Ingen mossa på mig

Nu går Faktum in på sitt tjugonde år och jag skriver min femtioelfte krönika som jag alltid gjort, sedan första numret. Jag är en av de fyra som fortfarande är kvar sedan tidningen startade en sommardag anno 2001, närmare bestämt 21:e augusti det året. En verklig veteran, på god väg att bli krönikörernas Rolling Stones. Ni vet stenarna som för över ett halvsekel sedan (1965) låg etta på topplistorna med låten I Cant Get No Satisfaction. Men liksom det inte växer mossa på rullande stenar växer det ingen mossa på mig heller. Jag har dock inskränkt på säljandet de sista åren, står inte längre varje dag i nästan-givakt med Faktumarmen i höjd position som jag gjorde förr. Sitter hellre på min stensugga två–tre dagar i veckan med min Faktum och börjar kasta smått längtansfulla blickar mot alla rullatorerna jag ser, som gamla stofiler tar sig fram med hjälp av. Jag har provat en sådan och de är väldigt praktiska, i parkerat läge kan man till och med sitta på dom. Och det finns  även plats för skrymmande väskor. 

Jag har aldrig varit på en Rolling Stoneskonsert (det närmaste jag kom var en gång på Eriksberg 1990, då jag hörde Mick Jagger vråla fram deras pedofillåt Start Me Up.(»you make a grown man cry«). Lagom till deras spelning i Shanghai år 2003 tänkte jag skaffa biljetter, men nejdå, då kom SARS-epidemin emellan och satte stopp för det. Det är lustigt, för att få framföra sina låtar i det kommunistiska Kina var de tvungna att ändra lite i texterna. Till exempel Let`s Spend The Night Together blev istället Lets spend some time together och ordet satisfaction (tillfredsställelse) fick inte höras, trots managerns försäkringar att Jagger sjöng att han INTE kunde få tillfredsställelse. 

Stonesgubbarna (ja, det får man väl säga) har följt mig hela livet och är nu närmare 80 men håller fortfarande igång. Och jag kommer väl att sitta på min stensugga tills jag trillar av, som så många andra Faktumförsäljare gjort genom tiderna. Redan för 15 år sedan såg jag sarkastiska bilder på bandet,»Geriatric Tour«, med en rynkig Mick Jagger fastspänd på en bår med mikrofonstativ, och en likaledes rynkig Keith Richard klängande vid en droppställning. (Men droppflaskans -medicininnehåll var nog utbytt mot en mer stimulerande mix.)

Den första Stoneslåten jag hörde var It`s All Over Now, året var 1964 och jag minns lika tydligt som igår ljudet från grannens grammofon som trängde genom väggen. Jag var redan heltänd på Beatles och deras She Loves You yeah yeah yeah, som jag först trodde betydde Skellefteå yeah yeah yeah, och Stones var ännu en variant på den engelska popexplosionen i början av 1960-talet. 

Det var bättre förr. Det är inte bara som man säger. Numera är det första jag ser när jag slår på tv:n Sofias hemmagympa, som jag naturligtvis genast zappar bort, bara för att komma till Fredrik Reinfeldts torra nuna som trots att han inte längre är statsminister syns då och då i rutan. Elaka tungor menar att han inte är en riktig människa, utan en robot. Jag förebrår dem inte. Den entoniga automatröst han sitter inne med och de hundlika, bedjande ögonen som tiggde han ständigt choklad av tittarna, borgar för det. På något sätt passar han in i tiden. Skulle inte förvåna mig alls om det finns dom som självdör av tråkighet framför sina platt-tv-apparater, om han inte redan är inspelad och använd som sömnmedel.   

Annars trodde jag att ålderdomshemmen nuförtiden skulle genljuda av häftig rockmusik och att åldringarna av i dag skulle ha rosafärgat hennahår och säkerhetsnålar i näsan, men icke. Det kanske kommer.