Lina Wolff om att skriva kort: »­Novellskrivandet ger mig väldigt mycket glädje«

Lina Wolff om att skriva kort:
»­Novellskrivandet ger mig väldigt mycket glädje«

Lina Wolff har under sin relativt korta författarbana hunnit skriva tre hyllade romaner. Hon håller dock novellskrivandet varmt om hjärtat och debuterade 2009 med novellsamlingen »Många människor dör som du«. Nu aktuell som en av 14 novellister i Faktum Novell. 

Lina Wolff har, som hon själv uttrycker det, en praktisk klämdag och har hunnit med både blodprov, tandläkare och att ha postat ett par böcker till fans innan vi möts via Zoom strax före lunch. Hon är uppväxt på landet i skånska Hörby, har länge bott i och influerats av Spanien, men flyttade till lägenhet och Lund för några år sedan. Hennes första novell skrevs runt millennieskiftet i Valencia. 
– Jag hade skrivit några prosafragment på runt tio rader som jag kände var lite kul. Publicerade det i ett nätforum för novellskrivande och då var det någon som tyckte det var jättebra. Nästa steg blev att skriva en hel novell. Historien byggdes på en scen från Valencia under Francotiden. Jag hade hört min före detta mans äldre släktingar prata om hur de hade bott vid en flod och att ett slakteri längre upp längs med vattnet inte skötte sitt avfall, de berättade om hur gris- och kohuvuden kom guppande. Jag tyckte att det var en stark bild. Sen handlade ju inte novellen om det, men det blev en bärande scen. 

Vad är viktigt för att du ska uppskatta en novell?
– När jag börjar läsa vill jag att det ska kännas som att allt runt mig släcks ned. Som att man blir lite klubbad av historien. Det är det enda viktiga. Jag tror att noveller behöver vara lite förföriska. Jag vill känna att jag dras in. Sen är det klart, om jag kan få någon insikt är det också kul. 

Vem är den bästa novellförfattaren genom tiderna?
– Jag har några gurus på lager. Jag gillar argentinarna Julio Cortazar och Jorge Luis Borges. Men mest inspiration har jag nog tagit av den amerikanske deckarförfattaren Patricia Highsmith. Efter att ha läst hennes deckarnoveller kände jag direkt att jag ville bli författare och skriva som hon. Men när jag började skriva blev det inte alls som hennes texter. Mina noveller är oftast mer bisarra och hon jobbar lite mer subtilt.

Du har ju skrivit både romaner och novellsamlingar. Vad skiljer processerna åt?
– Någon sa: »en roman är ett äktenskap och en novell är ett tillfälligt förhållande«. Det ligger väl lite sanning i det. När du påbörjar en roman lovar du dig själv och idén något stort. Det sträcker sig över en lång tid och kommer vara väldigt jobbigt. Man måste uppbåda en nästan obscen tro på dig själv. En novell däremot är mer lustfylld. Jag påbörjar noveller hela tiden och har ett jättestort alster med idéer i en mapp. Novellskrivandet ger mig väldigt mycket glädje, glädje som jag kan behöva för att orka skriva en roman.

Berätta om din novell »Men jag då?« som är en av berättelserna i Faktum Novell.
– Den handlar om en familj på landsbygden som en dag får besök av en man som säger att han är älskare till mamman i huset. Det blir en liten förtroendekris mellan henne och hennes man och läsaren får följa utvecklingen. Grundidén är att jag ville skriva en novell där huvudpersonerna inte brakar samman i någon slags intern apokalyps när det här yttre hotet kommer, utan snarare hanterar det på ett ganska rationellt sätt. Även om det kanske spårar ur lite mot slutet. 

Du har valt att skriva berättelsen utifrån parets barns perspektiv, varför?
– Mina historier brukar bli så skruvade och våldsamma att jag i vanliga fall vill hålla barn utanför. Men nu behövde jag ha en ganska oskyldig och opartisk betraktare av händelserna och då tyckte jag barnets iakttagelseposition var den bästa. 

Du är uppväxt på landet i skånska Hörby, är det något som syns i ditt skrivande?
– Det tror jag absolut. Utanförskapet man bär med sig när man kommer från landet sitter djupt. Jag har bott i metropoler som Madrid, Rom, Florens och Valencia under mitt vuxna liv. Men jag känner ändå att min själ är en landsortsbos. Det här med att spotta i nävarna och jobba på, det har jag alltid gjort.