Linda Skugge ”Vem drog egentligen nitlotten?”

Varje morgon när jag springer längs den fina strandpromenaden ett stenkast från Sollentuna centrum ser jag honom. En kostymklädd man med till synes alla sina ägodelar i en extremt sliten plastkasse.
Han sitter tillbakalutad på en parkbänk nedanför den vackra gamla 1600-tals-byggnaden.
Edsbergs slott där Malla Silfverstople höll sina mytomspunna salonger med tidens intellektuella.

Mannen ser ut som om han gick raka vägen från Hannas källares sista kväll innan de stängde för gott någon gång i slutet av nittiotalet och sedan satte sig på den där bänken och bara lät skägg och hår växa och allt förfalla. Liksom gav upp och lät livet bli som det blev.
Mitt hjärta värker så varje gång jag joggar förbi honom där han sitter med sin burköl klockan halv sju på morgonen. Han kan inte vara en dag äldre än jag. Förmodligen är han yngre. De flesta brukar vara det nu för tiden.

Någon måste rädda honom, brukar jag säga till mina närstående. 
JAG måste rädda honom, tänker jag för mig själv och kan inte släppa det. Jag lägger osunt mycket tid på att tänka på honom. Vem han är, varför han är hemlös. Eller ÄR han hemlös? Och känner jag inte igen honom lite? Känner han igen mig?
För jag är sådan. En sådan som vill, nej som MÅSTE, rädda folk. Även de som inte vill. 

Jag fattar inte varför jag jämt ska hålla på att tro att jag kan rädda folk. Vad är det för sorts märklig drivkraft som alltid funnits hos mig? Självklart är en av mina favoritböcker Tove Janssons Vem ska trösta Knyttet? Och så tycker jag att JAG är det där skruttet som är ÄNNU räddare och blygare än Knyttet och tror att jag just därför är den perfekta världsförbättraren.
Om jag inte aktar mig kommer jag börja rädda gatuhundar från jordens alla avlägsna hörn. 

Men jag står inte ut med att det finns så många ensamma människor där ute. Som av olika skäl inte passar in. Som är så dåliga på att anpassa sig att de förlorar relationer, jobb, bostäder. Som kanske skulle klassas som »hopplösa fall«. Och det är just det jag inte står ut med. De »hopplösa fallen«. Det KAN inte vara så att det finns några hopplösa fall. Det MÅSTE finnas någon för alla. Inte sant?

Och så fortsätter jag hålla på att kontakta och försöka bli vän med sådana som har rykte om sig att vara extremt svåra, värdelösa, elaka, dumma … och varje gång måste jag till sist ge upp. För att de är lika svåra och fullständigt omöjliga som folk försökt säga till mig utan att jag lyssnat. Jag klarar inte av dem.
Dessa personer är noll procent intresserade och går därför inte att rädda.

Och till vad är det jag tror att jag kan rädda dem? Jag vet hur förmätet det är av mig att tro att liv som inte liknar mitt eget präktiga liv inte är något att ha. Den här mannen kanske är nöjd? Han måhända vara missbrukare men han verkar ju i alla fall vara fullständigt fri. Han slipper vara löneslav. Infinna sig på en arbetsplats varje dag, året om, alla år, i resten av sitt liv. 

Han tycker kanske att han dragit jordens vinstlott. Och jag den där niten.