”Välkommen hit, säger staden, här får du finnas till.”

Jag är i en stad! En storstad på kontinenten! Det kräver sina utropstecken! Jag befinner mig bland människor! Många, många, många – ja, så otroligt många – människor! I en stad!

Det är verkligen en stor stad, en sådan med breda gator och oräkneliga främlingar, med trasigt folk och fint folk och en tunnelbana, ett spårvagnsnät, en oöverskådlig busstrafik och pendeltåg genom staden. En sådan stad där man kan gå och gå och gå och gå och gå tills man är ingen alls, alltjämt omgiven av människor. En sådan stad där världshistoriska händelser virar sig runt tankarna, där man per automatik blir en del av historien, den stora historien, ja, herregud! Vingslag som dånar! En stad! Herregud – så skönt det är!

Under kris är det så lätt att tänka på landet. Tänka självhushållning och egen täppa, tänka kaffe i trädgård och fågelsång, tänka barnen tumlar på gräsmattan, vattnet smakar mossa och jord, träden knoppas och där i gläntan skuttar rådjur, vandrar älg, irrar ekorre och hoar uggla, växer blåbär och doftar kärr, jag har ju gjort det själv. På landet finns visserligen fästingar och bristande samhällelig infrastruktur, men det är väl ändå ett billigt pris att betala i utbyte mot en jordkällare, en bygemenskap, en vedspis och ett gäng hönor? Ett har man lärt sig av samtiden och det är att i staden sprids sjukdomar och faller bomber. Mänskor ska man akta sig för, i synnerhet de främmande!

Jodå. Man sitter där i centrum och listar kunskaper jag trots min oerhörda citybakgrund faktiskt har förvärvat. Jag kan ju både svampar och bär och småfåglar, ser på långt håll vilket sädesslag som odlas och har tillbringat så många kvällar på mindre centralorter att jag någorlunda fattar EPA-lingot femtonåringar har en tendens att slänga sig med. Jag är till och med hyfsad på att köra bil och det har faktiskt hänt att jag har slagit gräs med lie. Potatis är väl bara att gräva ner? Att ströva naken en sommarmorgon över daggvåt äng är väl mänskans mest naturliga tillstånd? I skogen kan ingen höra dig gräla! På ödslig grusväg ringer ingen störningsjouren eller skriver sur lapp i tvättstugan! Det är bara att dansa på, till hög musik, tills natten än en gång häver sig in i nästa dag.

Jag är ju inte direkt nån social stjärna till vardags, har aldrig varit. Sen jag var liten har jag haft alldeles för skoj med mig själv för att lägga mer än minsta möjliga motstånd på sociala aktiviteter (helt utan blir man galen, men det är en annan historia), kanske är det därför det slår mig med sådan kraft. Ibland räcker det långt att bara veta att här finns folk. Ibland är det allt man behöver.

Folk. Trasigt folk och fint folk. Folk som skyndar över torg och gator, som står i kö, som är på väg, som är mittuppei, som bara sitter kvar, som väntar och som känner och som tänker och som är. De kanske möter ens blick för ett darrande ögonblick och ser det man just då råkar vara, en människa, de kanske tittar bort. Det spelar ingen roll. Snart passerar man nästa. Snart är man någonting och vad som helst. Välkommen hit, säger staden, här får du finnas till, precis sådan du själv väljer att vara. Staden säger det. Säger: vad staden verkligen är, kan vara, bör vara: en plats där folk får plats. Det lägger sig som en filt över den överväldigande, ofrånkomliga ensamheten. Det kräver sina utropstecken. En stad! Så vacker och viktig!