inte mycket, bara att man är lite annorlunda.

På den tiden kunde man läsa till förskollärare utan gymnasiebetyg, bara man hade erfarenhet av barn – och ens egna räknades. Praktiskt, tyckte pragmatikern Carin Götblad som tänkte att den utbildningen skulle hon säkert ha nytta av som förälder.
Så hon blev förskollärare. Jobbade på fritidsgård med djurverksamhet. Läste in gymnasiet, sökte till juristlinjen, jobbade extra på det där konditoriet där rättspatoset gjorde att hon fick sparken.
– Man behöver inte vara särskilt smart för att läsa juridik. Bara en betonghäck. Med få föreläsningar var det praktiskt. Jag jobbade, pluggade och hämtade barnen på dagis.

Som jurist kom hon, i hård konkurrens, in på polischefsutbildningen och utbildades till polis och åklagare. Där startade hennes chefskarriär.
Som en katt bland hermelinerna där hennes chefskap och arbetsmetoder både har kritiserats och hyllats.
– Jag har alltid känt mig uppskattad för det jag och mina medarbetare åstadkommit, men man kan inte göra alla nöjda.

Är du modig?
– Ja, men man föds inte modig. Det är något man kan träna på. Att ta ett steg fram även när det är obehagligt. Det känns alltid bättre efteråt. Som ung läste jag Ingvar Bratts bok om Boforsaffären. Han fick offra allt och beskrev sin ångest och rädsla så bra. Hans moraliska hållning och ansvarskänsla inspirerar mig. Men att vara rädd och att vara svag är inte samma sak, det visade Ingvar, säger Carin Götblad.

I dag vågar få gå på henne, säger hon och när det händer struntar hon i det. 

Där vi sitter, i lägenheten på den hemliga adressen någonstans i Stockholm, riggas det upp för fotografering. Roger lyfts tillbaka till sitt bo där kompisen Nala, det något skyggare marsvinet, gömmer sig i sitt lilla hus. På köksgolvet har det spillts lite hö. Carin Götblad har redan ursäktat sig för att hon inte städat. I hallen hänger cykel- och ridhjälmar. Det är högt i tak, tapeterna går i grönt, rosa och rött. På ena väggen hänger en uppstoppad mycket gammal häger. På spiselkransen står en lika död tjäder utan stjärtfjädrar.
Ur ett rum hörs musik där sambon sitter och jobbar framför datorn.
– Jag kan inte skratta på alla bilder. Vi pratar ju om allvarliga saker, säger Carin Götblad och gör klart vad som inte får visas i bild. Ingen matta, inte heller sängen. Eller skrivbordet. Hennes nej är inte förhandlingsbart.

Men inom de givna ramarna är hon tålmodig och gör som fotografen säger. Om och om igen.

Drygt två veckor efter Faktums möte med Carin Götblad dör polischefskollegan Mats Löfving, i sitt hem, samma dag som utredningen om ”polishärvan” presenteras av utredaren Runar Viksten.
Löfving friades från misstankar på många punkter men ansågs vara jävig i andra avseenden.

Runar Vikstens bedömning var att rikspolischefen ”måste överväga” om Löfving ska ”skiljas från anställning eller skiljas från befattning som chef”. Uttalandet möttes av kritik, polisen anmäldes för arbetsmiljöbrott och debatten om mediedrev aktualiserades.

Carin Götblad är starkt berörd.
– Det är fruktansvärt att Mats Löfving är död. Han var alltid plikttrogen, ämbetsmannamässig och dessutom en stor djurvän. Att utsättas för mediedrev är fullständigt omänskligt, du är helt chanslös. Det är omöjligt att hejda felaktigheter som bara rullar på och som citeras om och om igen, säger hon.

Händelser får ofta, som i Mats fall, orimliga proportioner, menar hon.
– Vi var nog många som hade täta kontakter med Mats, vi såg hur han led och blev svagare, och försökte att stödja honom som vän och människa. Men det räckte inte. Det känns förfärligt, säger Carin Götblad.

Hon har själv upplevt drev och vet vad som triggar hat och hot. Det blir många bestämda mejl om vad vi kan skriva och inte. Som en tuff förhandling.

Carin Götblad var 47 år då hon blev länspolismästare i Stockholm. Hon har följt den kriminalpolitiska debatten och verkligheten på nära håll, från ”det flummiga 1970-talet” till i dag. Mycket har förändrats.
– Det som påverkat brottsligheten allra mest är digitaliseringen, där de kriminella kan verka anonymt och över alla gränser.

Hon vill se en annan lagstiftning, en svagare sekretess där exempelvis polis och banker kan byta personuppgifter med varandra. Därtill har kriminaliteten tagit sig in i alla bidragsmyndigheter.
– Vi håller på att rasera hela välfärdssystemet genom att kriminella pumpar ut skattepengar ur socialförsäkringssystemen.

I dag har Carin Götblad fyllt 67. Hon kan gå i pension, men vill inte – trots att hon inte fick det jobb hon ville ha. Varför fick hon inte det?
– Jag är kvinna och 65 plus. Det är ett jäkla sätt, säger hon, att jämnåriga karlar inte lika ofta får höra ”ska du inte pensionera dig?”.
– Det är ju löjligt. Jag vill jobba, om jag får behålla hälsan. Jag har största respekt för dem som är utslitna men jag vill jobba. Min man Erling är en hängiven forskare över 70 år och kommer nog jobba tills han dör. Och samhället behöver erfarna människor, mer än någonsin.

Påståendet gäller inte bara Carin Götblad.
– Överlag behövs fler kraftfulla, kloka kvinnor på höga positioner om vi ska rädda världen. Se hur det ser ut; USA, Nordkorea, Ryssland, Kina, Turkiet. Det sitter dårar till gubbar överallt, säger Carin Götblad.
– Jag behövs. Polisen har och har haft en enorm nytta av mig och min bakgrund.

Tonåringar utrustade med automatvapen. Samtalet landar där igen, och om den psykiska ohälsan kopplad till kriminalitet. Om vad som är hönan och vad som är ägget. Mår man dåligt för att man lever i en kriminell miljö – eller är dörren till den världen öppen för att den psykiska ohälsan inte fått lindring?
– Många gärningsmän är empatistörda. De gör hemska saker. Men den psykiska ohälsan är jättestor. Vi kvinnor behöver lämna plats för männen.

Jag häpnar. Lämna plats till männen? Det låter inte som Carin Götblad.
– Männens känslor! Inte annars, tänk på de där manliga ledarna som håller på att förstöra världen!
– Jag tror att man behöver rikta sig till pojkar. Träna pojkar i empati och att ha koll på sin ilska.

Roger är tillbaka i Carin Götblads knä. Han knaprar på en bit gurka och stryks över ryggen. Djur är bra för empatin, för att kunna koppla av, de verkar som motvikt till all ondska hon möter, säger Carin Götblad.
– Men jag känner hopp. Det är så många bra människor som frågar mig: vad ska vi göra? Jag svarar; vi måste ”gå man ur huse”, skapa en ny folkrörelse mot brottslighet och för inkludering. I Sverige är vi bra på att organisera oss. Alltför många människor lever i utkanten av samhället, alla behöver få känna tillhörighet.
– Och alla kan såklart bidra. Det finns goda människor överallt, ta häng på dom, säger Carin Götblad.

Hoppet avgör. Att prata om vissa unga som om de inte har en framtid gör Carin Götblad arg för då riskerar det att bli en självuppfyllande profetia. Livet är inte enkelt.
– Men det finns alltid chanser att påverka sin livssituation, även om det är svårt. Vi lever i tron att vi har ett samhälle som tar hand om allt, men så är det inte, det går inte. Det finns ingen annan som tar hand om problemen.

Carin Götblad återkommer till hur myndigheterna måste förändra sitt sätt att arbeta. Sekretessreglerna mellan polis, skola och socialtjänst måste också lättas på, tycker hon.
– Vi ska tidigt ha ögonen på saker vi inte vill ska hända. Det är många utredningar på gång nu, men det gäller ju att det görs något också. I Sverige är vi experter på att utreda saker igen och igen.

Carin Götblad har en lång stubin, är lugn i stormen och ger ett intryck av att aldrig ledsna eller att bli klar. Engagemanget visar inget tecken på att sina.
När hon slutade som länspolismästare i Stockholm 2012 fick hon en häst av medarbetarna. En pensionerad polishäst som väntade på lugn och ro. Men eftersom Carin Götblad fortsatte att jobba så hann just den hästen att dö. Men hon kan kvittera ut en ny fyrbent pensionär när det blir dags om några år.
Tillsammans ska de då njuta av den gotländska stillheten.

Kommer du att bli stilla?
– Nej. Jag kommer nog att engagera mig ideellt, kanske politiskt. Om jag har hälsan.