Karwan Faraj: ”Utan svaghet har styrka inget att mäta sig med.”

Känslor är komplexa. Som styrka och svaghet, till exempel. För de flesta människor är styrka något vackert. En association till trygghet. En aura som känns i starka människors sällskap, styrka syns i ögonen, kroppshållningen, orden som kommer ut ur munnen, det är en hållning som märks i rummet. 
Motsatsen, svaghet, upplever de flesta människor som en börda. Något jobbigt och obekvämt. Svaghet förknippas med dålig självkänsla och självförtroende. Skapar irritation, är svårt att greppa, det finns inte direktiv. Det är inte något som människor vanligtvis vill förknippas med, det är något att dölja, till skillnad från styrka som gärna visas upp offentligt.

Är du tillräcklig stark för att våga visa dig svag inför andra? Är du tillräcklig tuff och stor för att be om ursäkt för något du har gjort, eller visa ånger, sorg, kärlek, svek och andra svagheter öppet?
Den ständiga pressen därute om att den starke överlever, i kombination med förväntan på dig att vara en stark individ, kan bli enda sättet att passa in. Utstråla styrka annars riskerar du att hamna utanför. Ett sätt att visa sig stark är att bli duktig på ett yrke, behärska ett arbete. Jag har märkt att vi i Sverige skapar duktiga arbetare men det betyder inte att vi är duktiga i det privata. Vi har arbetsnarkomaner som funkar galant på sina jobb, men hur har de det utanför arbetslivet? 
Jag minns ett tillfälle när jag sökte ett jobb och fick standardfrågan om mina styrkor och svagheter. Frågan var kopplad till jobbet jag sökte och inte vem jag var privat. Jag besvarade den och avslutade med att säga ”mina styrkor och svagheter har tagit mig hit till denna arbetsintervju”. De är en självklar del av mig, de gör att jag vill sträva framåt, de är mitt driv. 

Att inte drunkna i eller överanalysera negativa tankar och upplevelser som kan få dig att känna dig svag är en konst. Konsten ligger i att veta när du ska släppa ut dina svagheter, när de ska få påverka dina handlingar och på vilket sätt de ska få göra det. Det finns en styrka i att kunna vara svag ibland, åtminstone i sitt inre. Bara att erkänna och tillåta sig att vara svag är en styrka. 
Utan svaghet har styrka inget att mäta sig med. De flesta jag upplever som starka och trygga människor bär på många ärr, har bekämpat många demoner och fortsätter att slåss mot dem. 
Och de bästa beslut jag själv har tagit i mitt liv har jag tagit i mina värsta mentala tillstånd, men jag har valt att släppa mina inre demoner på ett kontrollerat sätt och ta hjälp av dem som ”triggers” i något konstruktivt sammanhang för att krossa dem. Lite som ett proxykrig där jag låter mina känslor som upplevs som svagheter slåss medan jag ”tittar på” utan att agera. På så sätt tränar jag min mentala och känslomässiga kondition. 

Det är synd om dem som ensidigt framställs som starka och oslagbara för det leder till att det tas för givet att de ska tåla och ta emot mer än andra. Att de inte kan brytas ned. 
Du är inte stark om du inte kan vara svag ibland och tvärtom. Men det jag definierar som styrka eller svaghet kan ha en annan betydelse för dig. Styrkan kan också bli din svaghet. Om din styrka är kärleken till din familj kan jag komma åt din styrka, det vill säga din familj, och krossa dig.